Hur illa var det egentligen?
ÖIS svaga insats borta mot Sundsvall, som resulterade i en tämligen oförtjänt poäng, är kanske ändå värd en andra titt. Var det så illa som det verkade?
Man skall inte skriva matchkommentar i affekt, det är en gammal god tumregel. Det gjorde jag inte heller, tack och lov, men det var rätt nära. Mycket besviken efter ÖIS skrala insats läste jag klotterplanket, där jag hittade många arga åsikter jag höll med om just då, och läste också lite på Giffarnas forum där jag hittade fler synpunkter att dela (om hur bra Giffarna hade spelat och vilket skitlag ÖIS såg ut som i den här matchen). Sedan började jag skriva på en rejält argsint matchkrönika där jag ifrågasatte både det ena och det andra, men främst Jukka och hans taktik och coachning. Men dessbättre fastnade mitt ilskna skrivflöde i någon detalj som jag inte riktigt hade klart för mig, så jag gick och satte på min videoinspelning av matchen för att kolla upp det. Det slutade med att jag, i omgångar och i lite slumpmässig ordning en sekvens här och en där, såg om större delen av matchen. Då märkte jag en del saker som jag missat vid första titten.
Till exempel var ÖIS faktiskt väsentligt bättre i andra halvlek än i första. OK, inledningen var ju mindre kul med ett baklängesmål i första minuten, men sedan tog det sig en del. Att Valter Tomaz Jr flyttades upp på offensivt mittfält direkt efter paus var rimligen för att han är ÖIS bäste huvudspelare, och om man nu ändå tvingas slå dessa förgjordade tjongbollar så kan man i alla fall ha någon spelare där som har en liten chans att kunna nå dem. Snopet då att vi inte slog alls lika många sådana bollar i andra halvlek! Istället försökte vi i mycket större utsträckning än innan pausen spela oss upp med markbollar via mittfältet. Den här tendensen blev tydligare och tydligare ju längre matchen led, och kvitteringen kom faktiskt inte helt oväntat eller ologiskt.
Att matchen utvecklades i den här riktningen är en direkt följd av anledningen till att vi slog så många tjongbollar till att börja med. Vår backlinje blev stenhårt stressad av Giffarnas anfallare. Hermansson och Wallerstedt, understödda av Dotson, sprang som illrar där framme och gav inte våra backar en lugn stund när de skulle sätta igång spelet. Kanske delvis med tanke på den fantomdåliga planen vågade backlinjen inte spela sig ur dessa pressade lägen utan säkrade istället genom att slå iväg en långboll, som ofelbart blev ett lätt byte för Sundsvalls backlinje och defensive mittfältare (Joel Cedergren, mycket bra i den här matchen). Och när Dicken skulle göra utspark såg illrarna till att det inte fanns några korta spelalternativ för honom, så han fick tjonga han med. Faktiskt förstod jag plötsligt hur Hammarbys fans kände sig på Gamla Ullevi i måndags, när de började skrika "Vi vill se Hammarby" i frustration över att deras kära Bajen bara sparkade långt och inte stod att känna igen. Den gången var det ÖIS som tvingade dem att spela så. Den här gången var det Sundsvall som plågade oss på samma sätt. Dock skilde sig matcherna åt på så sätt att ÖIS mot Hammarby pressade även med en hög egen backlinje. Giffarnas försvarslinje däremot låg så pass lågt hela matchen, trots deras övertag i bollinnehav, att det inte fanns yta att slå tjongbollarna in bakom dem. De gick istället ofelbart rätt i gapet på Cedergren och backarna. Faktiskt känns det med deras höga anfallslinje och låga backlinje som om det var rätt mycket luft mellan Giffarnas lagdelar, en yta som borde ha kunnat utnyttjas betydligt bättre (om man bara lyckats ta sig till den med bollen under kontroll).
Men, alltså, att ÖIS blev bättre och slog färre långbollar i andra halvlek var en logisk följd av detta. GIF-anfallarna blev helt enkelt trötta och orkade inte pressa på samma sätt i hela andra halvlek som de gjort i första. Om man börjar titta på matchen i, säg, 60:e minuten så kommer man på den återstående halvtimmen inte att hitta särskilt många tjongbollar från ÖIS. Däremot gjordes fortfarande, precis som tidigare under matchen, många till synes enkla felpassningar när Sällskapet försökte passa sig fram mot målet; men detta kan vi nog, till skillnad från tjongandet, åtminstone delvis skylla på underlagets beskaffenhet. Tyvärr får vi nog skylla lite grann på Valter också, som inte är någon större passningsspelare. (Även om han kan överraska ibland. Jag minns med välbehag en riktigt läcker framspelning han slog på Ryavallen.) Med facit i hand hade det nog varit bättre att ta in Robin eller Roberio på offmitten, eller rentav ha kvar Eric. Men när bytet gjordes så var det ju med tanke på att Sundsvall tvingade oss att tjonga och vi behövde någon att rikta lyrorna mot, så det var rätt tänkt fast det blev fel.
För att sammanfatta ÖIS defekter så var det alltså Giffarnas press mot vår backlinje som tvingade fram det ideliga långbollandet i främst första halvlek. Och de gånger vi lyckades ta oss förbi den första pressvågen med bollen i behåll och försökte rulla oss upp genom mittfältet, vilket faktiskt hände några gånger även i första, så var skärpan i passningsspelet direkt dålig och allt för många till synes enkla passningar hamnade i gapet på motståndarna. En som syndade svårt med detta var Jói Gudmundsson, som dessutom har en benägenhet att göra det för svårt för sig och dribbla lite för mycket ibland, med tappad boll i känsligt läge som följd. Till hans försvar skall å andra sidan sägas att han i alla fall var med ganska mycket i spelet. Hans kollega Hemberg på andra kanten såg man verkligen inte mycket av.
Att rulla bollen mellan sig och hålla den inom laget är annars bästa sättet att bemöta den här typen av hårt forecheckande motståndare, då springer de sig fort trötta och frustrerade. Men då krävs det att passningarna sitter också! Det var kanske trots allt tur att våra backar valde att tjonga istället för att spela sig ur pressen, för hade de försökt med det och haft samma oskärpa i passningarna som resten av laget hade, då hade vi fått betydligt mer än bara ett mål i baken.
Giffarna å sin sida hade inte alls samma besvär med planens uselhet, utan lyckades ändå prestera ett bitvis riktigt högkvalitativt passningsspel. Att deras ytterbackar Lundqvist och Svenning fyllde på så bra i anfallen var nog främsta anledningen till att de skapade riktigt bra med chanser mot oss, trots att den rödblå backlinjen var fullt godkänd i defensiven. Giffarna hade också fin rörlighet och gjorde sig spelbara för varandra, vilket är något man inte kan säga om ÖIS.
Individuellt i Sällskapet får backlinjen och Dick fullt ...
[fortsättning i del 2]
