Lundblad: Så galet imponerande, HIF - är det en dröm?
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s triumf i cupkvartsfinalen mot Elfsborg.
Jag vet inte riktigt vad man trodde inför cupkvarten mot Elfsborg, men hade man gått och satt sig på Olympia den här torsdagskvällen utan att veta något om lagen så hade man nog inte gissat på att di röe kom från en legendarisk guldfest och ett par, gissningsvis, omtumlande dygn.
För HIF gick ut inför halvtomma läktare, på den gräsmatta som i söndags var fylld av tusentals euforiska nordvästskåningar, och gjorde jobbet - igen.
(Innan man drar igång hemmahyllningarna ordentligt: Vi ska inte glömma att Elfsborg inte gjorde någon bra match. Man var fjärran från den fina form man visade upp i mötet på Borås Arena för en vecka sedan, och även om spelorten och underlaget var annorlunda nu jämfört med då: Fem förluster på de sex senaste matcherna för det stjärnspäckade gänget - Vad tusan är fel i laget?!)
Men som sagt: HIF gjorde jobbet, precis som vanligt. Utan tecken på att man redan vunnit serien och bara har en utskälld cup kvar att vinna den här säsongen.
Noll mättnadskänsla. Det är så outsägligt imponerande.
- Det har absolut inte varit svårt att ladda om. Jag minns i söndags när vi fick reda på att vi var mästare: Direkt var det någon som sa att vi skulle ladda om igen, vi snackade direkt om att vi skulle vinna cupen också, kommenterade Alvaro Santos efteråt och det säger väl allt om att det här gängets burk med vinnarhunger just nu saknar botten.
Grabbar som Christoffer Andersson och Mattias Lindström: I söndags kunde de lätt ha känt att de uppnått allt som de kommit hem till di röe för. Men icke. Fyra dagar senare var de tillbaka, jobbade frenetiskt, ända in i kaklet, och de var inte nöjda förrän de både tuggat och spottat ut det bleka Elfsborgslaget ett par gånger.
Sen var det inte så att HIF bjöd på någon klang- och jubelföreställning idag - man gör ju sällan det. Men som vanligt hängde man med bra i början, lät Pär Hansson dra sitt strå till stacken, åt sig in i matchen, tog över, arbetade fram chanser, förvaltade tillräckligt många av dem, och släppte sedan aldrig in motståndaren i kampen.
Att man klarar av att göra sådana här insatser i match efter match, det är ju det som är så beundransvärt med det här HIF-laget. Fyra dagar efter guldfesten var man tillbaka i verkligheten, insåg det, och gjorde samma sak som man alltid gör.
Det hela för tankarna till vinnardynastier som Manchester United eller Detroit Red Wings. Ryan Giggs, Nicklas Lidström, Paul Scholes. Dag efter dag, år efter år, har de gått ut och gjort sitt jobb i match efter match. Och även om man kanske inte kan bygga sådana dynastier i den verklighet som allsvenska klubbar verkar i, så är det precis på samma sätt som Conny Karlssons HIF fungerat i år.
Har ni förresten tänkt på hur "Chrisse" och "Matte" under sensommaren och hösten tagit mer plats, tagit mer ansvar, varit mer framträdande på planen? Medan fixstjärnorna Alexander Gerndt och Rasmus Jönsson stämplat ut, så har den strävsamma hemvändarduon börjat fälla avgöranden i en rad av matcher - fyllt ut åtminstone en del av tomrummet.
Och så klart, som så många gånger förr: May Mahlangu och Ardian Gashi. De har spelat näst intill alla matcher i år. Och de är, i alla fall sedan i juni, i stort sett alltid kungar av mittens rike där de idisslar sönder motståndet på banan.
Stanna upp en stund och tänk efter: Vem hade för ganska exakt två år sedan, efter att HIF tappat en 2-0-ledning till 2-4-förlust på Vångavallen, mitt i ännu en av det decenniets djupa svackor, över huvud taget kunnat drömma om en sån här utveckling av det här laget?
För det här är väl inte bara en dröm som vi drömmer...?
