Dagen efter: Res dig upp, ditt jävla ålahuve!
Under gårdagen fick man beskåda en match mellan två lag som ställer upp på vad som borde vara fotbollens grundidé, att underhålla. När regnet, kommunens knapphändiga underhåll av arenan m.m. pekar i en riktning sprang det runt 22 spelare på planen och ville annat. Ville visa på något positivt.
Jag har många gånger funderat på vad det är som drar till fotboll. Rimligtvis kan det inte bara vara kärlek, eftersom det bara kom dryga 500 och tittade på just den matchen igår. Gissningsvis ligger det en stor vikt, kanske allt för stor vikt, på resultat. Det är roligare att se en skittråkig match mot ett känt lag än en välspelad match i regionserierna. Ni får kalla mitt tänkande utopiskt men låt mig då istället peka på vad som kan hända om man lägger allt för stor vikt åt att vinna till varje pris.
Fotbollssverige har skakats flera gånger under pågående allsvenska säsong. Folk skyller varandra fram och atter och kommer med den ena sämre idén än den andra för att lösa problematiken. Jag har ingen lösning, jag skulle aldrig ens försöka påstå att jag hade det, men kan man inte exempelvis lyfta just en sådan sak som vad fotbollens själva huvuduppgift är? Jag skrev fina ord om två lag som ville visa på något positivt i inledningen. Nu fortgick dessvärre inte detta beteende från Lunds BK matchen ut. I takt med att man tog ledningen började även myglet. Det är banalt att tro att allt sådant skall försvinna, det är tävlingsinriktade människor vi pratar om, men att det hela får krönas med att man springer tvärs över planen för att håna hemmasupportrarna. Lägger man inte vikt vid fel saker då? Bör man inte rimligtvis kunna ställa krav även på spelare och deras beteende? En människa med lite skakad sinnesstämning har inte längre till felaktiga handlingar om man blir behandlad på ett sådant sätt?
Så det är kanske i den änden man skall börja och skynda långsamt. Där vägen till slutresultatet ges nästan lika stor vikt som själva resultatet. Där man kan vandra hem från en match med självklart en viss besvikelse men även känna stolthet över de egna, de andra och vad man fick beskåda. Om allt inte bara var seger blir anledningarna till att hetsa upp sig betydligt färre.
Så till er, mycket duktiga Lunda-spelare (ingen nämnd ingen glömd), som gav mig inspiration till krönikan. Res er upp och spela fotboll istället. Spela för heder, för kärleken till sporten före kärleken till resultatet.
