Lundblad: Största förlusterna på 14 år
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s 0-5 mot Dalkurd och en vecka som inleddes med 0-4 mot BP.
Juni 2003. HIF förlorar hemma med 0-4 mot Enköping och ett par veckor senare 0-5-förlorar man borta mot Malmö.
168 månader senare skriver vi juni 2017 och HIF har nyss inkasserat sin största förlust på hemmaplan sedan Enköping och sin största förlust överlag sedan MFF.
HIF:s resultatmässigt värsta vecka på 14 år fullbordades genom en total genomklappning under den sista kvarten mot Dalkurd, där hemmalaget pepprade in hela fyra mål och fastställde slutresultatet till 5-0.
Att Matt Pyzdrowski gjorde sin bästa match för året, var HIF:s bäste spelare och dessutom räddade en straff, avspeglades inte i slutresultatet. 0-5 var däremot siffror i underkant.
Noll avslut framåt kryddar dessutom dagens fiasko – HIF hade i princip inget spel alls på offensiv planhalva, utan fick inrikta sig på försvarsspel – ett försvarsspel som blev allt mer desperat allt eftersom matchen gick.
Fram till 1-0 tyckte jag ändå att HIF hade hyfsad kontroll på händelserna, men efter det var klasskillnaden mellan lagen tyvärr mycket påtaglig.
Även om måndagens 0-4-förlust mot BP alltså var den största på Olympia sedan den ökända Enköpingsmatchen, så fanns det – precis som Per-Ola Ljung och flera av spelarna sa efteråt – en del positivt att ta med sig från den matchen: Ett hyfsat presspel före paus och ett OK kollektivt försvarsspel.
Idag hittar jag faktiskt knappt något positivt alls – utöver att Pyzdrowski, efter en vecka som präglats av nedräkning till Pär Hanssons återkomst, gjorde vad han kunde och stod för en riktigt bra insats.
Det som hände var helt enkelt att vi fick se ett Dalkurd fullständigt spela ut HIF, utnyttja ytorna som det numerära överläget gav och dessutom vara exakt lika precisa i straffområdet som BP var. Och detta utan att hemmaförsvaret ens sattes på prov.
Avsaknaden av en ledarfigur som Peter Larsson – eller Pär Hansson - blir allt mer påtaglig, liksom bristen på kreativitet på mittfältet. Edwin Gyimah gjorde en bra förstahalvlek i defensiven, men HIF:s anfallsförsök innan utvisningen bestod mest av ”lycka till-bollar” upp i intighet på offensiv planhalva. Surprise, som under maj månad var dominant i offensiven, sågs ej till.
Den här veckan går till historien som en av de resultatmässigt sämsta i HIF:s historia. Totalt noll mål framåt och nio bakåt blev det alltså och det är bara att hoppas att spökena från förra årets motgångar inte kommer tillbaka.
Norrby visade på ojämnheten hos lagen som jagar HIF när man 5-1-krossade tabellfyran Örgryte och HIF är därmed kvar på kvalplatsen. Tre poäng skiljer upp till Dalkurd och den här veckan behöver heller inte betyda någonting när vi summerar säsongen i oktober. Men då måste HIF resa sig kvickt: Tre poäng i den luriga bortamatchen mot IFK Värnamo om en dryg vecka är nog ett måste om HIF därefter ska kunna gå på en semestervila som inte skuggas av stora frågetecken.
