När de går upp och vi åker ur ses vi här igen
Vi på svartvitt presenterar stolt denna gästkrönika av David Flatbacke-Karlsson. Vill du också skriva en krönika och få den publicerad hos oss så ta kontakt med oss på svartvitredaktion@outlook.com
Det går inte att säga att vi är flest. Eller de som hörs mest. Trots att vår kärlek ger oss många tuffa test är den ändå någonstans bara bäst och ger oss förhoppningar om nästa stora gemensamma fest.
Solen skiner, någonstans tycks vårvärmen vara på väg att leta sig fram och Södermanlands näst största stad glittrar vackert i takt med att snön smälter bort.
På den provosoriska sittplatsläktaren, med plaststolar som känns som de hänger aningen löst och är aningen kalla trots att det är plusgrader, i anslutning till konstgräsplanen flera kilometer utanför Nyköpings centrum slår jag mig ned. Hör sångerna eka och ser hur ståplatsen bakom ena målet fylls till nästan bredden.
”Forza Svartvitt, olé, olé.”
”Vi har inget jävla SM-guld, vi har inget jävla cupenguld, vi har ingen vinnartradition. Men vi har stolthet, hjärta och passion.”
Det är nu ytterligare ett steg på resan mot det där ”jävla” cupguldet ska tas. Två divisioner skiljer lagen åt. Örebro SK kommer med en seger i bagaget och Nyköpings BIS, vars spel undertecknad dömde ut totalt under de tre gånger denne såg laget spela på plats 2018, med en förlust i ryggen.
Känner ett leende på läpparna och knyter halsduken extra hårt. Vinden blåser aningen hårdare i takt med att Kubanerna, Svartvita i Stockholm och övriga supportrar på bortaläktaren skapar en magisk kuliss. 35-årige Nordin Gerzic och 16-årige Dennis Collander manar på sitt lag på mitten och försöker att gjuta mod. Visst kommer spelet också att värma?
Sådär två timmar senare. Omtalade nyförvärvet Viktor Prodell når högst på en boll. Nicken går över Nyköpingsmålvakten Gustaf Halvardssons målbur. Slutsignalen ljuder. Den rätt fåtaliga hemmapubliken och dess rödblåklädda hjältar brister ut i ett glädjevrål.
Alla med svartvita hjärtans besvikelse går inte att ta miste på. Viss ordväxling uppstår framför bortastå mellan spelare och supportrar medan banderollerna plockas ned från stängslet. Denna lilla ”irritation” byts dock snabbt ut mot uppmuntrande men ack så frustrerande handskakningar och ett löfte om en bättre prestation mot IFK Göteborg helgen efteråt. Vad sjutton var det som hände? Svårt att beskriva och förstå. Men 1–0-förlusten mot klassiska Bissarna, som klarade sig kvar i division 1 med en hårsmån i höstas, gör onekligen vägen till en så efterlängtad titel betydligt snårigare. Kanske rent ut sagt omöjlig att ta sig fram på.
Tomheten är stor. Många av oss supportrar som inte, eller i alla fall för stunden, bor i Örebro möts upp på Oliver Twist i centrala Nyköping. Där vi innan matchen satt och drömde oss bort till en värld fylld av titlar, Europaspel och spännande förstärkningar. Lokalborna, inte var de många som gick och stöttade sitt lag på Rosvalla IP, höjer förvånat på ögonbrynen när vi kommer in, hänger av oss våra jackor och med djupa suckar förkunnigar att vi sett ÖSK förlora matchen. Två trevliga poliser, som tidigare förklarat att Lion Bar fått alkoholtillståndet indraget, att flera andra ställen är stängda och hänvisat oss till Oliver Twist, beklagar vårt lidande.
Öl beställs in och stämningen är lika dyster som den var uppsluppen före avspark. Solskenet har förbytts till mörker utanför fönstret. Våren som kändes så nära är nog ändå en bra bit bort.
”Bland det sämsta jag har sett. Helt otroligt”, lyder en kommentar.
”Hur kan man bli nollade av det där laget? Här försvann alla möjligheter att vinna cupen”, säger en annan.
”Verkligen inte okej någonstans. Synd att inställningen saknades helt i dag på planen”, fyller en tredje i.
”Aldrig mer Nyköping. Jag är trött på den här hålan”, säger en av de mest profilstarka resenärerna som flera gånger fått oss andra i sällskapet att skratta under dagen.
”Jo, varför inte? När Bissarna går upp i superettan och vi åker ur så är det väl givet att vi ses här igen 2020?”, säger jag.
Skratten ekar. Lättnaden är stor. Frågan är egentligen vad som är mest rimligt. Nog sker väl inte gärna båda sakerna just i höst i alla fall, så efter viss eftertanke har jag svårt att se framför mig ett möte i superettan mellan Nyköpings BIS och ÖSK 2020 i alla fall.
Någonstans summeras vår gemenskap och våra känslor för Örebro SK just i en sådan stund. Vi kan skratta och känna samhörighet även när allt känns som värst, att humorn finns kvar när våra hårt prövade fasader som anhängare till klubben utan guld eller fina pokaler är på väg att rasera fullständigt.
Hur trist läget än må vara, dröjer det inte länge innan vi funnit oss i deppigheten och någonstans börjat att åtminstone se lite framåt.
Vad var det som gick fel? Blir det ytterligare någon förstärkning? Kommer IFK Göteborg att kryssa mot Gais så att chansen till avancemang ändå lever vidare i högsta grad (naturligtvis var vi lyckligt ovetande om vad som skulle ske på Bravida arena när vi skålade och inmudigade vår dryck)?
En promenad genom en öde stadskärna och en tågresa senare spanar jag in spelschemat på min Iphone. Stänger ögonen och fantiserar hur allt studsar med och hur IFK Göteborg skjuts ur cupen innan resan mot guldet fortsätter.
Ser framför mig ett segerfirande mot Falkenberg i Halland i premiären, hur Djurgården lämnar Behrn arena tomhänt, när Tunavallen förvandlas till ett pulveriserande, svartvitt hav och AIK bjuds på en riktig påsksmäll på långfredagen. Kommer allt det här att bli verklighet? Förmodligen inte. Är risken stor att flera scenarior kan bli raka motsatsen? Absolut.
Oavsett hur det går och vad som än händer, kommer bilderna som ploppar i huvudet före alla avsparkar att vara ljusa och fyllda med framtidstro. I värsta fall får vi väl ses i Nyköping eller på annan plats och sörja över en öl eller två. Vi ÖSK:are är härdade och ger inte upp i första taget. Det är ett som är säkert.
