Lundblads fem intryck från mardrömspremiären mot Varberg
Global pandemi, folktomma läktare, en sjuk lagkapten och ett totalt haveri på planen. Det blev en mardrömspremiär för HIF. Här är mina fem intryck från en hemsk premiär:
1. Detta var HIF utan Andreas Granqvist
Mardrömsbeskedet kom exakt kl 18. Andreas Granqvist var sjuk, hade lyckligtvis testats negativt för Coronaviruset, men var borta från premiären.
Utan honom inledde HIF allsvenskan med ett defensivt centralblock bestående av Casper Widell, Erik Figueroa, Anders Randrup och Jakob Voelkerling Persson.
Det höll inte.
Utan kaptenen var det heller inte någon som tog tag i någonting alls på planen. HIF:s anfallsspel var långsamt, ofarligt och fyllt av felpassningar. Ingen publik som kunde ”väcka laget” fanns heller på plats.
Vi trodde oss kanske på förhand veta hur viktig Granqvist skulle bli i inledningen av den här säsongen, med den tunna backbesättningen och alla äldre innermittfältare skadade.
Men att saknaden efter honom skulle bli så här stor kunde man nog inte föreställa sig.
2. Förhoppningsvis kan Widell och Voelkerling snabbt glömma den här debuten!
Att få begå allsvensk debut under sådana här förutsättningar måste kännas helt fruktansvärt för HIF:s talangfulla tonårigar Casper Widell och Jakob Voelkerling Persson. De fick helt omöjliga uppgifter i ett lag som hamnade i någon form av kollektiv kollaps. Förhoppningsvis kan de bägge, som visade fin klass i försäsongens träningsmatcher, komma tillbaka snabbt och snart få bättre matcher innanför västen.
3. 225 dagar är en lång tid
Det är alltså sju månader sedan HIF senast spelade en tävlingsmatch – det längsta uppehållet i föreningens historia. Mot bakgrund av det är det kanske inte så konstigt att det kunde bli så här.
Nu är det tre dagar till nästa match och därefter tre dagar till matchen efter det. Det finns alltså ingen tid att älta detta, utan nivån måste helt enkelt upp till torsdagens match mot Kalmar.
4. Målform okänd
Inför säsongen kändes anfallet som HIF:s starkaste lagdel. Huruvida starttrion Rasmus Jönsson, Anthony van den Hurk eller inhopparna Alex Timossi, Noel Mbo och Alhaji Gero har torrt krut i bössorna har vi dock ingen aning om, för HIF kom aldrig till några riktiga avslutslägen.
I den första halvleken spelades Jönsson, van den Hurk och Svensson hela tiden förbi i den tidiga pressen och man kopplade inte alls ihop med övriga laget.
Något positivt från anfallsspelet? Det hittar vi i så fall hos ytterbackarna Joseph Ceesay och Adam Eriksson, som stod för de få halvfarligheter HIF skapade. Ceesay visade sin atletiska snabbhet och teknik med boll, medan Eriksson såg ut att trivas med en högre utgångsposition.
5. En historiskt svag premiär
Detta var HIF:s största premiärförlust sedan 2-6-matchen mot Landskrona BoIS 2002.
För första gången sedan 1990 (0-1 mot Mjällby) förlorade HIF en premiär på hemmaplan.
Tittar vi bland hemmaförluster mot nykomlingar så associerade undertecknad till 0-3-förlusten mot Olof Mellbergs BP sommaren 2017 och så klart 2003 års mindre smickrande 0-3 och 0-4 mot Öster respektive Enköping.
