Friday I'm in Love: Boktips
Himmelriket bjuder traditionsenligt på tips på något att läsa.
Jag har nu skrivit om början på den här texten fyra gånger i mina försök att förklara varför nedanstående bokstäver ska forma ord som inte handlar om fotboll i allmänhet eller Malmö FF i synnerhet, utan om böcker. Men så tänkte jag, varför förklara, varför inte bara skriva? Detta är trots allt tredje året som Himmelriket på sommaren har en Friday I’m in Love som kommer med tips på vad undertecknad anser vara läsvärda böcker.
Och när man är inne på det tredje året kan man börja prata om tradition, och är det något vi i redaktionen älskar så är det textmässiga traditioner. Böcker att läsa, böcker att lyssna på, böcker är ett tidsfördriv, böcker kan vara livsomvälvande, vissa böcker kan vara det tråkigaste man kan tänka sig, andra böcker får dig att skratta eller gråta eller le eller bara få dig att fundera över handlingen och önska att boken aldrig tar slut.
Så om du står i en bokhandel, världens bästa affär, och är på väg till Domzale nästa vecka eller ska köpa på dig ett lager bara för att det är sommar och hängmattan ska invigas, varsågoda: Här kommer tips på böcker som jag har läst och tyckt har varit bra det senaste året.
Här hittar ni boktipsen 2017.
Här hittar ni boktipsen 2018.
Niklas Natt och Dag, 1793
Ett stympat lik hittas i en sörjig sjö i Stockholm en höstkväll 1793. Detta ska utredas och lösas. En kriminalhistoria på ytan, men samtidigt en fantastisk skildring av livet för högt och lågt i tiden efter Gustav den tredjes död. Det är obehagligt, det är finurligt, det är uppseendeväckande, det är blodigt, och det är så välskrivet att jag inte annat kan säga att detta är den faktiskt överlägset bästa bok jag läst det senaste året. Jag läser i stort sett aldrig om böcker, jag tror att jag möjligtvis har gjort det med fyra eller fem, men den här är jag säker på att jag kommer att sätta mig med igen inom en inte alltför avlägsen tid.
Don Winslow, Styrkan
”The Force”, eller Styrkan, är namnet på en grupp poliser som tar sig an de svåraste kriminalfallen, och som gör det med metoder som är minst sagt okonventionella. Det är ett ruttet New York som beskrivs i den här tegelstenen, såväl bland poliser som politiker. Huvudpersonen Denny Malone är på ytan oerhört lojal mot sina närmaste poliser och sin familj, och gör allt för att försvara dem. Även om det krävs att ta livet av folk. Styrkan är en av de bästa polisromaner jag läst. Inte en sådan där ett brott sker som sen ska lösas, utan en till synes tillfällig (om man nu kan säga så om en bok som spänner över närmare 500 sidor) nedslag i vardagen hos korrupta snutar, som nog ändå vill väl. Eller hur det nu står till med den saken…
Amoz Oz, Judas
Jag tror att jag skulle kunna läsa en bok av den israeliske författaren Amoz Oz som inte har det minsta lilla handling, endast beroende på hans sätt att handskas med språket. Judas har en intrig som kan beskrivas i en enda mening (om än med en del bisatser), ändå förs handlingen framåt och dialogen är makalös. Där finns en humor, men som är så långt ifrån under bältet eller göteborgsvitsar du kan komma, där finns åtrå, och där finns ett allvar. Handlingen i en enda mening då? Okej, så här: Shmuel har blivit övergiven av sin kärlek, avslutar sina studier på universitetet och flyttar hem till den åldrade Gershom för att mot betalning hålla denne sällskap genom djupa diskussioner fem timmar varje kväll och i samma hus lever den mystiska änkan efter Gershoms son. Att Amoz Oz aldrig fick Nobelpriset är faktiskt rätt ledsamt.
Björn Af Kleen, Amerikaner
Dagens Nyheters USA-korrespondent har åkt runt i landet och träffat så kallade vanliga människor, politiker, författare, journalister och visselblåsare. Med dem har han pratat dagens USA, och ofrånkomligen handlar då boken om Donald Trump. Folk som hjälpt honom fram (Steve Bannon), porraktrisen som anklagat honom för sexövergrepp (Stormy Daniels), författare som delar hemstad med honom (Paul Auster) – många är de som berättar för Björn Af Kleen om sin relation med Förenta Staternas president. Det är nästan hela tiden oerhört intressant läsning.
Tana French, Inkräktare
Gillar du böcker där varenda detalj i en mordutredning beskrivs, där förhör med misstänkta får ta sisådär 25 sidor? Då kan detta vara boken för dig. Den irländska författarinnan Tana French skriver krimböcker som utspelar sig i Dublin. Den senast översatta heter Inkräktare, som i korthet handlar om ett mord på en ung kvinna i sitt eget hem. De två mest illa omtyckta poliserna (men absolut inte inkompetenta) på Dublins mordrotel får fallet på sitt bord och inget är, som det heter, vad det verkar. Jag har läst några böcker av henne och de är alla riktigt bra.
Sharon Bolton, Dödsdömd
En nunna och hennes syster, tillika polis, sitter uppe i luften i en luftballong tillsammans med ett annat sällskap, varifrån de ser ett mord nere på marken. Mördaren upptäcker detta och lyckas skjuta ner ballongen och ta kål på alla, utom systern till nunnan. Lugn, det är ingen spoilervarning; detta händer i första kapitlet. Sen får läsaren följa systerns jakt på mördaren, eller mördarens jakt på systern om man så vill. Hela tiden spännande, hela tiden välskrivet, då och då händer saker som ställer allt på ända.
Dennies Lehane
Har en imponerande bredd: Hårdkokta deckare om Patrick Kenzie och Angie Gennaro, en trilogi om den amerikansk-irländska maffiakillen Joe Coughlin, vad är vad och vem är vem som Patient 67, spänningsromanen En äkta man. Eller varför inte Rött regn (Mystic River heter filmen som är baserad på boken). Jag avundas er som ännu inte läst honom, det är bara att ta en bok ur högen och börja läsa.
Mikael Niemi, Koka björn
Populärmusik från Vittula-författaren släppte häromåret en bok som inte alls är samma skrattfest som den han slog igenom stort med, men som har så väldigt mycket annat: Koka Björn. Det här är en berättelse om Lars Levi Laestadius, i boken endast kallad Prosten, om samepojken Jussi, om överfall och mord på unga flickor, om ett religiöst uppvaknande, här finns ett härligt persongalleri och umbäranden men också glädje under en sommar 1852. Mikael Niemi har en gåva i sin penna som gör det alldeles fantastiskt läsvärt.
James Baldwin, Giovannis rum
James Baldwin, som för övrigt nämns i Björn Af Kleens bok här ovan, var en svart homosexuell författare, född i Harlem 1924 och död i Frankrike 1987. I Giovannis rum från mitten av 50-talet berättar han om den unge amerikanen David som åkt till Paris och träffat en kvinna som han antagligen vill gifta sig med. När hon åker till Spanien för att verkligen fundera över om hon vill gifta sig med honom, träffar David Giovanni. Giovanni är en bartender, han är häftig och han är vacker. De flyttar ihop och David är å ena sidan lycklig, å andra sidan fruktar han stunden när flickvännen ska komma tillbaka och han måste ta ett beslut (samt avslöja) om han vill leva i en homosexuell eller heterosexuell relation. Låter det fånigt? Detta är en vacker och sorglig liten bok, och så långt ifrån fånig man kan komma.
Michael Robotham, Liv eller död
Dagen innan Audie Palmer ska friges från ett tioårigt fängelsestraff rymmer han. Under den heta Texassolen jagas han av polisen, kriminella, vänner och ovänner från fängelsetiden, och först en bra bit in i boken får man som läsare reda på varför han flydde med så kort tid kvar av straffet. Detta är en så kallad bladvändare. Man vill hinna med ett kapitel till, bara för att se vad som händer, och sen ligger man där mitt i natten och tänker att sömnen ändå är paj, så ytterligare ett kapitel hinns nog med.
***
Idag för 8 år sen…
… vann MFF borta mot HB Torshavn på Färöarna. Jag har varit på en hel del Europa- och Nordamerikaresor när Malmö spelat fotboll, och den här till den karga ön ute i Atlanten i Ulf Nilssons och en fantastisk mängd fårs sällskap tillhör de absolut topparna. De var returmötet i första omgången till Champions League, vi spelade bara 1-1 men gick vidare eftersom vi vann hemma med 2-0 - och jag älskade, verkligen älskade, att prata fotboll med dåvarande tränare Rikard Norling. Som jag gjorde här lite snabbt efter matchens slut. De två avslutande meningarna om det kommande mötet med Glasgow Rangers veckan därpå; så rätt Rikard skulle få. Ni läser texten här.
Veckans låt…
… skulle gärna ha blivit något med en tydligare bokreferens än textraden
”Jag tror inte på någonting jag hör
Jag tror inte på någonting jag läser
Jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro”
och det är klart att jag skulle kunna låtsas inför er att titeln på veckans låt är framplockad eftersom jag gillar Fjodor Dostojevskis bok Idioten. Sanningen är emellertid inte alls så konstruerad: Det här är blott och bart en väldigt bra låt av Kent som heter Idioter. Lyssna! Och gör det här.
