Ett fall framåt
Vi fick visserligen stryk med 3-0, men det gick ändå att hitta en hel del ljusglimtar från matchen på Olympia. Inte minst den nya uppställningen kändes riktigt lovande.
Att få stryk med 3-0 är ju aldrig roligt, och det blev en riktigt tröstlös bussresa hem från Olympia i torsdags kväll. Många tankar jagade genom huvudet, den ena dystrare än den andra, och hade jag haft en bärbar dator och skrivit om matchen på vägen hem, då hade det inte blivit någon munter läsning. Men som vanligt kan jag, efter att ha sett om förlusten på TV, konstatera att det inte går att analysera matchen från kortsidan. Eller, det gör det väl, det är kanske en vanesak, men själv har jag i alla fall väldigt svårt att bilda mig en vettig uppfattning om en match från det perspektivet; i synnerhet om man dessutom är distraherad av att stå i klacken med allt vad det innebär av överdrivna känslosvängningar. Faktum är att detta var en riktigt hygglig match av ÖIS.
Det som inte var bra, det som var direkt dåligt, det var ju försvarsspelet. Det börjar bli väldigt tröttsamt, för att uttrycka sig milt, att vi envisas med att släppa in billiga baklängesmål och tvingas kämpa i uppförsbacke hela tiden. Visst spelade Helsingborg riktigt bra anfallsspel i målsituationerna, de brukar ju kunna det när de bara får det att stämma. Men vår backlinjes passivitet och usla markering är rent genant att skåda. Dessbättre är detta ett problem som går enkelt att lösa.
Det har skrivits en oerhörd mängd inlägg av varierande bitterhet på klotterplanket efter matchen, med ett myller av olika synpunkter om vad som var dåligt och hur vi skall spela i fortsättningen; men jag tror knappt att jag sett ett enda inlägg som inte tycker att Johan Anegrund skall bänkas och Valter Tomaz Jr spela på mittbacken i nästa match. Det är bara för mig att instämma. Johan har inte varit sig lik i år och håller tyvärr inte acceptabel klass just nu. Det smärtar förstås att konstatera om en spelare som varit tryggheten själv i många år nu i Sällskapets tröja, men så är det. Sedan får vi hoppas att det bara är en tillfällig svacka och att Johan kan ta sig upp till sedvanlig klass igen. För så värst gammal är han faktiskt inte, även om det känns som att han har varit med i evigheter - unge Anegrund är bara 31 år!
Bortsett från försvaret så brast förstås också effektiviteten. ÖIS skapade mycket chanser, vilket är väldigt glädjande, men gör man det så måste man också göra några mål! Dock vill jag faktiskt tillskriva oturen en hel del av skulden för det den här gången. Ibland går det troll i så'nt här, det är bara att acceptera.
Bortsett från försvaret och avslutningarna så såg det rätt bra ut för ÖIS del. Mittfältet hade nu övergivit diamanten och ställde upp med Markus Johannesson och Valter bredvid varandra centralt. Det är en stor glädje för mig som tjatat om det spelsystemet i flera års tid att kunna konstatera att vi spelade 4-2-3-1! Skillnaden mellan det och 4-4-2 är för all del hårfin, det är mest "en lek med siffror" som Erik Hamrén brukade säga. Men tanken med 4-2-3-1 är att de två centrala mittfältarna ger tyngd och tar mycket ansvar även defensivt, medan yttermittfältarna skall vara betydligt mer offensiva, och en spelare ligger i en släpande roll mellan mittfältet och spjutspetsen. Precis så spelade vi!
Det funkade också klart bättre än i de senaste matcherna, och de ständiga långbollarna direkt från backlinjen upp mot anfallarna lyste mestadels med sin frånvaro. Istället kunde vi rulla upp via mittfältet, i synnerhet på kanterna där Johann Gudmundsson och Robin Ganemyr deltog väldigt mycket i spelet och gjorde det bra. Extra plus till Robin, som nog var bäste Öisare för dagen och som man så väl hade unnat att få göra ett mål, så otroligt många bra chanser som han hade. Vad gäller Jói så gör han mycket som är bra, han vågar utmana och är väldigt aktiv, men hans alltför många missade passningar och tappade bollar (ofta med farliga kontringar som följd) börjar bli tröttsamma och han får se till att skärpa sig på den punkten. På mittmitten såg det ut som om Johannesson trivdes med att inte vara så uppbunden av diamantens strikta förhållningsregler utan få röra sig mer fritt över hela mittregionen. Det är nog viktigt för ÖIS om vi kan få denne så viktige kugge i vårt lagbygge mer involverad i spelet och dra större nytta av hans stora kvaliteter. Valter hade dock ingen stor dag, han var mestadels osynlig och deltog inte så mycket i spelet, vilket lämnade Johannesson alltför ensam ibland.
I rollen som släpande mellan mittfält och anfall återfanns Tryggvi Gudmundsson, som återigen gjorde en riktigt stark insats. Jag vet inte om han var uttalat släpande eller formellt bara betraktades som en av två anfallare, men han har i alla fall en tendens att söka sig mer nedåt i planen än Paulinho och agera target player. Inte minst viktig är han som pådrivare; han vill väldigt mycket, krigar i alla lägen och uppmuntrar sina lagkamrater att göra detsamma. Det är en väldigt viktig egenskap, i synnerhet när det går emot som nu, och Tryggvi känns omistlig för tillfället. Jag kan inte för mitt liv begripa de ganska många röster på planket som tycker att han har varit dålig och borde bänkas. Men det är förmodligen ett utslag av den fotbollsrasism som tycks grassera bland i synnerhet yngre plankskribenter; det vet ju alla att islänningar inte kan spela fotboll men brassar kan, så ut med islänningarna och in med brassarna! Att vi har två i spelstilen helt olika islänningar som inte har mer än namnet och nationaliteten gemensamt, det tycks dessa unga Einsteins inte ha märkt.
Valter ner på mittbacken är alltså önskemålet. Vad innebär det för mittfältet? Ja, tidigare har det ju varit på tal med Tryggvi på mitten, men då handlade det om offmitten i diamanten. Som en av två centrala mittfältare i 4-2-3-1 är han inte rätt spelare. Mitt förslag är Robin, som förstås förtjänar en plats i elvan efter sin fina insats på Olympia. Det känns som om han snarare hör hemma centralt än på kanten, och det går nog bättre tillsammans med Johannesson än på offmitten, där Robin bara funkade sisådär mot Örebro. Jag tror att duon Johannesson-Ganemyr kan fungera riktigt bra ihop! Ett alternativ är väl annars Eric Gustafsson, som nog även han skulle trivas betydligt bättre där än på offmitten, och vars defensiva kvaliteter förmodligen är större än Robins.
Tryggvi känns, som jag skrev ovan, omistlig i startelvan för tillfället. Men om han spelar släpande så lämnar det samtidigt ...
[fortsättning i del 2]
