Ett stort svart hål
Krönika om fotbollens ekonomi och resultat.
En sån här vecka går det inte att undvika det givna samtalsämnet: Helsingborg.
Hur gör man egentligen för att försätta sig i den situation som de svenska mästarna från 1999 hamnat i? Det talas om 39 miljoner kronor i skulder. För att uttrycka det rakt: Hur f-n är det möjligt? Och framförallt, vad har det med ÖIS att göra, förutom att HIF manglade oss i premiären?
En hel del, faktiskt. För det kunde lika gärna varit vårt älskade Sällskap som stod där med ut-och-in-vrängda byxfickor och uppsyn som hos en lessen cockerspaniel som återvänder till husse utan att ha nosat fram ens en endaste liten gråsparv.
Och just det faktum att vi förlorade med 4-1 mot en överlägsen motståndare har allt att göra med HIF:s sorgliga situation.
Låt oss konstatera följande: I dagens svenska fotboll kommer ekonomin först. Har man inte den i ordning, faller allt som ett korthus förr eller senare. ÖIS har brottats med underskott i driften och ett litet eller negativt eget kapital under många år. Under senare år har vi klarat oss tack vare spelarförsäljningar eller oerhört givmilda gåvor från ledande personer i klubben (läs Benny Rosén och donationen av ÖIS-gården för några år sedan). Det är en händelse som ser ut som en tanke att försäljningarna av Mackan och Elmander 2001 inbringade 37 miljoner, alltså nästan exakt samma summa som HIF sägs ha i skulder. Vad hade vi gjort utan de pengarna (och, lite mer oroande, vad gör vi utan dem de närmaste åren)?
Oavsett hur tråkigt detta låter, så har det en direkt koppling till vad som händer på planen. Efter våra rödblå hjältars två inledande förluster gnälls det en hel del. På klotterplanket talas det till och med redan om tränarbyte och att man vill ha tillbaks spelare som inte längre finns i truppen. Vi talar alltså om att kalla tillbaks en spelare (Jocke) som inte godtog ett kontraktsförslag där lönesänkning ingick som en del. Eller att betala dubbla tränarlöner i över ett år, eftersom Hamrén har kontrakt över säsongen 2004.
Jag säger bara: Se på HIF. Vill vi byta med dem? Skulle vi ha velat vinna premiären överlägset, för att en dryg vecka senare kastas ut i ett stort svart hål?
Jag lider verkligen med alla Helsingborgs-supportrar. För mig är nämligen valet enkelt. Att laget några matcher eller kanske en säsong eller två spelar som en påse skit betyder ingenting, jämfört med om den förening man älskar skulle försvinna för gott. Tänk er själva: Ingen möjlighet att jubla över en klackspark, en Buster-räddning, ett fräsande skott i krysset. Ingen förväntan i april, ingen möjlighet att idiotförklara ett domslut, ingen möjlighet att prisa linjedomaren för ännu en offsideavblåsning för motståndarna. Livet skulle vara tomt, tyst och tragiskt. Därför måste sund ekonomi och lite förmåga till tålamod gå före snabba resultat och ständiga vinster på plan. För att ta till en sliten fotbollsklyscha: Som ÖIS-supportrar måste vi ha kyla i avgörande lägen.
Och, handen på hjärtat, hur kul skulle livet vara utan toppar och dalar? Låt mig citera den store Öisaren Björn Afzelius. I en låt från 1987, ”Odyssevs”, beskriver han sitt liv och hur han kuskar landet runt för att spela musik och njuta av livet, men också ta emot de ibland hårda slag och törnar man får som människa. Sista versen handlar om kärleken till en kvinna. Där sjunger Afzelius:
”Vill du resa vid min sida
Så kostar det en del
Men det är futtigt jämfört med vad det kan ge”
Det skulle lika gärna kunna ha handlat om ÖIS.
P.S.
Helsingborgs kommun stödjer HIF av ett enda skäl, enligt Tomas Nordström, kommunstyrelsens ordförande: Man har investerat så mycket pengar i Olympia att man måste ha en verksamhet där för att inte förlora ännu mer. Här i Göteborg är dock skuldbördan den omvända. ÖIS har ett rättmätigt krav från 1921 – när får Sällskapet tillbaka Valhalla, Göran Johansson?
Niklas Jendeby
Texten finns även på ÖIS.Online
