Detta var inte bra
2-2 mot Örebro kändes som en ytterst onödig poängförlust. Inte för att vi var bättre och förtjänade att vinna, för så var det inte. Men motståndet var riktigt klent och vi borde ha kunnat spela mycket bättre.
Uj uj, det här var inte bra. Jag var ändå inte helt missnöjd direkt efter matchen (även bortsett från den stora glädjen över den sena kvitteringen), då det spontant kändes som om uppspelen fungerade betydligt bättre i dag och vi hade mycket lättare än vanligt att få upp bollen i banan och få igång ett eget spel där, även om detta spel sedan hackade svårt. Men efter att ha sett om matchen på TV vet jag varför det gick så lätt, och det hade inte med ÖIS att göra. Örebro hade inget mittfält över huvud taget! Vi kunde utan minsta opposition rulla upp bollen bäst vi ville, de satte bara lite press mot våra backar och ingen alls mot mittfältarna. Faktum är att det var ett för dagen riktigt dåligt lag vi mötte, och ett bra allsvenskt lag hade slagit dem med minst 5-0. Nej, säg förresten 5-1 eller 5-2; för de är rätt hyggliga framåt ändå, Örebro, det är deras press på bollhållaren som inte existerar, och deras backspel verkade också rejält virrigt ibland. Att vi trots detta misslyckades med att etablera riktigt tryck mot dem och vinna andrabollarna i anfallen, och framför allt att vårt eget mittfält var lika obefintligt i defensiven som deras och tillät dem att enkelt rulla sig rakt upp till kontringschans efter kontringschans, det är direkt dåligt. Vi skall vara väldigt glada för den poäng vi lyckades knipa, för det är ytterst tveksamt om vi var värda den.
Vårt anfall funkade ändå hyggligt, både Tryggvi Gudmundsson och Paulinho var rätt bra och jobbade hårt. Dessa båda var tillsammans med Dick Last i målet bästa Öisare för dagen. Det som brister är istället mittfältet och backlinjen, och inte minst samarbetet mellan dessa båda lagdelar. Mot ett lag som står upp så dåligt som ÖSK måste vår backlinje kunna ligga mycket högre upp i banan. Nu låg de kvar nästan nere vid eget straffområde hela tiden, även när ÖIS hade bollen, och Markus Johannesson gjorde som han väl skall och höll sig i närheten av dem, med resultat att även han hamnade alldeles på tok för långt ner. När så resten av laget kunde stöta fram obehindrat till långt in på deras planhalva, då gjorde de det. Resultatet blev ett gigantiskt glapp mellan anfall och försvar, ett stort svart hål som både vi och Örebro kunde transportera boll rätt igenom i våra uppspel och spelvändningar, men som i övrigt inte användes.
Skillnaden mellan lagen var att när vi nådde fram till de svartvita skyttegravarna, då tog det stopp och vi hade svårt att skapa chanser. Inte för att deras väl samlade dubbla försvarslinje, först fyra mittfältare på rad och strax nedanför de fyra backarna, såg så över sig stabila ut i sitt agerande. Men ÖIS bolltempo och rörlighet var (som så många gånger förr i år) under all kritik, och den ständigt usla skärpan i de chansartade sistapassen gav motståndarna chansen att vinna bollen, snabbt vända spelet och i sin tur storma fram över ingenmansland. Men på vår sida av planen fanns inga skyttegravar, där fanns bara backlinjen och Johannesson, så när Örebro anföll med ett par gubbar med fart så kunde de ofta ta sig fram till bra chanser. Det var faktiskt lite förvånande att ÖIS inte låg under redan innan halvtid, trots ett helt överlägset bollinnehav. Med en högre backlinje, och en därtill hörande högre Johannesson, hade vi på ett helt annat sätt kunnat låsa fast bollen i anfallsläge och kväva deras kontringsförsök i sin linda innan de hunnit få upp farten.
Vår backlinje hade det alltså (fullt naturligt) svårt när ÖSK tilläts komma oattackerade med fart ner mot dem. Men dessutom var de mer än lovligt virriga och obeslutsamma i sitt eget agerande gång efter annan, inte minst på fasta situationer där det tenderade att bli farligt mest hela tiden. Och det sätt på vilket Lars Larsen fick promenera rätt igenom och enkelt skjuta in 0-2-målet, det var inget mindre än skandalöst.
Bara två sena frisparksmål, mycket fina sådana för övrigt, räddade oss från ett helt onödigt nederlag. Nu blev det "bara" ett helt onödigt poängtapp istället. Inte för att vi förtjänade segern, för det gjorde vi alltså inte. Men onödigt därför att det här motståndet var så svagt att vi tveklöst borde ha kunnat slå dem, och det ganska enkelt.
* * *
Så vad är det då som är fel? Ja, säg det. Varför backlinjen agerar, eller rättare sagt inte agerar, som den gör är en gåta; men jag antar att den som får ta på sig det är Johan Anegrund, som skall föreställa befälhavaren där nere. Är det kanske avsaknaden av den snabbe Valter Tomaz Jr som gör att man inte vågar gå högre upp? Är man rädd för att få djupledsbollar bakom sig? Nu fick Anegrund, denne ständigt skadeförföljde västeråsare, dessutom utgå med kvarten kvar. Är det kanske dags att bänka läromästaren och låta lärjunge Marcus Dahlin ta över befälsstaven? Och så in med Valter då som snabb och spänstig hjälpgumma, men uttalat underställd Dahlin i befälsordningen.
Vad gäller mittfältet så lider vi fortfarande oerhört av bristen på en given kandidat till den offensiva mittfältsplatsen. Eric Gustafsson har provat men kommit till korta. Valter har provat, mot AIK funkade det bitvis riktigt hyggligt, men han visade mot IFK att han inte har omdöme nog att klara den positionen i längden. Nu var det Robin Ganemyrs tur, och han visade med ett par fina passningar att hans spelsinne är av bästa märke, men det räcker inte. Det krävs också bollvinnande egenskaper, att snabbt kunna ta tillbaka bollen när den just förlorats i ett anfallsförsök; och inte minst viktigt, en förmåga att hålla i bollen, att med ett par vändningar skapa yta åt sig själv och andra medan laget flyttar upp, och sedan slå en passning. Det är så man skapar mer långvarigt anfallstryck istället för bara chansartade försök att komma direkt till avslut. Sådana är också bra, men inte varje gång utan bara som omväxling. Problemet är förstås att vi inte ...
[Fortsättning i del 2]