Låt dig inte påverkas, Prahl!
Det krävs visst bara några tveksamma träningsmatcher och att vi har tre riktigt högklassiga mittbackar, för att det ska börja ropas om en övergång till 3-5-2. Men låt dig inte luras, Prahl. Vi ska spela 4-4-2 och inget annat!
Ytterligare en träningsmatch med skralt resultat läggs till handlingarna. Olof Persson spelar mittfältare, Afonso förirrar sig på en kant och Lolo Chanko rapporteras se rostig ut.
Men i backlinjen är allt sig likt - kejsaren har återvänt och styr och ställer sina medspelare i försvaret med järnhand. Och helt plötsligt står vi där med överflödets förbannelse. Vi har idag i truppen tre mittbackar som är så bra att de alla gått rakt in i samtliga andra allsvenska lags förstaelva. Så är det bara.
Det är inte konstigt att folk inte kan placera någon av dessa på bänken. Och när vi nu ser Prahl falla tillbaka i den gamla dödssynden att låta Olof spela innermittfältare, så kokar det över för många. "3-5-2" är den lika enkla som geniala lösningen för att få in alla tre på planen - och så var problemet löst.
Men tror ni på det själva?
Det finns tre starka skäl till att vi inte ska frångå 4-4-2 och de överväger med råge 3-5-2-experimentets enda fördel, att ha alla våra tre mittbackar på planen samtidigt.
1) Offensiven
Ja visst ser 3-5-2 på pappret ut att vara en riktigt offensiv uppställning. Men säg istället att vi spelar 4-4-2 med Olof som central balansspelare på mitten (ungefär som han spelade igår) som backar ner då våra två offensiva ytterbackar anfaller. Ja, då har vi de facto en trebackslinje likväl. Och vi ville ju undvika att ha Olof som broms på mitten, eller hur?
Spelsystemssiffrorna blir ibland mest en lek med siffror. Vill jag ha tre mittbackar på planen? Svar: nej. Och med 3-5-2 får vi just det.
Samtidigt ser jag svårigheten att få in våra offensiva nycklar på mittfältet, Afonso och Grahn, in i ett femmannamittfält. Ving-rollerna är som gjutna för Elanga och Höiland. Och ska vi ha en offensiv släpande anfallare, så kommer Prahl alla gånger förespråka två lite mer defensiva städgummor på mitten - nämligen Mattisson och Olsson. Kvar finns en plats - och då ryker endera Grahn eller Afonso. Detta är fakta.
Som jag ser det skulle en övergång till 3-5-2 orsaka mer skada än nytta på vår offensiv. Vi tar in en mittback och kastar ut en offensiv mittfältare.
Istället bör vi gå över till 4-3-3 i ett läge då vår offensiv visar sig vara otillräcklig i en match. Och med de offensiva krafter vi har på mittfältet är detta en enkel manöver.
2) Truppens bräcklighet
Vi har tre (eventuellt fyra om man räknar in Höiland) mittbackar som skulle klara att spela i en trebackslinje.
Patrik Andersson är 32 år och har varit skadad förut. Redan idag tränar han bara hälften av passen för att undvika slitage på en redan sargad kropp. Sannolikheten att han blir skadad under säsongen är inte försumbar.
Maestro var skadad under hösten förra säsongen och med Olofs fräna spelstil så håller jag det för otroligt att båda dessa herrar kommer vara såväl hela som ej avstängda och därmed tillgängliga för spel i 26 omgångar. Om en mittback försvinner tar Höiland ett steg in i banan. Och då tar Mattisson ving-rollen. Men om två är borta? Johan Guiomar-Nilsson som mittback? Jon Jönsson?
Hur kommer det gå i positionsspelet då vi kastar in nya aktörer i en roll de aldrig spelat i förut?
Här slirar det rejält. I en 4-4-2:a kan vi ersätta samtliga positioner på ett enklare sätt. Om Kaisern och Maestro är borta kan Olof och Höiland spela innerbackar. Och Elanga, Glenn, Chanko och Mattisson kan alla spela ytterback.
3) Kontinuiteten
Kanske den viktigaste punkten av dem alla. När Micke Andersson drog igång sin berömda tombola-laguttagning resulterade detta ofta i att spelare fick spela i postitioner de inte var vana vid. Fråga Jörgen Ohlsson som fick spela såväl back som forward.
Det tjatas i tid och i otid om att vi köpt in spelare utan att veta var vi ska stoppa in dem. Men hur blir det med kontinuiteten i ett spelsystem som bara uppkommit för att vi har tre bra mittbackar? Vi i MFF har inte spelat med en trebackslinje sedan Janis Joplins dagar och inte många spelare i truppen är bekanta med hur man spelar på det sättet. Maestro vill dessutom utomlands, Patrik kan mycket väl lägga av inom ett år och fortsätter Olofs utveckling, så vet jag minst ett Premier League-lag som hade varit grymt förtjänta av en mittback som han.
Och då står vi där med 3-5-2-experimentet och har alldeles fel spelare att kasta in.
Det tog Manchester United många år på nittiotalet att bygga sitt framgångskoncept. Ajax framgångar beror på en spelmodell som bygger på kontinuitet. Och är det något Djurgården varit bra på, så är det att tilldela spelarna givna roller i en långsiktig strategi.
Att i det läget leka Hela havet stormar i taktikblocket bara för att vi har tre bra mittbackar är fel. Och det vet Prahl.
Så vad göra då?
Jo, en av mittbackarna måste bänkas. Så enkelt är det. Men säsongen är lång och med våra spelares skadebenägenhet så är jag övertygad om att alla tre kommer få riktigt mycket speltid.
Till sist, den enda rätta laguppställningen:
........................Asper.........................
Höiland...........Maestro.....Kaisern...........Elanga
Chanko...........Mattisson......Afonso...........Grahn
..................Skoog.......Igor....................
Bänk: Ringström, Olof, Yngwie, Olsson, Jönsson
Inget jävla lag i Sverige tar oss då.
