Marcus Lantz måste släppa handbromsen
Tre matcher kvar och ÖIS står vid stupets kant. Bakom oss döljer sig en brant och snårig slänt ner till division 1, åt sidorna tornar sig bergen upp. Den enda vägen är framåt. Istället för att sakta tappa fotfästet och så småningom falla måste vi själva kasta oss ut. Förhoppningsvis landar vi på fötterna.
Få känslor är värre än den när man inte räcker till men känner att man hade mer att ge. Vi har nog alla känt den någon gång. Efter en match eller jobbintervju. När det tar slut med tjejen. Hela ens sinnesstämning blir en blandning av ånger och besvikelse samtidigt som frågorna hopar sig. Vad kunde jag gjort annorlunda? Varför gjorde jag inte si, varför gjorde jag inte så. Varför satsade jag inte fullt ut?
Jag vägrar att känna så efter den här säsongen.
Efter säsongens slut vill jag inte sitta och ångra något. Oavsett utgång vill jag kunna se tillbaka och konstatera att vi gav allt. Om vi, gud (Hamrén) förbjude, skulle åka ur ska det vara för att vi satsade men inte räckte till – inte för att vi hade chansen men inte tog den. Talesättet säger hellre fly än illa fäkta men jag menar precis tvärtom. Oavsett hur trubbiga våra vapen än må vara vill jag slåss från första till sista sekund. Att gömma sig och inte ge precis allt är inget alternativ.
Därför blir jag oroad, rent utav lite rädd, av de senaste matcherna. Av Marcus Lantz, närmare bestämt. I honom ser jag inte samma inställning som hos mig. Istället för att gå all-in, utan något att ångra, har vi spelat försiktigt utefter taktik och direktiv som inte är kompatibla med ett lag i vår sits. Vi har bara några få matcher kvar på oss. Det finns ingen tid för långsamma byggen och åtgärdsplaner. Det finns ingen plats för ett 4-5-1-system med defensiv touch.
Jag har tidigare varit försiktigt positiv till 4-5-1, men då var då, och nu är nu. Mot GAIS fyllde det en funktion sett till tidsram, matchbild och deras styrka centralt med Andreas Drugge i spetsen. Mot Ängelholm finns ingen väntad anstormning, inte heller någon spelare att plocka bort. I ett läge då vi måste vinna gör 4-5-1 oss ingen som helst nytta. Inte med tanke på hur vi använder systemet.
Lag med tre centrala mittfältare får ett ytterligare skydd framför backlinjen. Som kan bryta attacker, men också fördela boll och starta dem. Vi? Vi har Jonathan Azulay. Inledningsvis tilltalades jag av tanke på honom i den positionen. Jag såg en Danny Ervik-typ som både hade försvarstänket i sig, men som också hade en förhållandevis bra uppspelsfot. Ett framgångsrecept i teorin – ett magplask i praktiken. Azulay har inte hittat sin position. Alls. Dels hamnar han i knäet på backlinjen som en tredje mittback, men han tar också ytor och bollar från framförallt Lindström. Och då har jag inte ens nämnt de kostsamma misstagen som vägrar att försvinna.
Problemet stannar dock inte där. Tänket överlag är för försiktigt. Med fem mittfältare måste yttrarna gasa på framåt, ytterbackarna behöver komma på överlapp och någon av de centrala mittfältarna måste fylla på i straffområdet (och då med fördel träffa bollen, Johan Lundgren). Detta sker inte alls, eller alldeles för sällan. Istället står vi där med Mourad som ensam spets. Suger han in bollen så måste han vänta på alternativ, förlorar han den så är mittfältet för långt ner och utspritt för att återerövra den. Vi har för få alternativ, det tar för lång tid och är alltför förutsägbart. Det här ser vi alla. Alla, förutom Marcus Lantz. Men än finns tid att komma på bättre tankar.
På måndag mot Örebro så är Azulay avstängd. Välj då inte att ändå spela 4-5-1 och ersätta honom rakt av. Lämna hängslena och livremmen hemma. Välj 4-4-2. Mittfältskampen förlorar vi oavsett, men med två anfallare får vi fler uppspelspunkter, större tyngd i straffområdet och en rollfördelning som alla är mer komfortabla med. Släpp lös spelarna. Våga satsa för att vinna.
Wallén må vara skadad, men bredvid honom på bänken har Emil Karlsson suttit fast alltför länge. Ge honom chansen. Placera Karlsson bredvid Mourad och uppmuntra honom att utmana - då har vi plötsligt ytterligare en dimension i spelet som en bra dag kan såra även en allsvensk utmanares försvar. Örebros svagheter finns just i vändningarna och djupledsspelet, där konstanten Wikström får självaste Kaiser Majs att framstå som ett kvicksilver. Den duellen vill jag se frekvent. Jag vill överlag se spelare som tar initiativ, som utmanar och som vill bli hjälte snarare än försöker undvika att bli syndabock.
För är det något vi ÖIS:are lärt oss genom åren så är det att rädslan att förlora aldrig får vara större än viljan att vinna. Visst håller du med, Marcus?
Följ @ankristensson
