Dåligt, sämre, Sällskapet...
Varför spelar ÖIS så ohyggligt dåligt just nu? Efter det senaste debaclet, 1-3 mot Elfsborg, gör vi ett försök att analysera problemet.
Det är nu över ett dygn sedan matchen mot Elfsborg. Jag har avsiktligt avhållit mig från att skriva något om den tills nu. Besvikelsen var för stor, jag hade förmodligen skrivit ogenomtänkta saker som jag senare skulle ha ångrat. Men nu börjar jag lugna ner mig lite, så jag gör ett försök att skriva ner mina tankar.
Det var mycket som var fel igår, så mycket att det knappt ens lönar sig att räkna upp allt. Försvaret gjorde återigen en katastrofdålig insats, och var direkt skyldiga till samtliga Elfsborgs mål. Hasse Berggrens 1-1 såg med bortaläktarens avlägsna perspektiv ut som en misslyckad offside-fälla, Hasse fick stå kusligt ensam i straffområdet. (Jag har inte lyckats hitta några TV-bilder som visar om det var offside eller inte.) Och OK, visst var Kristoffer Arvhages skott till 2-1 en riktig pärla, men varför fick han springa ostörd och måtta utanför straffområdet? Även tredje målet, Fredrik Berglunds, föregicks av passivitet och dålig markering.
På mittfältet stämde i princip ingenting. Markus Johannesson gjorde nog vad han kunde, men övriga spelare var knappt med i matchen. Som någon sade bredvid mig på läktaren: Det var ett glapp både mellan försvar och mittfält och mellan mittfält och anfall. Det var nästan som om de inte var där alls. Den lagdel som fungerade något så när var anfallet. På de få vettiga bollar de fick att jobba med lyckades de skapa fram en hel del målchanser. (Minns t ex Christian Hembergs "korpklassiker", där han rundat målvakten och skulle skjuta in bollen ur snäv vinkel, men råkade peta till bollen med stödjebenet och sparkade ett stort hål i luften.) Både Fredholm och Hemberg såg hyfsade ut matchen igenom. Dock var Putte märkbart trött mot slutet, så det var rätt att byta in Paulinho istället.
Första tio minuterna av matchen var faktiskt helt OK för Sällskapets del. Men ganska snabbt efter att Johannesson satt straffen (som TV-bilderna visar var helt rätt dömd, oavsett vad elfsborgarna säger) försvann ÖIS spel. Resten av halvleken trillade Elfsborg boll ganska trevligt på mittplan, men hade svårt att få till det i offensiven, trots ÖIS darriga försvar. Di gules försvar var förresten också ganska virrigt bitvis. Tyvärr blev ÖIS ännu mycket sämre i andra halvlek, framför allt efter kvitteringen. Fortfarande skapade vi ett och annat framåt, men Elfsborg fick i princip göra som de ville när de hade bollen. Och hade de den inte så gav vi dem den snart.
För att försöka hitta vad som är så fel kan man förstås analysera löpvägar och laguttagningar och uppställningar tills man blir röd och blå i ansiktet. Man kan gråta efter spelare vi hade men inte har längre, man kan stöna över vårt mystiska försäsongsupplägg. Men det är knappast där felet ligger, i alla fall inte i direkt mening. Samtliga Öisare på planen presterar för tillfället långt under sin förmåga. Det hade rimligen ingen Källander eller Jocke Karlsson kunnat ändra på, det hade inga varianter av 4-2-3-1, 4-3-3 eller 4-4-2 kunnat dölja, det hade inte mindre hårdträning i mars rått bot på.
Det som brister verkar vara självförtroendet, spelglädjen, tryggheten. Jag såg t ex ansiktsuttrycket på Daniel Lohm, när han i andra halvlek kom bort mot bortaburen för att lägga en hörna. Den grabben hade inte roligt! Han ville vara var som helst utom just där, han ville syssla med vad som helst utom fotboll, det syntes tydligt. Och det var samma sak med alla andra i laget. Gruppsykologi är svåra saker, jag vet inte vad det kan bero på att hela laget tycks förenas i en stor kollektiv nervknut just nu. Det är Hamréns, Börjessons, Svenssons och Norbergs jobb att lösa upp den, och jag hoppas verkligen att de klarar det.
Men om jag skall spekulera lite så kan det vara brist på trygghet som är problemet. Källas försvinnande var ingen större grej om man bara ser till vad han presterade på planen. Men det innebar också att det mittfält som varit lagets självklara hjärta, alltid uttaget först i tränarnas alla uppställningar, oföränderligt match efter match, år efter år så länge de flesta i dagens trupp varit med, plötsligt måste ändras. Det skapar en viss otrygghet. Vidare har Hamrén & Co under försäsongen av olika anledningar (skador, landslagsuppdrag men också avsiktliga val) laborerat väldeliga med uppställningarna både i backlinjen och på mittfältet, och knappt haft samma lag två matcher i rad någon gång. Det skapar ytterligare otrygghet. Sedan har vi det så omtalade ändrade försäsongsupplägget. Vad innebär detta, blir vi verkligen redo till premiären? Det har varit (och är väl fortfarande) en ytterligare osäkerhetsfaktor för laget. Dessutom har ÖIS inför årets säsong betraktats - av media, av oss supportrar och kanske inte minst av sig själva - som ett topplag, en guldkandidat. Det är en ovan situation för Sällskapet och lägger ytterligare en näve otrygghet i den nu oroväckande tunga vågskålen. Allt detta tillsammans verkar ha blivit för mycket osäkerhet på en gång.
Så vad kan man göra? Ja, trygghet i uppställningarna är väl det första tränarna kan tillföra. Bestäm nu ett spelsystem och se till att spelarna vet att det är det och inget annat som gäller. Gör så få ändringar i startelvan som möjligt från match till match, låt spelarna bli vana och trygga i sina positioner. Startuppställningen från igår duger att bygga vidare på - använd den mot Enköping och AIK också.
Sedan har vi det där med klackstöd. Jag tar mig friheten att upprepa några rader som jag skrev efter den svidande 0-2-förlusten på Olympia i höstas, då ÖIS gjorde en ungefär lika usel insats som igår:
"Jag är normalt ganska skeptisk till hur mycket nytta det egentligen gör med klackar i fotboll. Det känns som om de finns mer för sin egen skull, och för den övriga publiken, än för laget. Men är det någon gång man verkligen kan påverka, då är det när laget lider av moralisk förlamning, när det är rent känslomässiga skäl till att de inte får igång sitt spel. I det läget kan en påminnelse till spelarna om att de inte står ensamma, att det finns många andra som brinner minst lika hett som de själva, göra underverk."
Just nu är det viktigare än någonsin att vi verkligen stöttar vårt lag! Jag förväntar mig - nej, jag kräver - sång och uppmuntran från Östra Stå matchen igenom på fredag till våra för tillfället stukade hjältar. Det här är ett sådant tillfälle då man bör begrunda sitt eget fotbollsintresse. Är jag en supporter, ser jag på ÖIS matcher som en kamp som vi gemensamt utkämpar, laget och supportrarna, och som bara kan vinnas om alla drar sitt strå till stacken? Eller är jag en konsument, ser jag på ÖIS matcher som underhållning som jag har betalat för att se, vilket ger mig rätt att gnälla när jag inte får valuta för mina pengar? Eller enklare uttryckt: För just dig, är Örgryte IS "vi" eller "dem"? Om du svarar det förstnämnda så vet du vad som gäller på fredag.
Jag har ännu inte hämtat ut den matchtröja som inköp av årskort berättigar mig att köpa med 200 kr rabatt. Men i morgon skall det bli av. Sällan har det väl varit viktigare att visa färgerna än nu. Stötta ÖIS - alltid!
