Lundblads fem intryck från HIF-MFF 0-1: Alla ångestmötens moder på söndag
Gustav Lundblads fem intryck från Skånederbyt.
1. En poäng av 15 möjliga
Läget såg trots allt helt OK ut inför de avslutande nio omgångarna. HIF hade vunnit mot Varberg – säsongens första på bortaplan, gått obesegrade från fyra raka och gjort nio mål på dessa fyra.
Fem matcher senare har poängsaldot bara växt med en enda – från 21 till 22. Efter 0-1 hemma mot Malmö FF räknar vi till fyra uddamålsförluster under samma period.
Bortsett från förra söndagens horribla inledning i Örebro har HIF egentligen inte spelat så jäkla dåligt under den här perioden. Och tittar vi på förväntade mål så borde HIF tagit tre ganska tydliga segrar mot i matcherna mot Östersund, Mjällby och Häcken.
Tyvärr påverkar sådant inte utdelningen av poäng och den allsvenska tabellen. Med fyra omgångar kvar är HIF näst sist i allsvenskan, med en skadelista från underjorden. Läget är sämre än vid motsvarande tidpunkt 2016.
2. En ny hedersam förlust
Idag överdriver man om man hävdar att HIF förtjänade att vinna mot Malmö FF, men di röe gav sig själva chansen att utmana de blivande svenska mästarna under den första timmen. Men som så ofta när de här lagen möts så var MFF så mycket bättre i straffområdena.
Ett hafsigt och slafsigt Malmö var fullt påslagna innanför den egna 16 meters-linjen och städade kliniskt undan nästan allt som kunde hota Marko Johanssons nolla. Närmare än en fin Alex Timossi-nick, en Ravy Tsouka-klack på hörna och ett skott i trafiken efter en hörna från Brandur Hendriksson, kom inte HIF.
3. Olof Mellberg parkerade inte bussen – det var rätt beslut
På förhand var det inte klart hur HIF skulle ta sig an den här matchen taktiskt. I förra höstens derby valde Olof Mellberg en extremdefensiv uppställning och fick betalt med 3-0-underläge efter 38 minuter.
Idag gick HIF över till ett 4-4-2 med Tsouka som mittback och fartspelaren Timossi på topp. Man mötte Malmö högt i banan och gjorde matchen till en kamp över hela den kladdiga Olympiagräsmattan.
Trots förlusten var det rätt beslut. HIF gav sig själva chansen att få ett eget anfallsspel mot serieledaren och hade man backat hem, utan mittbacksbjässar som Kebba Ceesay, Andreas Granqvist och Jakob Voelkerling Persson, är jag ganska säker på att man förlorat med större marginal än uddamålet.
4. Vad hände med forceringen?
I 60 minuter och kanske lite till, kanske fram till Bonke Innocents entré på Malmös defensiva mittfält i minut 63, hade HIF någon form av övertag i den här matchen. Men den sista fjärdedelen av derbyt skapade man nästan ingenting framåt. Trötta spelare som Mohammed Abubakari, Max Svensson och Brandur Hendriksson kom inte längre någonstans och trots att Malmö fortsatte att bjuda på ganska mycket enkla misstag ebbade offensiven ut.
Ofta har HIF i det här läget i år satt in Alhaji Gero för att få närvaro i luften ovanför motståndarens straffområde och skapa lägen på andrabollar. Men den här gången väntade Olof Mellberg till den 88:e minuten innan det blev dags för byten – och inte ens då kom Gero in.
Kanske fanns det något bra skäl till detta, men som åskådare var det svårt att förstå – liksom att det var svårt att förstå varför den uppenbart formstarke Andreas Landgren bara fick ett fåtal minuter på planen.
5. HIF kan vara fyra matcher från att åka ur allsvenskan
Ja, så är det. HIF har försatt sig i ett läge där man i princip måste vinna två matcher för att rädda upp det här: Hemmamötena med Göteborg (omgång 27, på söndag) och Falkenberg (omgång 29, den 29 november).
Att vänta sig segrar i konstgräsmatcherna mot serietvåan Elfsborg (omgång 28, den 22 november) och femman Norrköping (omgång 30, den 6 december), känns inte särskilt aktuellt.
Man ska dock komma ihåg att fotboll och allsvenska resultat ofta utvecklar sig i riktningar man inte väntar sig – HIF har trots allt haft lättare för lag på den övre halvan än den undre i år. På tio matcher mot lagen i topp 6 har HIF tagit lika många poäng som på 16 matcher mot övriga lag.
HELT kört ska vi därmed kanske inte säga att det är om HIF inte slår det kanske ännu mer krisande Göteborg på söndag. Men det är uppenbart att tre poäng mot Rolle Nilssons blåvita lag är väldigt välbehövligt på söndag.
Förra årets topplag och regerande cupmästarna IFK Göteborg har sakta men säkert sjunkit ned i den allsvenska bottendyn och kommer till alla ångestmötens moder med tre raka förluster och fyra poäng på de senaste sex matcherna – det sistnämnda exakt samma facit som HIF:s.
Vilket lag hanterar situationen bäst mentalt? Vilket lag är mest förberett för den här ångestfotbollen? Vilket lag är i bäst form? Det kan man fråga sig?
Den mest relevanta frågan är dock: Vågar någon som har intresse i något av lagen ens titta på matchen på söndag?
