- -
Kalmar-Örgryte 3-2
Sista spiken i ÖIS-kistan.
Klockan är slagen. ÖIS är inte längre allsvenskt. Efter tolv raka säsonger får vi börja om i en lägre serie och nästa år för första gången spela i superettan. Det blir tufft. För i mina ögon har ÖIS inget spel för superettan. Där belönas inga klacksparkar, fint passningsspel eller andra delikatesser. I superettan är det kamp, tätt försvar och hårda bandage som gäller. I år har ÖIS inte visat en enda av de kvalitéerna. Inte så många andra heller för den delen. Tyvärr.
Man såg vartåt det lutade i avslutningsmatchen mot Kalmar FF redan efter 15 sekunder. Ola Toivonen pressade trotjänaren i FF-försvaret Niclas Kaldner, som efter över 530 A-lagsmatcher gjorde sin sista i går, till att slå bollen till hörna. Men fick ÖIS någon hörna? Nej, o, nej. Den svartklädda slumpgeneratorn Stefan Johannesson hade presenterat sig. Det bästa man kan säga om honom är att han höll samma - låga - nivå genom hela matchen. Hans konstiga domslut avgjorde på intet sätt matchen. Men de skapade både suckar, förbannelser och uppgivna skratt bland 3 636 åsyna vittnen, vare sig de var röd-blå eller röd-vita.
ÖIS ängsliga försvarsspel, som är orsaken till nedflyttningen, visade sig på nytt då blivande skytteligasegraren Ari da Silva Ferreira gjorde sitt första mål efter sex minuter. Ett inspel från kanten nådde honom mitt i ”boxen” där han enkelt vände bort Jukka Sauso och sedan dundrade bollen i mål via ribban. Men det var inte över för ÖIS där. Istället tystnade hemmapubliken då Martin Strömberg (tror jag) snodde bollen från Patrik Rosengren nere vid hörnflaggan och lyfte in bollen i mitten. Efter lite flipperspel studsade den ut till en framrusande Valter Tomaz Jr som krutade på och fick se projektilen toucha en täckande Rasmus Elm och gå i en elegant båge över en helt ställd Petter Wastå i Kalmarmålet. Då hade det gått tio minuter och i 20 minuter till fick vi ÖISare på plats fortsätta att hoppas på det omöjliga. Men sedan drog Häcken ner plösen över ÖIS genom att ta ledningen på Rambergsvallen, och sedan aldrig släppa den. Därmed var ÖIS chans till kvalspel i realiteten borta. Ändå skall sägas att laget gjorde allt man kunde för att ta segern i Kalmar. Sista halvan av första halvlek höll man spelet mycket väl uppe och höll Kalmars giftiga anfall på avstånd från Dick Last. Utom vid ett tillfälle. I 38:e minuten gjorde Dick årets räddning på Fredriksskans då han enhandsräddade Aris närskott och tippade bollen över ribban. Till och med Ari applåderade den räddningen!
Satsningen framåt fortsatte efter paus då Boyd Mwila byttes in istället för Martin Strömberg. Dessutom hade Elias Storm och Anders Prytz som ytterbackar uppenbarligen fått order att attackera. För det gjorde de. Det höll i tio minuter. Då åkte Marcus Dahlin ut efter att ha dragit Ari i tröjan under en kontring och fått sitt andra gula kort. Hans frustration var tydlig då han på väg från planen sparkade till fjärdedomarens lilla bås så att det small.
Sen kom käftsmällarna slag i slag. Inhopparen Kim Larsen kontrade in 2-1 till Kalmar två minuter senare och direkt efter det målet visades Häckens 2-0-mål på storbildsskärmen. Visserligen tilläts Anders Prytz att än en gång kvittera Kalmarledningen då han mycket vackert slog en frispark upp i krysset. Men 2-2 räckte ju inte för ÖIS och inte 2-3 heller. Slutresultatet slog Ari in på en helt riktigt dömd straff (sic!) sedan Valter fällt Kim Larsen.
Besvikelsen var tydlig i ögonen på de ÖISare som lämnade Fredriksskans. Mest märktes det på Dick Last som hade den otacksamma uppgiften att berätta om besvikelsen på TV. Att han åter var bäste ÖISare var en klen tröst. Elias Storm, Magnus Källander och Ola Toivonen vill jag också nämna.
Matchen i Kalmar hade två vinnare och 3 666 förlorare - publiken och 30 spelare. ÖIS åkte ur allsvenskan. Kalmar missade Royal League trots segern. Men Martin Strömberg är allsvensk guldmedaljör med Elfsborg. Och Ari da Silva Ferreira vann skytteligan på 15 mål. Grattis båda två!
Den allsvenska sejouren är över för ÖIS. Men hoppet lever. Genom hela andra halvlek sjöng ÖIS-klacken: ”Vi ger aldrig, vi ger aldrig upp!” Hoppas den inställningen smittar av sig på nästa års spelartrupp, hur
den nu kommer att se ut.
