Fredriks älskade fotboll (7)
"Agne och Gunnar" är rubriken på Fredrik Ohlssons sjunde krönika i serien med nostalgiska tillbakablickar. Men namnen på många fler fotbollsprofiler vimlar förbi. Läs om ömsesidig respekt mellan artister på fotbollsplan och teaterscen. Fotboll med Lennart Wing och grabbarna under Gunnar Grens ledning blev naturligtvis en spännande utmaning för Fredrik - på mer än ett sätt!
Agne och Gunnar
1958 spelades VM i fotboll i vårt land och far hade köpt seriebiljetter till alla matcherna på Nya Ullevi. Det var fest och fullsatt på varenda match.
I svenska laget spelade två av landets främsta spelare genom tiderna, nämnde Gunnar Gren och Agne Simonsson. Gunnar hade återvänt från en fantastisk karriär i Italien och representerade nu ÖIS, ”laget i mitt hjärta”, som han senare vid flera tillfällen påpekade för mig.
Agne var den nya tidens center, teknisk, med split vision, smekte han bollen med precision och känsla, som han kompletterade med utsökt målsinne.
Tidigare hade centrar ansetts böra vara hårda, snabba och oömma. Den legendariske Gunnar Nordahl var inget undantag, han var Den Störste i generationer. Inte för inte fick han hedersnamnet Il Bisonte, bisonoxen, under sin tid som proffs i Italien. Han kunde springa igenom ett motståndarförsvar med två spelare hängande som ryggsäckar på sina breda skuldror och ändå göra mål!
Hasse Jeppson från Kungsbacka, Örgryte och Djurgården, var en annan stor stark. Även han gjorde lysande karriär i Italien.
Men nu fick vi alltså Agne Simonsson!
Poeten och sångaren, den alldeles för tidigt bortgångne Björn Afzelius, skriver i ett lysande kåseri, betitlat Att hålla på ÖIS är en fråga om livsfilosofi: Agne Simonsson, det största geni svensk fotboll någonsin skådat.
Vi har inte haft så många. Gunnar Gren förstås, Sven Rydell och Garvis Carlsson, Nacka Skoglund, Nisse Liedholm, Hasse Persson, Roger Magnusson, Torbjörn Nilsson och Sören Börjesson. Jag kan inte komma på fler. Men Siw kan. ”Glöm inte Ralf Edström”, säger hon. ”Geni” är ett stort ord att ta i sin mun. Michelangelo och Leonardo da Vinci var genier, Mozart och Beethoven, Strindberg och Shakespeare, van Gogh och Picasso. Laurence Olivier, Lars Hansson och Ulf Palme.
Men låt gå för att Agne och de nämnda fotbollsspelarna är genier inom den djupgående disciplinen ”svensk fotboll”, som Afzelius skriver.
Agnes fotbollshistoria lämnar jag därhän. Den beskrivs i så många böcker och av så många skribenter som är mera hemma i statistik än jag. Risken är stor att det skulle bli en katalogaria av ständigt upprepade framgångar, matcher och mål.
Jag vill i stället betona hans vänfasthet, mot klubben och mot mig.
Den senare konstituerades den vidunderliga sommaren 1959, den sommar då den stora passionen grep mig, den stora kärleken, som jag aldrig skulle svika.
Jag spelade teater på Lisebergs-Teatern med Siv Ericks och Gösta Bernhard. Båda kom att ha stor betydelse för det som följer.
Gösta hade jag träffat på en julresa med gamla Britania från London, där jag just hade blivit utexaminerad från teaterskolan, Royal Academy of Dramatic Art, och jag kunde, om jag ville, titulera mig skådespelare. Dock utan att ha någon scen att stå på eller någon ensemble att samarbeta med. Detta påpekade jag för Gösta, som lovade att höra av sig, om några sådana skulle dyka upp.
”Jag hör av mig” är förmodligen teaterhistoriens mest omtuggade replik. Den har missbrukats av teaterchefer på alla teatrar i alla tider. Jag hade redan gått och knackat dörr och tiggt om jobb på teatrar och filmbolag i London, så jag hade börjat förstå, tog inte hans löfte så allvarligt och tänkte inte mer därpå.
Men han hörde alltså av sig. Ännu en livslång vänskap hade grundats.
Gösta var hängiven ÖISare när han höll till i Göteborg. I Stockholm var det Hammarby som gällde. Hur han tacklade dessa två kärlekar när lagen möttes, kan jag inte erinra mig. Jag tror att han redde ut problemet genom att drömma om oavgjort. Hur som helst, hans hjärta var stort och rymde högst sannolikt två kärlekar. Minst!
Gunnar Gren var då spelande tränare för ÖIS. Gösta och Gunnar var vordna kompisar. Gösta bjöd Gunnar på teatern och denne replikerade med att invitera Gösta ej blott till matcherna på Ullevi, utan även till Örgrytes träningar. Gösta var nämligen, förutom fotbollsentusiast, en icke oäven spelare. Hans teknik höll hög klass, liksom hans passningsspel. Samma goda egenskaper visade han på scenen.
Och fysisk träning behövdes för att klarna kropp och hjärna till kvällarnas föreställningar.
Gösta hade en vän och vapendragare, också han en Gösta, nämligen Krantz, som i stort sett aldrig lämnade sin herres, Don Quijotes, sida. Vad var naturligare än att dessa två gemensamt utnyttjade Gunnars erbjudande att komma och röra på sig på Ullevis träningsplan? Fullt lika naturligt var det måhända inte att även jag delgavs denna möjlighet, men så blev det i alla fall och över denna generositet har jag beständigt varit tacksam.
1959 var ett bra ÖIS-år. Och laget en elegant årgång.
Vi blev fyra i Allsvenskan efter Djurgården, IFK Norrköping och IFK Göteborg. Rune Börjesson vann skytteligan med 21 mål och Agne fick Svenska Dagbladets bragdmedalj, främst för sina insatser, med bland annat två mål, i landskampen mot England på Wembley. En av motiveringarna löd: ”Han gjorde fotbollen till en skön konst och skapade måltillfällen med skarvningar, som överraskade alla – utom Rune Börjesson.” Agne var den andre fotbollsspelaren i ÖIS som fick bragdmedaljen. Den förste var Sven Rydell 1931.
Göstorna fick till en början låna fotbollsskor av Knut, ÖIS materialförvaltare. Jag hade ett par egna, som jag hade fått av Kacke Karlberg, en idrottsentusiastisk sporthandlare på Lidingö. HUNT hette hans varumärke och hans mål var att konkurrera ut Adidas och Puma. Det lyckades inte, efter några somrar hade han spelat färdigt.
Med dessa skor i handen trädde jag in i ÖIS omklädningsrum under stora läktaren på Ullevi. Där satt dom, alla dessa, tidigare bara från åskådarplats, beundrade spelare: Lennart Wing, Fia Olofsson, Ville Schwartz, Rolf Wetterlind, Rune Börjesson och hans bror Helge, Agne, Gunnar, Bertil Jansson.
Om jag var nervös före premiären på Hallå Skojare, som pjäsen på Lisebergs-Teatern kallades, och där för övrigt, förutom Siv och Gösta, Elof Loffe Ahrle medverkade, var det en lätt lövdarrning mot vad jag kände vid första mötet med mina blivande ”lagkompisar”. Faktum är att mina knän skakade, jag upplevde mig själv som kusinen från landet, som hade fel kläder och dåligt bordsskick.
Och fel kläder måtte jag haft, åtminstone fotbollsskor. Jag var mycket stolt över mina ”goller”. Dom var tunna och smidiga och satt bra. Men – dom var röda!!
Det var på dessa röda skor, som alla stirrade, inte på mig. Och när jag såg ner på objekten för deras blickar och sedan höjde blicken och kollade in deras välborstade fotbollsskor, förstod jag att färgen på mina var helt fel. En riktig fotbollsspelare har bara inte röda skor, han har svarta.
De här garvade spelarna tyckte nog att jag var fjollig.
Men ingen sa något, vi kände ju inte varandra och de var gentlemannamässiga nog att inte med ord påpeka hur larvigt dom tyckte det var med röda fotbollsskor. Men deras blickar kunde inte misstolkas!
Senare, när vi hade lärt känna varandra bättre och jag betraktades som en av dom, fick jag däremot en och annan retroaktiv gliring.
Men då hade jag bytt till Adidas, som dom hade. Svarta! Även dessa mjuka och sköna, men i äkta läder. De röda blev snart nerslitna och visade sig vara tillverkade av papp!
Självklart kunde vi inte hänga med i deras tempo. Benstyrketräningen var grym: hundra jämfotahopp i rask följd upp och ner på en gymnastikbänk. Efter att med möda ha klarat tjugo sådana var jag totalt slut och benen hade fått tandvärk.
Vi lärde oss så småningom att anpassa oss efter våra egna förutsättningar och deltog i det som vi rådde med. De avslutande övningarna, till exempel, som bestod i att vi delade upp och spelade två-mål som sedan fullföljdes av skotträning.
Agne hade fått proffskontrakt med spanska Real Madrid och skulle lämna ÖIS vid säsongens slut. Som ersättare, om än ej som spelfördelare, så dock som målgörare, hade en ung kille från Vargön nära Vänersborg anskaffats.
Hans namn var Stig Jonsson. Han kallades Puskas efter den ungerske världsspelaren Ferenc Puskas, en av Europas främsta målskyttar. Smeknamnet indikerade således Vargö-pojkens huvudegenskap, målfarligheten.
Jag minns en gång, när Gunnar, efter huvudträningen på Ullevis B-plan, körde ett extrapass med Puskas för att ytterligare skärpa och utveckla dennes skjutförmåga. Gunnar stod vid högra hörnflaggan och slog passningar, alla direkt på Puskas fot eller huvud. Gunnar ropade ”VÄNSTER”, ”HÖGER”, ”NICK” och varenda passning gick exakt, som han aviserade. Puskas visste alltså att han kunde lita på Gunnar och tackade och tog emot genom att sätta den ena struten efter den andra. Underbar precision från båda.
En annan gång var det min tur att försöka göra mål på Agnes inlägg. Det var långt efter ordinarie tränings slut och jag borde ha varit på teatern för länge sedan, men jag tyckte att det var så himla roligt att försöka göra läckra mål med vristen på Agnes underbara passningar! Vi höll till på Ullevis stora plan och jag sköt mot det mål som vetter mot Mölndalsån.
Redan på Agnes första passning fick jag kanonträff med höger vrist.
Jag har hört spelare beskriva känslan av den perfekta vristträffen: en ilning som sprider sig från foten genom vaden och låret, ända upp till huvudet, som inom bråkdelen av en sekund registrerar den fullkomliga tillfredsställelsen!
Vristen var sträckt, balansen bra; kanske lutade jag mig aningen mycket bakåt?
Aningen ja, men det räckte för att jag med denna förvisso fulländade vristträff, inte blott kunde iakttaga hurusom bollen passerade högt över ribban, högt, högt över, utan även se densamma sväva över och förbi den södra ståplatsläktaren i riktning mot Mölndalsån och förhoppningsvis på andra sidan om den trafikerade gata, som låg mellan Ullevi och ån.
Jag var naturligtvis tvungen att springa och hämta bollen – av etiska såväl som av ekonomiska skäl; fotbollar betingade ett värde även för en allsvensk klubb och Knut krävde att få tillbaka lika många bollar som han släppt ut ur sitt bollnät.
Klockan var halv sju. Då borde jag sitta och sminka mig. Föreställningen började halv åtta.
Jag sprang. Ut genom spelaringången, över gatan och ner till den gulbruna, trögflytande geggamojan som mer var en kloak än en vattenled. Måtte inte bollen ha hamnat där!
Nej, den hade gudskelov fastnat i en buske några decimeter från strandkanten. Jag plockade upp den, slängde in den till Knut och sprang i fotbollsskor och träningsoverall mot Liseberg.
I backen upp mot teatern kryllade det av folk – min blivande publik!! Svettig och lerig trängde jag med många ”ursäkta, förlåt” fram till sceningången.
Jag hade nog väntat mig att åtminstone delar av ensemblen skulle ha varit rasande och nervösa av den oro som jag otvivelaktigt hade skapat. Men icke så. Ingen höjde rösten, ja, jag tror inte ens att någon höjde ett ögonbryn när jag dånade in i mina skitiga fotbollsskor. Allt föreföll att vara som vanligt. I mitt upphetsade tillstånd tycktes det mig så. Men … var mina kamrater inte ovanligt tysta? Inte ens Loffe, som alltid pratade, sade något. Hans underbart medmänskliga och humoristiska ögon glittrade emellertid mer än någonsin. Den ende som sade något var Gösta, som, på väg in till sin första entré, ropade: ”kul att du kunde komma!”
Då hade jag exakt fyra minuter på mig. På fyra minuter skulle jag förvandla mig från en lerig fotbollsspelare till Göstas elegante, 82-årige morbror.
Även utan tidspress var detta nästan en omöjlighet. Inga sminkstänger, skägg eller peruker i världen, kunde dölja att det skilde femtiofyra faktiska år mellan mig och gubben!
Jag skavde av mig fotbollsskor, strumpor och träningsoverall och fick på mig scenkläderna. Skjorta, slips och en grå glenn-check-kostym. Så lite smink. Några linjer, som skulle få mitt släta baby-face att se fårat ut, mastix på kinder och haka, som tjänade som fäste för det grå gammelmansskägget, fötterna utan strumpor ner i ett par lågskor, som jag inte hann knyta och, när jag hörde min stickreplik närma sig, i språng till andra sidan scenen och, samtidigt som jag trädde på en sliten, grå peruk som en mössa, in på densamma!
Senare berättade Gösta att alla visste att jag var på Ullevi och att de egentligen inte var så oroliga, men hade han föreslagit att jag skulle mötas med tystnad, som bättre än en reprimand borde lära mig att i framtiden inte utsätta ensemble och mig själv för onödig påfrestning.
Jag hade inte reagerat nämnvärt på tystnaden, jag hade ju annat att tänka på, men jag har därefter alltid försökt att följa Göstas råd.
På grund av alla skolår och den knaggliga vägen mot studentexamen, fick jag aldrig tillfälle att spela seriefotboll kontinuerligt i ett riktigt lag. Visst spelade vi fotboll på Lundsbergs internatskola i Värmland från det att den sista snön smält på våren till dess att den första föll i början av november, men det var likväl ett substitut – jag drömde om att springa ut på Stora Valla i Degerfors som spelare i ÖIS och få möta Hambo-bröderna, Olle Åhlund, Gummi-Andersson, Allan Johansson, Bertil Nordahl, Skjorta Bergström. Men jag kom aldrig längre än till ståplatsräcket. Där stod jag och tuggade på skärmen till min gröna skolmössa.
Efter åren på teaterskolan i London var det för sent. Till och med jag insåg att det inte gick att kombinera skådespeleri på Dramaten med Serie A-spel för Milan i Italien.
En finns, som har lyckats sammankoppla sitt yrke som skådespelare med fotboll på hög nivå, nämligen Åke Lindman. Han var under flera år back i det finska landslaget, samtidigt som han spelade teater och film. Under inspelningen av Jerry Lewis film The day the clown cried, i vilken vi båda medverkade, pratade vi mycket fotboll i de långa pauserna och eftersom han snart förstod att jag var ÖISare, anförtrodde han mig att Agne Simonsson var den bäste spelare han någonsin mött. Och dessutom en av de justaste. Han var verkligen stor, sa Åke.
Detta berättade jag för Agne, som replikerade att Åke var en av de hårdaste backar han stött på – ”och en av de mest ojusta, hälsa honom det”, sa Agne med ett varmt leende. ”En fin kille, Åke.”
Jag var stolt och tacksam över att få vara med ÖISarna och träna under de där Lisebergsteatersomrarna. Men jag var också medveten om min begränsning. Jag var självfallet underlägsen mina allsvenska kamrater i allt och var därför mån om att inte stå i vägen för dom och förstöra rytmen i övningarna. Dessa tankar hade jag nästan hela tiden i huvudet; vår samvaro fungerade bra och jag kände mig aldrig utanför gemenskapen.
För övrigt hade det varit katastrofalt för min hälsa om jag hade stått i vägen för Lennart Wing eller Örjan Persson eller ens kommit i närheten av Yngve Källqvists målvaktshandskar.
När Agne och jag för en tid sedan satt och pratade om den tiden och jag återgav mina känslor, svarade han att ”ni var ju så kända och det var ju roligt för oss också.”
Kända? Jag var inte ett dugg känd, jag tog bara mina första staplande steg på den teaterbana, som jag förvisso traskar än i dag, och var som skådespelare och person helt anonym. Göstorna däremot var kända. Inte minst på grund av Casinorevyerna, som setts av halva Sverige.
Skådespelare är ofta idrottsintresserade och många så kallade stjärnor inom teater och film uppträder som blyga barn, när dom får träffa en berömd fotbollsspelare eller skidåkare. Vad dom emellertid inte tänker på är att det omvända förhållandet alltemellanåt råder.
/Fredrik Ohlsson