Poäng med ett nödrop

Det är klart att man får vara nöjd med en poäng borta mot Malmö som matchen såg ut. Men mindre nöjd är man över att matchen faktiskt såg ut på det viset. Efter Valters olyckliga tavla rasade allt.

[Inför matchen]
[Spelarkritik]
[Marcus Dahlin om matchen]

Det var ett ungt lag ÖIS kom till spel med på Malmö Stadion. Förutom åldermännen Dick Last och Robert Bärkroth var det i startelvan bara Markus Johannesson och Jeffrey Aubynn som var över 25 år. Två av spelarna, Robin Ganemyr och Edwin Phiri, är ännu inte fyllda 20. Uttagningen var dock inte så mycket föranledd av skador som ett medvetet val. Hamrén & Co valde att starta med debutanten Ganemyr, nästandebutanten Marcus Dahlin (ett allsvenskt inhopp 2001) och Phiri, inte för att det inte fanns andra alternativ utan för att man bedömde att detta var bästa laget. Påtvingat frånvarande var "bara" Johan Anegrund (avstängd), Martin Ulander (höftproblem), Daniel Lohm (bristning i låret) och Christian Hemberg (stukad fot). Av dessa är det nog bara de första två som kan kallas ordinarie. Det myckna pratet efteråt om "en bragd av detta unga lag" osv är därmed kanske lite överdrivet.

Innan matchen hade startelvan tillkännagivits på ÖIS.Online. Men vad lurifaxen Hamrén inte hade gått ut med, det var hur dessa elva skulle formera sig! Alla (eller i alla fall undertecknad) hade förväntat sig en sedvanlig diamant, men istället introducerade Hammarn den nya modellen 4-3-2-1. Tanken som jag förstår den var att tre man på centralt mittfält (Johannesson, Marek, Ganemyr) skulle borga för stabilitet och spelalternativ där, något som vi saknat tidigare i år. Två man (Afonso, Aubynn) skulle sedan röra sig fritt över stora ytor mellan mittfält och anfall, medan Paulinho fick jobba ensam på topp. Utgångstaktiken var att Malmö skulle få ha mycket boll och vi skulle satsa på snabba spelvändningar genom mitten när bollen väl vanns. Det som får offras när man bygger upp såpass mycket styrka centralt är förstås kantspelet, som fick lämnas till ytterbackarna.

Detta fungerade helt enligt planerna till en början. Redan i femte minuten norpade Afonso bollen av Hans Mattisson en bit in på ÖIS planhalva och drev framåt genom mittcirkeln. MFF hade inte hunnit samla sig, så det fanns stora ytor. Backlinjen var dock på plats. Afonso drev bollen hela vägen till straffområdesgränsen. Samtidigt stack Jeff iväg i en djupledslöpning till vänster. Alla väntade sig en passning till honom, inte minst Daniel Majstorovic som gick ut för att täcka. Men vi som såg höstderbyt i fjol (5-2!) minns att Afonso gärna drar bollen i sidled åt höger och skjuter själv istället. Det gjorde han nu också! Ytterligare två backar försvann i dragningen, och skottet borrade sig otagbart in vid Aspers vänstra stolpe. 0-1, otroligt snyggt! Men Affe bör tacka Jeff, vars löpning gjorde målet möjligt.

Efter målet fortsatte den upplagda ÖIS-taktiken att fungera förträffligt. Malmö hade mycket boll men hade oerhört svårt att skapa riktiga målchanser. Jag minns bara en het sådan, en tänkbar straff som domaren valde att släppa. Det var Bärk som klumpigt fällde en motståndare bakifrån efter att ha kommit efter på en djupledsboll. Men i övrigt hölls MFF:s alla försök enkelt stången av ett gediget ÖIS-försvar. Sällskapet hade i gengäld en hel del lovande kontringar. Främsta chansen kom dock på en hörna. Massor av Öisare trängdes med Asper och låste fast honom på linjen. Samtidigt slogs hörnan mot första stolpen och skarvades vidare mot bortre burgaveln av Bärk. Bara en skalle på mållinjen räddade MFF-buren den gången. Rent allmänt var matchtendensen angenäm under den här perioden, och hade det bara fått fortsätta så så är det troligt att ÖIS hade gjort även nästa mål, och därmed kanske punkterat matchen. Men så blev det ju inte.

Alla har väl sett Valters tavla redan. En lång, ofarlig boll in mot straffområdet. Dick gick ut. Samtidigt gick Valter upp och nickade bakåt, som han trodde till egen målvakt. Men eftersom Dick hade kommit ut så seglade bollen över honom. Andreas Yngvesson kunde fläka sig fram och peta in den i öppet mål. Yngvesson sade till FotbollDirekt efter matchen:
- Jag förstår faktiskt inte vad han Valter Tomaz sysslade med. Jag hörde Last (Dick) ropa klart och tydligt att han skulle rensa bort bollen, ändå touchade han den bakåt.

Det är ingen idé att gräva ner sig för detta. Misstag händer. (Även om en del misstag är större än andra, och en del råkar ut för dem oftare än andra. Kanske börjar det bli dags att överväga någon annan än Valter som förstaval bredvid Anegrund?) Nej, det som stör mest är inte missen i sig utan det som händer sedan. Chocken fick ÖIS att sluta spela boll. Defensiven fortsatte att fungera hyfsat, men resten av spelet var bortblåst. Så fort vi vann bollen så blev vi av med den igen, genom direkta felpassar, hopplösa chansbollar eller förlorade närkamper. Detta ledde till att MFF kunde etablera ett rejält tryck mot vårt straffområde. Först alldeles i slutet av halvleken började man ana lite tendenser till återfunnet ÖIS-spel, något som man förstås hoppades skulle fortsätta i andra halvlek.

Så blev dock inte fallet. Resten av matchen ägdes av Malmö. Försvarsspelet bet ifrån rätt bra även i andra halvlek, och backarna kämpade tappert (även om en del missar kunde noteras). Men det egna spelet fanns inte alls. Någon gång ibland lyckades vi ta oss över mittplan och bolla runt lite, vilket på ett markant sett lyfte trycket från det egna målet. Men oftast slog vi bara ifrån oss - långa rensningar mot (men aldrig till) en stackars ensam Paulinho, som ofta var ende Öisare på MFF:s planhalva. En ÖIS-chans av rang noterades faktiskt ändå, precis i början. Ganemyr och Afonso lyckades med lite fyndigt samspel som avslutades med en Afonso-klack till en fint löpande Mentor som kom ren i yttre delen av straffområdet. Tyvärr var hans avslut inte i klass med löpningen. I övrigt var det väldigt mycket MFF. De skapade för all del inte så många chanser som de kanske borde ha gjort med det spelövertaget, men ändå tillräckligt för att vi till stor del kan tacka turen (och en oskärpt Yngvesson) för vår räddade poäng.

Totalt sett får man förstås vara helnöjd med en pinne som matchen gestaltade sig. Även i största allmänhet får man vara nöjd med en poäng på Malmö Stadion (även om vi fick tre i fjol). Men sättet vi spelade på kan man inte vara nöjd med. Ett relativt ordinarie Örgryte IS skall inte behöva bli så här tillbakatryckta på någon allsvensk arena, någonsin. Det var också onödigt med tanke på hur det såg ut i början av matchen. Det gick utmärkt att spela bra mot MFF så länge modet fanns där. Den av Hamrén uttänkta kontringstaktiken, 4-3-2-1, verkade också vara ett klokt drag, även om en del ovana vid rollerna kunde skönjas. Men så gick vi och blev helstirriga av den lilla Valter-fadäsen och tappade koncepterna. Dessa koncepter återfanns sedan aldrig matchen igenom. Det är inte direkt första gången det händer i år.

På plussidan kan noteras en trots allt stark moral. Vi tappade spelet, men vi slutade aldrig kriga. Att detta gav poäng ger förhoppningsvis råg i ryggen inför fortsättningen. Vidare utdelas härmed en stor eloge till ÖIS U-sektion. Att det numera tycks gå att kliva in direkt därifrån till A-laget och göra bra ifrån sig säger mycket om vilken klass våra ungdomar håller.

(Betygen är satta av MFF-redaktionen.)

0 kommentarer