Manchester U - Crystal Palace2 - 0
Matchrapport MFF-HBK 2004-07-21
Vi börjar väl med tabellen: 1. Malmö FF 13 7 5 1 20-6 +14 26p Och fortsätter väl med maratontabellen: 1. Malmö FF 1588 779 405 404 2893-1926 +967 2742p
Det är inte lätt att vara tränare i MFF. Fråga Tom Prahl. Innan dagens match blev han sågad för sin laguttagning, bland annat av denna sidas redaktör. Efter dagens match sågas han friskt av allehanda mobboffer på denna sidas forum. Jag förstår inte vad som är problemet. Vi spelar jättefin fotboll. Vi leder allsvenskan.
Vissa människor blir aldrig nöjda. Dom kommer antagligen att gnälla i november över att Fat Cats pokal är så tung att bära och att man kommer att vara så jävla bakfull dan efter guldfesten.
Så: vi vann seriefinalen mot HBK med 2-1. Det var en underbar kväll på Malmö Stadion. Lätt duggregn, strålkastarna tända i bästa Europacupstil och en närmast elektrisk stämning i luften.
Det var en otroligt bra match. Tempot var högt uppdrivet och målchanserna många. Det ska sägas direkt: HBK är tveklöst det bästa lag vi mött i år. Mittfältet och anfallet håller högsta klass. Unge Dusan Djuric var fullständigt omutlig på mitten, Mikael Nilsson bringade stor oreda på sin kant och Markus Rosenbergs första halvlek var eoner från vad han någonsin presterat i den himmelsblå tröjan. Dessutom tycker jag att deras tränare verkar sympatisk: kvällens taktik var mycket smart upplagd och sistabytet när reservmålvakten Marcus Sahlman skickades upp på topp var det mest oortodoxa jag tror jag någonsin sett.
Vad gäller MFF så var de första tio minuterna helt igenom bländande. Sen förrycktes taktiken och spelet en aning av Patriks skada. Resten av första halvlek får nog sägas ha gått till Halmstad. Större delen av andra halvlek var däremot vår; speciellt efter Tom Prahls Yngvesson-Afonso-rockad.
Vårt försvar är ramstarkt. Sex insläppta mål efter halva serien. Och då har vi ändå, p g a skador och avstängningar, använt åtta olika försvarare, varav två är allsvenska debutanter. Mittfältet är möjligtvis akilleshälen, men dagens innermittar (Chanko/Olsson), som ju även startade mot Djurgården borta, håller hög klass. Speciellt Lolo Chankos arbetskapacitet imponerar: han är vårt eget lilla duracellbatteri. Anfallet går fortfarande på halvfart. Det stora problemet är Niklas Skoog som vägrar hitta fjolårsformen. Ändå tycker jag att det var bättre idag jämfört med hans senaste matcher. Han jobbade och slet och snart lossnar det.
Afonso var skimrande. Hans förstatouch på bollen har jag tjatat om sedan jag såg honom första gången på träning. Den borde det skrivas långa dikter om. Men bäst hos oss var våra ytterbackar: allsvenskans överlägset bästa på sina positioner. Höiland har en förmåga att alltid att komma förbi sin man. Det går inte speciellt fort och han har inga direkta finter som han använder. Han liksom bara traskar förbi i sakta mak. Det är hysteriskt kul att titta på och jag hoppas att han fortsätter göra det så ofta han kan.
Anders Frisk dömde. Hur han var? Precis som vanligt: utmärkt. Att gnälla på domaren eller skylla honom för att resultatet inte går ens väg är stockholmsmanér. Jag har gått på fotboll i över trettio år och ännu har inte en domare varit sämste man på plan.
Och så måste jag ju, efter allt negativt jag skrivit i tidigare krönikor, verkligen ge klacken den grövsta tummen upp. Det kanske bara var lyckliga yrseldrömmar där på ståplats, men visst kändes det som att vi sjöng in 2-1 målet?
En i allt fulländad dag: först sitter man och ser på Armstrongs makalösa uppvisning på Alp d'Huez och sedan tar Malmö Stadion emot en med öppna armar för en klassisk seriefinal. Jag är en lycklig människa som får lov att vara med om allt detta underbara.
