Del IV: Thomas Dennerby - en slitvarg med ett äkta Bajenhjärta!
Det har hänt mycket roligt i Hammarby genom åren. Thomas fortsätter att berätta med glimten i ögat om några skojiga minnen och gör sen en jämförelse med hur det var förr …
Thomas fortsätter engagerat … – Men det absolut roligaste Hammarbyminne jag har är när min stora ungdomsidol Sören Mannberg – ja, jag älskade honom verkligen när jag var grabb – kom till ett derby … det måste ha varit i mitten på sjuttiotalet flera år efter det att han slutat som spelare. Jag satt på läktaren och eftersom jag mycket väl visste att Sören hade lagt av för länge sen, blev jag milt uttryckt förvånad när jag såg att han sprang ut på plan och började värma upp tillsammans med de andra grabbarna. Jag blev helt ställd och sa till mina kompisar: ”Ser ni, ser ni vad som händer … fan, han spelar ju inte längre.” Men han fortsatte att värma upp med killarna, och så när det var tio minuter till matchstart så gick alla in i omklädningsrummet för att ta av sig överdraget, och Sören hängde med in. Vid det här laget funderade alla, vad i alla sina dar är det som händer? Men Sören verkade oberörd och följde med in i omklädningsrummet, där han satte sig ner och drog på sig sin tröja – tröja nummer 2. Det var nu i det närmaste full uppståndelse i omklädningsrummet och alla undrade ”vad i helvete nu då … det måste ha slagit slint. Det måste vara något psykologiskt, nå´n knäpp av något slag. Fan, fattar han inte att han har slutat?” Men Sören höll färgen och sa ingenting. Det tisslades och tasslades och en läkarinsats började förberedas. Lösningen skulle vara att skicka fram läkaren för att lugnt och sakligt berätta för Sören att han inte skulle spela denna dag. Nu var det världens kalabalik där inne, på gränsen till kaos och ute på läktarna fattade man ingenting heller. Det diskuteras hit och dit, men ingen visste vad som höll på att hända. Skulle Sören göra comeback, eller … Inne i omklädningsrummet var det dags för ringen och alla tog varandra i händerna. Sören hängde på och ingen sa något. Hårda handslag rakt igenom ringen och så kom skriket ”kom igen så går vi ut och tar dem”. Nu tänkte alla, nu måste vi stoppa honom så att han inte går in på plan också. Men just då när laget ska ut i spelargången så stannade Sören, drog av sig tröjan, garvade högt och sa ”Äh, jag hade bara slagit vad med en kompis … lycka till i matchen grabbar.” Så det är nog den roligaste Bajengrejen jag varit med om. En del spelare är stora. En del spelare visar vägen. En del har respekt med sig. Det var helt enkelt ingen som vågade säga till Sören att han inte skulle vara med.
Thomas har kommit upp i varv nu. Det kommer ett minne till av bara farten. – En annan underbar grej var derbyt mot Djurgården 79. Det var en trevlig tillställning för oss Bajare. Vinst med 5–2 och på läktarna ekade sången ”Old McDonald had a farm …” Thomas skrattar så han nästan ramlar av stolen och jag kan inte låta bli att haka på. Fasen, det är ju världsklass! Underbart! Djurgården hade nämligen värvat en ”Big Mac” från England vid namn Malcolm McDonald. En ”något” överviktig, överreklamerad så kallad spelare. 20 733 hade svårt att hålla sig för skratt. Sången ekande längs läktarraderna … det var en upplevelse …
Det kommer ett minne till. – Ett annat roligt minne är från en resa till Florida 78. Vi satt en kväll nere på stranden och kopplade av. Efter en stund kom det en amerikansk kille och ville snacka lite. Han verkade ganska trevlig. När vi berättade att vi var ett fotbollslag så ville han ha våra autografer och bilder av oss. Han fortsatte att snacka, och han blev mer intresserad av att få en bild av laget trodde åtminstone Klasse. Vi började efter en stund fatta lite misstankar så en efter en av oss började gå upp till hotellet. Till slut var det bara Klasse och Putte kvar. Putte hade vid det här laget läget fullständigt under kontroll, medan Klasse inte riktigt fattade vad killen egentligen ville. Till slut gick bara Putte lite retfullt. Och Klasse var kvar med killen alldeles själv. Klasse uppfattade det fortfarande som om killen ville ha en bild av laget, men killen tjatade nu ”No Klaus, it´s only a picture of you I want”. Först då fattade Klasse vad det handlade om. Ni förstår säkert vilken ”sorts” kille det rörde sig om … Det blev ett lag-garv av modell större.
Det finns många fler glada minnen Thomas skulle kunna berätta om och jag får kanske anledning att återkomma till dem vid ett senare tillfälle. Så även om jag inte vill, så lämnar vi avdelningen roliga minnen och jag frågar om han kan jämföra Hammarby förr och nu. Han svarar: – I dag är truppen jämnare, det är en stor skillnad. Varje enskild individ är kanske inte bättre. Men som trupp betraktat är det en mycket stor skillnad. Vi ska vara klara på att vi har många duktiga fotbollsspelare i dag också. Allt var inte bättre förr. Om nu någon trodde det. En annan skillnad som är påtaglig är antalet träningar. Förr tränade vi fyra-fem pass i veckan – alla på eftermiddagarna utom på fredagarna då träningen var klockan tre. Man fick komma hem i skaplig tid en gång per vecka. I dag är det ibland upp till nio pass. En annan stor skillnad är att förr så jobbade alla vid sidan av fotbollen. I dag är det inte så många som gör det, även om jag är övertygad om att det finns en hel del av spelarna som skulle må bra av att ha något annat att göra vid sidan om.
Thomas fortsätter att fundera på skillnader mellan förr och nu, och han kommer in på ledarna. – Om vi tittar tillbaka på tränarna förr så var till exempel inte Tom Turesson och Björn Bolling heltidsanställda. Björn hade ett lärarjobb bredvid, tror jag. Vad Tom gjorde kommer jag inte ihåg. Sen kom Bengt ”Julle” Gustavsson och Bengt Persson och de var nog heltidsanställda. Vad jag är alldeles säker på är att det inte fanns några heltidsanställda hjälptränare eller andra heltidstjänster kring laget. – Hur var det med träningsmöjligheterna? – De var hyfsade förr. De flesta passen körde vi på Söderstadion. Men sen hade vi ju träningsplanerna där Globen nu ligger. Man bytte då om i de två gamla, gråa stugorna bredvid plan. Det var ganska ballt för man fick ryggdunkningar på väg in till match på Söderstadion då man var tvungen att gå genom publiken för att komma till plan. Mindre kul var det efter en förlust och då hände det att vi stannade kvar inne på plan en stund innan vi togs oss tillbaka till ombytesstugorna. Så att åtminstone delar av publiken hunnit gå hem.
Forts. Del V 9/3
