Lundblads fem intryck från HIF:s första seger 2020: Hurken har vaknat!
Gustav Lundblads fem intryck efter HIF-AIK 2-0.
1. Hurken har vaknat
Vi borde kanske lärt oss. Det är inte läge att döma ut anfallare efter tre-fyra matcher i en ny serie. Särskilt inte när de inte spelat match, vare sig tränings- eller tävlings-, på ett halvår.
Anthony van den Hurk såg mest ut som en brottare i sina första matcher för HIF, även om man kunde skymta glimtar av hans kvaliteter då och då.
Tre gula kort blev facit för van den Hurks första fyra matcher i den röda tröjan.
Tre poäng, ett mål och två assist, är facit för hans två senaste matcher.
Idag fastställde han slutresultatet till 2-0 med en stenhård nick som borrade sig in i hörnet. Efter matchen mot Djurgården i onsdags jämförde den här kolumnen Martin Olsson med Henrik Larsson. Idag är det en annan HIF:are vi känner för att jämföra med Henke (åtminstone den nicken förde tankarna till ett Larsson-avslut...). Anthony van den Hurk har vaknat.
2. Superstabilt av fyra ytterbackar!
Fyra stycken ytterbackar, i varierande grad utskällda efter säsongsinledningen. Det är beståndsdelarna i den ihoprafsade HIF-backlinjen som idag höll nollan mot AIK: Anders Randrup, Ravy Tsouka, Martin Olsson, Adam Eriksson.
När Andreas Granqvist, Erik Figueroa, Casper Widell, Joseph Ceesay och Jakob Voelkerling Persson står på skadelistan är det detta som Olof Mellberg har att tillgå – och det räckte mer än väl för att hindra det förmodade topplaget AIK från att skapa en enda riktig målchans under matchens första 78 minuter.
3. Martin Olsson
Den som håller ihop den backlinjen är så klart Martin Olsson och det börjar kännas tjatigt nu, men hur den forne landslagsstjärnan hanterat den här säsongsöppningen är oerhört imponerande.
Mot Kalmar, som ytterback, såg han visserligen bortkommen ut, men sedan har klivit rakt in i mitten av försvaret och levererat på absolut högsta allsvenska nivå i fem matcher i följd. Idag var han dessutom nära att krydda det hela med en frispark i krysset.
Det var länge sedan HIF hade en mittback som presterade på den här extrema nivån, i match efter match. Vi får nog söka oss fram till Walid Atta säsongen 2012, eller kanske Peter Larsson 2011.
Prestationen görs inte mindre av att hans mittbackspartner, Ravy Tsouka, alltså också är en ytterback.
Och så trodde folk att Martin Olsson ”bara” var en offensiv vänsterspringare…
4. Uppåt i tabellen
Ja, HIF ligger visserligen fortfarande sist, men vilken skillnad en vecka kan göra. För sju dagar sedan satt vi och betraktade en säsongsinledning med noll mål framåt och nio bakåt – mot bland annat två nykomlingar och förra årets kvallag Kalmar.
Sedan har HIF spelat mot 2018 och 2019 års mästare – och kommit undan med fyra poäng och äntligen satt spelet i alla delar av planen.
Inledningen gör att den här säsongen kommer att präglas av köttig bottenstrid under lång tid framöver, men nu har HIF gett sig själva förutsättningar att både klara av och tro på att man kommer att klara av detta.
5. "Matcher avgörs i straffområden"
Den klyschan har vi fått plocka fram gång på gång under det senaste året. Under förra säsongen var HIF ofta med bra i matcherna mot de topplagen, men man föll oftast till föga då man var för ineffektiva framför mål och ofta bjöd motståndaren på någon enstaka yta eller boll i helt fel läge.
Idag var läget det omvända. Det var Rasmus Lindkvist som bjöd Alex Timossi på en yta motsvarande en tvårumslägenhet i straffområdet och det var Ebenezer Ofori som lät sig göras bort av Filip Sjöberg. Sedan hade HIF gjort två mål framåt.
Framåt rullade AIK boll hyfsat, åtminstone ibland. Men i straffområdet saknades nästan helt skärpa och Anders Lindegaard stoppade de få farligheter man ändå trollade fram (oftast via Henok Goitom).
Sebastian Larsson tappade sinnet, Rickard Norling knuffade undan en kamera och till slut var det HIF som vann med 2-0. Di röe besegrade en av de rikaste klubbarna idag – på ett storlags vis.
