ÖIS sju synder
En dryg vecka efter degraderingen börjar sanningen om division 1 sakta sjunka in i härjade rödblåa själar. Under tiden har finger pekats och hårda ord utdelats, men om man ska se på det nyktert; varför åkte vi ut?
Tiden efter Värnamo har bestått av ett irrvarv av känslor. Sorg och besvikelse i synnerhet men också en tydlig revanschlust som kräver reflektion och eftertänksamhet: vad gick fel och vad kan vi göra för att inte trampa på samma minor nästa år? Den främst förekommande förklaringen verkar vara ”en för dålig trupp” – ett resonemang som jag inte köper. Åtminstone inte fullt ut. Ingen kan övertala mig om att Värnamo, Jönköping Södra eller Ljungskile spelare för spelare har haft mycket bättre trupper än vad vi har. Fotbollen är dessutom mycket mer komplex än så. Fråga Hammarby, som om det bara hängde på det skulle åka hissen upp till Allsvenskan direkt.
Under året förlorade sex lag fler matcher än oss. Nio lag släppte in fler mål. Det är inte siffror för ett lag med för dålig trupp för Superettan. Jag vet att det lag vi förfogat över i år mycket väl hade kunnat hänga kvar. Att vi inte lyckas med det beror på flera olika saker och kan inte enbart slentrianmässigt förklaras med att vi hade en för dålig trupp. När jag försöker sätta ett därför efter varför så dyker främst sju punkter upp. Våra sju synder, om man så vill (utan inbördes ordning).
#1: 5/2-2013
Det var en kall men ljus tisdagsförmiddag som beskedet kom. Sebastian Johanssons tid i ÖIS var över. Livspusslet gick inte att få ihop med en deltidssatsning i Superettan och våra vägar var tvungna att skiljas. Med ens Sebastian yppade orden försvagades våra chanser drastiskt. Att gå in i en säsong med bara Jakob Lindström och Johan Lundgren som centrala mittfältare visade sig vara precis så dumdristigt som vi misstänkte. Med skador på Jakob och återkommande avstängningar på de båda blottades bristerna därbakom och utan en frisk Filip Holländer fick Johan Hedman, Sebastian Ohlsson, Henrik Carlsson och Jonathan Azulay det otacksamma uppdraget att ersätta.
Det klarade de inte av. För det ska de inte lastas, utan sparken ska riktas uppåt. Kent Carlzon spelade rysk roulette med vår säsong när han valde att inte aktivt leta efter en ersättare. Först under sommaren blev det aktuellt, främst genom Jonas Bjurström och Pablo Cortizo, men ingen av dem roddes i hamn. Ingen annan heller. Att inte landa en ersättare till Sebastian, att till en början inte ens bemöda sig med att försöka, genererar största möjliga underbetyg till Carlzon.
Under säsongen blev det skrämmande tydligt att innermittfältet inte höll, att det var alltför enkelt att spela sig igenom. Vi såg det, motståndarnas tränare såg det, kommentatorerna såg det. Vi hade behövt en Sebastian Johansson. En defensiv kraft som hade kunnat stänga ytor och löpvägar, vinna bollar och snabbt fördela dem vidare. Detta visste vi redan i februari och att vi inte gjorde något åt det är en av de tyngsta faktorerna till vårt misslyckande.
#2: En för dålig Silly Season
För att spinna vidare på Kent Carlzon och dennes misstag så kommer man inte ifrån att en del av degraderingen beror på truppen. Sammansättningen, framförallt. Många av nyförvärven är okej var för sig men helhetsbilden har missats. Robin Jonsson och David Björkeryd har visat sig vara bättre än ersättarna. En innermittfältare hade som redan nämnts behövts. Abdel Bouraima floppade. Johan Pettersson, guld värd i omklädningsrummet, var en kvalitetsmässig truppspelare som vi inte haft i år. Tobias Bratt har inte gjort bort sig men heller inte varit nödvändig och då kan man fråga sig varför de resurserna och pengarna inte lades någon annanstans, där de behövdes mer.
Alternativen har varit många i försvaret medan det ekat tomt längre fram. Vissa matcher har vi ställt upp med ett mittfält till tre fjärdedelar beståendes av anfallare. Det håller såklart inte. Förra årets uppsättning trumfar årets. Kent Carlzon misslyckades under Silly Season, om det råder inga som helst tvivel.
#3: GAIS-matchen
Ett sju månader långt misslyckande kan man inte skylla på enstaka matcher. Däremot finns det definitivt matcher som präglat oss mer än andra. Vårderbyt, framförallt. Inför matchen hade vi två raka segrar och var till synes på väg in i en formtopp medan GAIS i de inledande fyra omgångarna hade sett mer än lovligt skakiga ut. En anti-insats från domaren senare så skiftade styrkeförhållandena. GAIS fick luft under vingarna och lyfte i tabellen medan förlusten satte sig hos oss mentalt och agerade startskott för en tung period. Betydelsen av förlusten och hur den kom till ska inte underskattas.
#4: Prytz körde fast
När Prytz fick lämna i somras var vi många som höjde på ögonbrynen, och med facit i hand har de inte sänkts. Lantz intåg blev inte den injektion som vi hade hoppats på och behövde. Innebär det per automatik att tränarbytet var fel? Inte nödvändigtvis. Jag hyser den största respekt för Hans Prytz. Alla som var med och förde tillbaka oss till Superettan under dåliga förutsättningar är hjältar i min bok. Jag kan också sakna Prytz engagemang och sätt att pränta in vinnarinstinkt i spelarna. Men i övrigt så såg jag i honom en tränare som mot slutet hade kört fast, vars idéer var på väg att ta slut.
Fjolårets succé hade en spelmässig väldigt enkel förklaring: rakt spel på starka anfallare, en beslutsamhet i straffområdet, vassa kontringar när lägen gavs kryddat med individuella prestationer. Ett tämligen primitivt spel med mycket hjärta som fick mig att se på Prytz mer som en motivator, en utmärkt sådan, än tränare, osannolik att plocka fram taktiska ess ur rockärmen. I år har vi till en mycket större del fått ägna oss åt försvarsspel och att slå om. Något som stundtals fungerade väl under försäsongen tack vare svaga insatser från motståndarna och inspirerade ÖIS:are, höga på fotbollslivet. När allvaret kom på riktigt gick det sämre.
Vi fick aldrig fram något medel, någon fungerande plan. För Prytz tog det yttring i märkliga laguttagningar i stil med Bratt på mittfältet, Carlsson som ensam anfallare och Azulay på ytterbacken trots friska, naturliga alternativ. Prytz testade, letade – men fann aldrig. Jag vet också att flera spelare misstyckte mot hans val. Som reagerade på att Prytz hade sin ”favoriter” och att han var snabb på att sätta andra i kylan. Väl där var det svårt att hitta vägen in i värmen igen. Om man dessutom tar Lantz uppgifter i beaktande om dåligt tränade spelare så blir det för mig väldigt tydligt att Prytz saknade flera delar i sitt ledarskap.
När resultaten inte heller kom, då kan jag förstå och sympatisera med att man ville ha en ändring. Prytz förtjänar respekt och beröm för att han tog oss tillbaka, men det är likväl fakta att han tog märkliga beslut, inte fick laget att fungera och var med och satte oss i en dålig sits.
#5: Lantz fick ingen utdelning i början
När Lantz kom in var det, oavsett vad han säger nu i efterhand, stort offensivt fokus som gällde vilket man även kunde se på träningarna. Tyvärr fick det inledningsvis ingen effekt. Anfallsspelet i premiärmatchen på Tele 2 Arena mullrade bort, returmötet såg lovande ut men förstördes av Abrahamssons utvisning och i de kommande matcherna väntade först serieledarna och sedan ett nio man svagt Assyriska. Spelet som det tränades på fick aldrig någon riktig matchträning och utdelningen uteblev, men mot GAIS såg vi i varje fall positiva intentioner. Något att bygga vidare på. Sen så kom Mendes kvittering.
Inte ens när vi förtjänade det som mest så fick vi belöning. Återigen tvingades vi lämna arena med böjda huvuden och molokna miner utan att några vikter lyfte från axlarna eller att självförtroende pumpades in. Men här, liksom stundtals dessförinnan, såg vi förbättringar. Embryon av det offensiva spel som Lantz förespråkar. Hade vi fått fler poäng så hade vi kunnat bygga vidare på det här. Istället blev situationen mer och mer utsatt och ett defensivt pragmatiskt tänk tog långsamt över hos Lantz i ett hoppfullt försök om att det skulle ge poängen vi så desperat behövde.
Lantz hade behövt tidigare utdelning. Istället fick han kompromissa med sin egen fotbollsfilosofi, och det blev inte lyckat.
#6: Dålig effektivitet
När allting kommer kring är allt ovanstående dock irrelevant om vi bara fått in bollen i mål någon enstaka gång ytterligare. 23 gjorda mål är ett bevis för vår långa kamp mot ineffektiviteten som vi till slut förlorade. Allt som hade krävts var att Mourads skott i ribban mot GAIS hade gått några centimeter lägre. Att Lundgren hade haft större kyla istället för att bli nervös och antingen missa mål eller hela bollen. Att Mourad hade satt den andra nicken mot Örebro, eller att Karlsson hade lyckats trycka in bollen i mål mot Värnamo, och inte förnekats av en osannolik räddning på mållinjen. Stolpe in istället för stolpe ut, då hade sorgtårarna kunnat bytas ut mot glädjedito istället.
#7: Slängde bort den sista matchen
Efter en avgörande match dyker meningarna upp. ”Det var inte den här matchen vi åkte ut på”. ”Vi förlorar inte kontraktet här”. Jo, det är precis det vi gjorde. Självklart är den sista matchen avgörande. Att vi sedan hamnat i den situationen är en annan fråga. Värnamo-matchen avgjorde allt. Ett mål oavsett hur fult och orättvist hade förlängt vår säsong och gett oss en ny chans. Därför stör det mig så mycket att vi slängde bort den möjligheten. Den första halvleken var okej, och om det inte vore för Tobias Andersson så hade vi fått målet vi behövde. Efter pausen var vi knappt ens nära.
Med trettio minuter kvar bytte Lantz in Rosén istället för Ohlsson och även nu med en dryg veckas distans till det hela så är det, för mig, fortfarande ett av de märkligaste bytena jag varit med om. Roséns intåg blev startskottet på ett spel byggt av chans och panik som tog form i långa bollar. Helt i onödan. Vi hade trettio minuter kvar. Vi hade inte behövt börja spela panikfotboll så tidigt. De långa bollarna gav ingenting annat än gråa hår för oss på läktaren. Vi vann ingen mark med den strategin. Vi skapade inte ens halvchanser förrän i matchens allra sista skälvande minuter.
Det verkligt illa är att Lantz inte verkade ha någon plan för bytet. Jag hade eventuellt kunnat köpa Rosén in med trettio minuter kvar (även om det var väl tidigt oavsett) om vi haft en ordentlig tanke för hur vi skulle utnyttja honom och inte bara skicka lycka-till-bollar. Med fart på kanterna, överlapp och rejäla, farliga inspel i straffområdet så hade Rosén varit ett vapen som Värnamo nog inte kunnat tämja hela tiden. Men för det krävs ju kantspelare. Istället övergav Lantz i och med bytet högerkanten helt och ströp den ytan annat än för defensiva löpningar från Rosén och Mourad. Vansinnigt.
Inte heller hade vi några spelare i ytan för att plocka upp andrabollar - regel 1A om man ska anamma det långa spelet. Ett ansvar som delvis ligger på spelarna själva, men inte heller såg jag några försök till att styra upp det från Lantz. Summa summarum blir att vi slängde bort den sista halvtimmen mot Värnamo och det grämer jag mig över. Lantz agerande skickade helt fel signaler till en redan nervös och skärrad trupp låga på självförtroende, men nu gör det dock ingen som helst nytta att älta. Istället måste vi påbörja arbetet för att förhindra dylika misstag nästa år.
* * *
Som synes finns ingen enkel förklaring till årets utgång. Åtminstone inte utefter mitt synsätt. Ovanstående täcker i alla fall merparten av det som sänkte oss. Sju punkter, sju synder, som i viss mån går att undvika framöver, men som i vissa fall bara handlar om ren otur i sann ÖIS-anda.
De sju dödssynderna inom kristendomen sägs leda till evig fördömelse vilket i vårt fall inte kan betyda något annat än att fastna i division 1. Lyckligtvis finns ett kryphål: ånger. Och det har vi. Massvis. Misstagen under 2013 ska av det vi kan påverka inte upprepas. Det har vi helt enkelt inte råd med.
