Tankar från Enavallen
Sällskapet vann till slut rättvist mot Enköping med 3-1. Slarvet efter 2-0 kunde kostat oss segern, men inte kan man väl som Öisare kritisera Lirarnas Lag för att ha lirat för mycket! Då var oförmågan i början av matchen betydligt mer irriterande.
Enköping lyckades första halvtimmen dra ner tempot nästan till nollpunkten, krympa ytorna, pressa bollhållaren och täta bakåt. ÖIS hade precis som vanligt inget motvapen alls mot denna taktik utan tappade farten, rörelsen och spelalternativen. Felpassningarna duggade tätare än gäspningarna på en blåvittmatch. Är det verkligen så omöjligt att springa sig spelbar och att sätta fart på bollen även om motståndaren försöker hindra det? Enköping å sin sida hade absolut ingenting framåt, bortsett från en eller annan hörna, och var så här långt något av det sämsta jag sett i Allsvenskan vad gäller eget spel. Där ligger det ack så sågade Örebro duktigt i lä!
Sista kvarten började ÖIS komma igång en aning. Lite högre tempo och - efter att äntligen ha tagit konsekvenserna av den totala oförmågan att få igång något spel på mittplan - lite längre bollar var vad som öppnade upp matchen något. ÖIS skapade en del chanser och var nog nästan förtjänta av ett mål innan halvtid. Enköping hade fortfarande inte ett jota. (För övrigt var det väl en präktig målvaktstavla den så hyllade ESK-målvakten Stamatopoulos gjorde sig skyldig till när han lät Valters skott studsa förbi sig och träffa stolpen?)
Andra halvlek tog vid där första slutade. Gradvis bättre ÖIS-spel, fortfarande inte direkt bra men i alla fall hyggligt och chansskapande, mot ett Enköpingsförsvar som nu verkade duktigt förvirrat. Efter Afonsos ledningsmål (på nick!) blev det rena hönsgården, ÖIS gjorde nu lite som man ville och matchen blev riktigt kul (för en Öisare i alla fall!) att beskåda. 2-0 var oundvikligt, det är snarast ett under att vi inte fick se både trean och fyran också.
Men efter 2-0 lät sig ÖIS luras av hur usla Enköping var och hur besegrade de verkade känna sig. Sällskapet började lattja och lira, klacka och dribbla, och alla ville vara med framåt. Gladfotbollen blev lite för glad och lämnade enorma luckor bakåt. Plötsligt fanns ytor för ESK att slå bollar i djupet bakom vår backlinje, och de var inte dummare eller sämre än att de gjorde det också. ÖIS-försvaret hade stora problem att få tillbaka kontrollen över sig själva efter att helt ha släppt tyglarna, ESK kom i den ena kontringen farligare än den andra. Vi kan tacka turen och Dime Jankulovski för att de gröna aldrig fick in mer än en boll.
Tack och lov producerade ÖIS fortfarande framåt också, och efter 3-1-målet på straff (helt korrekt dömd!) var matchen avgjord. Totalt sett rättvist, vi var det solklart bättre laget, men slarvet efter 2-0 kunde ha kostat ÖIS segern. Jag tror för övrigt inte det blir någon resa till Enavallen nästa år, ESK verkar för dåliga för att klara sig kvar. Lite synd, de arenor är tyvärr lätt räknade där bortafansen får stå på långsidan!
Jag har svårt att bli alltför kritisk över att Sällskapet blir överentusiastiska och lirar för mycket, även om det kunde gått illa den här gången. Det hör till vår roll som Lirarnas Lag! Då är jag mer irriterad över att vi skall behöva stå handfallna i en hel halvtimme i inledningen över att få möta precis en sådan defensivtaktik som man kunde förvänta sig. Går det verkligen inte att träna in något bra sätt att angripa det här problemet? Att ha betydligt bättre omväxling mellan korta och långa bollar, så att motståndarförsvaret varken kan knö ihop sig i mitten eller stanna långt bak utan tvingas till rörelse, borde väl t ex kunna öppna upp lite luckor?
Lite kort spelarkritik:
Ulander var mycket bra, framför allt i andra halvlek. Marek likaså, dessutom är han mer av en lirare än Ula. Johannesson var stabil och bollvinnande som vanligt. Så även Valter, som växer in mer och mer i sin roll, men som dels kan vässa passningsspelet ytterligare och dels borde ha gjort något mål på sina jättechanser. Dessa fyra får mina röster som bästa Öisare. Såväl Afonso som Paulinho kan betydligt bättre, men gjorde ju ändå ett mål vardera och skapade en hel del övrigt. Dime i målet gjorde en del riktigt vassa och helt avgörande räddningar. Men visst har han en tendens att göra "TV-räddningar", dvs överdriva svårighetsgraden i varje ingripande? Man får känslan att han ligger som ett streck i luften och snyggt motar bort även bollar som han bara kunde ha tagit ett kliv åt sidan och plockat stående.
Dahlin och Atli fungerade hyfsat som mittbackspar, men det var ändå klart sämre än vad Dahlin och Anegrund brukar vara. Johan har en egenskap att sprida lugn omkring sig som man såg på Dalle att han saknade i den här matchen. Prytz fick, i egenskap av nylig drömfrisparksmålskytt, ta några av de frisparkar som annars hade varit vigda åt Afonso. Förmodligen blir det Afonso som skjuter dem igen i nästa match. I övrigt skötte sig Prytz, liksom Phiri, helt OK defensivt och hängde också med rätt bra i offensiven. Men deras del i försvarsförvirringen efter 2-0 drar ner helhetsbetyget.
För övrigt är det noterbart att ÖIS inte gjorde ett enda byte! Kanske ansåg inte Hamrén att någon av herrarna på bänken hade kunnat tillföra något i den här matchen? Det känns rent allmänt som om vi har en lite svagare bänk numera, efter några oersatta spelarförluster.
Nu väntar en mycket intressant vecka! Först ack så viktiga cupmötet mot svårspelade Halmstad på Örjan. Visst går det bra i Allsvenskan just nu, men vi ligger ändå åtta poäng efter Djurgården. Skall vi vinna en titel i år så är cupen troligare. Men då måste vi klara av HBK! Hoppas verkligen att många åker ner till Halland och stöttar våra hjältar på torsdag, trots att det inte blev någon buss. (Kanske läge att åka ner tidigt, de som kan, och ligga och värma upp (i dubbel bemärkelse) på Tylösand innan matchen?) Sedan är det riktig toppmatch mot formstarka Malmö FF hemma på Gamla på söndag. Kan mycket väl bli en av årets bästa matcher! Den här veckan får vi se vad Sällskapet går för.
Ojojojoj, Rödblått skall vinna!
