Öis tog en gång hoppet ifrån mig, innan jag dör vill jag gärna ha det tillbaka
15 år har gått sedan Öis senast var i den svenska fotbollens finrum. Det här är min berättelse om den tiden.
Det är inte sällan man hör solskenshistorier om varför någon börjar hålla på ett lag. Man blev meddragen på ett derby, solen sken och ens lag vann. Eller så råkade man se en match och laget spelade så vackert, som Björn Afzelius den 31 maj 1959. Så lyder inte min historia.
Supporterskapet ärvde jag från min pappa, som så många andra, men jag minns inget av supporterskapet innan min första match. Den 5 april 2009, premiärmatch i Allsvenskan, invigning av Gamla Ullevi, mot Gais. Hoppfullare, mer entusiastisk inför något, har jag nog inte varit sedan den dagen. Jag var där med min mor, min morfar och min vän Jonas, gaisare. Det fanns inte ett uns av oro, bara hopp och längtan, jag var åtta år gammal och helt enkelt inte familjär med vilken ändlös svärta en fotbollsmatch kan resultera i. Jag skulle se mitt Öis för första gången, under omständigheter en liten pojke bara kan drömma om.
Mina egna minnesbilder från matchen är vaga, tur är väl det, men vad den gjorde med mig sitter kvar än idag. För Öis gick ut på planen den där söndagen i april och slet hoppet ifrån mig. Bit för bit, för varje mål David Stenman släppte in. När visslan ljöd och mitt hopp låg där i trasor på planen, och gaisarna stampade ner det i mattan, begravde det i jorden på den då nya arenan, så var jag förpassad till hopplöshet. Hopplöshet och evig strävan för att återfå det jag gått förlorat. Sedan dess har jag kommit tillbaka, för att se mitt Öis och för att ta tillbaka det som tillhör mig, det som Öis tog ifrån mig.
De kommande sex åren efter att vi åkte ut Allsvenskan var mörka. Öis gick i konkurs och degraderades. Jag ska vara uppriktig och säga att jag inte minns mycket från de åren. Pappa som då var min biljett in hade av olika anledningar mycket att stå i och kämpade alltjämt med ekonomin. Det blev inte så många matcher. Öis var ett vitt, ibland gulmarkerat lag, på text-tv.
Jag minns några saker. Första gången jag stod i klacken exempelvis. På Valhalla, division ett eller om möjligen cupen, jag var där med pappa. Jag vet än idag inte varför vi hamnade där. Pappa är ingen klack-gubbe. Kanske var det billigare eller så hamnade vi helt enkelt fel. Jag minns att jag tyckte det var märkligt att vi stod upp, och att jag lärde mig några nya svordomar. Jag minns en annan gång då jag och pappa kom tio minuter sent till en gratismatch, kanske var det mot Landskrona, Öis hade tagit ledningen med två mål innan jag och pappa hunnit se något. Matchen slutade 2-2. Som det kan gå. Men allt som allt var de där åren framförallt bara en lång, mörk, planlös vandring. Jag trodde nog att det var borta för alltid, det som Öis tog ifrån mig. Men jag har sett det, jag vet att det finns där.
Vi gick upp i superettan igen, jag blev tonåring. Jag började tjäna lite egna pengar, hittade en Öis-kompis och skaffade årskort. Hoppet skymtade jag exempelvis när vi hade vind i seglen och i nittionde minuten ledde med 4-2 mot det lag som en gång stampade ner det i marken. Då såg jag hur delar av mitt trasade hopp lyfte mot mig, slingrade sig loss från innerplan där det låg begravt. Men så försvann det snabbt igen. Jag stapplade ut från arenan, fortfarande hopplös. Jag kunde skymta hoppet i sensommar-derbyt 2021. När den oranget glödande kvällssolen bäddade in spelarna framför oss efter slutsignal och Dane stod där bakom som den messias vi väntat på, då skymtade jag det igen. Men så gick allting väldigt fort, ny säsong, två poäng på de sju första matcherna och så var det jag hade skymtat åter borta.
Tiden efter det? En Brynjar hit, en Jeffrey dit, en mirakel-basque och nu står vi här igen. En ny säsong hägrar och jag har faktiskt inget hopp alls. Jag skulle vilja läsa in det i Adde Holmbergs lugn och pondus, men nej. Jag har blivit lurad förut.
Jag är endast 15 år i Öis-år, men de åren måste räknas som hundår, multiplicera med sju, jag är 105. Snart död. Så mycket svärta, man växer upp fort, blir gammal och sliten fort. Öis tog en gång hoppet ifrån mig, innan jag dör vill jag gärna ha det tillbaka.
