Äntligen!
Äntligen gjorde Sällskapet en riktigt bra match i (nästan) nittio minuter. Äntligen var Liret tillbaka i Lirarnas Lag. Nu finns det anledning att åter se ljust på framtiden.
Jag har just sett om Örebro-ÖIS. Jag njöt nästan hela vägen igenom! Det var riktigt länge sedan jag såg Sällskapet prestera ett så'nt passningsspel. Vi har ju suckat oss igenom den här säsongen och svurit ont över ständiga långbollar och obefintlig rörelse, men nu kan vi sluta sucka. Precis så här vill jag att ÖIS skall spela - nej, LIRA. Snabba rullningar med ett eller två tillslag, bra rörelse och vilja att delta hos de spelare som inte har bollen, fyndiga öppnande passningar som leder till målchans - allt det som vi så länge saknat. Jag minns ärligt talat inte att vi spelade på det sättet ens i fjol. Det var mycket tjongande då också, och även när vi spelade bra så var det mer kontringsfotboll där vi snabbt vände spelet och kom till avslut efter bollvinst. Nu kunde vi möta ett samlat försvar och ändå hitta öppningar. Och detta dessutom på bortaplan! Framför allt matchens första 35 minuter var strålande, men ÖIS spelade riktigt bra även långa stunder av andra halvlek.
Extra glädjande var hur bra Robin Ganemyr och Magnus Källander fungerade ihop på det centrala mittfältet. Robin har länge varit en spelare med "stor potential" som "kommer att bli riktigt bra", men detta var nästan första matchen där han faktiskt levererade. Jag har varit lite skeptisk till om han verkligen skulle kunna ta steget från löfte till klasspelare, han har ofta framstått som alltför vek och obeslutsam på planen. Men nu finns det inte längre någon tvekan, och vi kan se fram emot att samarbetet Ganemyr-Källander blir ännu bättre i takt med att de lär känna varandra. Visst, Robin är ung och kommer säkert att få svackor i framtiden också. Men vetskapen om att hans sämre perioder faktiskt är svackor och inte normal form, att han har kapacitet att prestera högklassigt spel i nittio minuter, gör det lätt att ha överseende med eventuell ungdomligt svajig form och invänta nästa formtopp med tillförsikt. Och precis samma sak är det med ÖIS som helhet. Nu när man vet att Sällskapet både vill och kan Lira fortfarande, då är det mycket lättare att stå ut med de perioder när liret inte fungerar.
OK, det fanns förstås saker på Eyravallen som var mindre bra också. Det höga försvarsspelet, där hela fyrbackslinjen tryckte upp mot mitten för att hålla ihop lagdelarna, var en förutsättning för att kunna spela på det här sättet, men det skapar också en hel del blottor bakåt som snabba anfallare kan utnyttja. Och försvarsspelet på fasta situationer är ytterst bristfälligt, det blir farligt nästan varje gång; något som säkert har en hel del att göra med att vi har ett kortväxt lag med få bra huvudspelare. Johan Anegrund kan ju inte, även om han är i fantastiskt fin form just nu, vara överallt på en gång. Båda dessa svagheter lär dock till stora delar avhjälpas av att snabbe och nickstarke Valter Tomaz Junior kommer tillbaka. Vidare var det beklämmande att se hur länge Patrik Anttonen fick driva fram bollen ostörd på vår vänsterkant innan han levererade det inlägg som gav målet. OK, vänstermittfältaren Erik Johannesen var inte tillbaka och kunde hjälpa till. Men Anders Prytz måste våga stöta fram ändå, utan understöd, och riskera att bli bortgjord hellre än att inte göra något alls. Nu garanterade han med sin passivitet att Anttonen fick slå sitt inlägg, och det utan att ens behöva prestera något först. Markeringen av målnickaren Patrik Haginge inne i mitten var förstås också bristfällig, men han kom löpande bakifrån och var svår att ha koll på. Det stora felet vid baklängesmålet skedde på kanten. Den här passiviteten är inte unik för just Prytzan utan kännetecknar från och till hela backlinjen och har förmodligen med svagt självförtroende att göra.
En annan brist på Eyravallen var förstås det förargliga lilla faktum att vi inte gjorde några mål. Men jag har faktiskt svårt att ta alltför hårt på det. Ibland kan man ha mycket boll och trilla runt den på ett skenbart snyggt sätt men utan att vara ens i närheten av att skapa något. Det här var inte alls den typen av match. Vi skapade massor av chanser, och flera av dem var av den kalibern att det borde ha varit mål. Att bolluslingen inte ville in tillskriver jag den här gången slumpens konto. Det är ju inte som om vi hade haft generellt svårt att få in bollen i år, vi har under säsongen gjort ungefär så många mål som man kan förvänta sig på de (alltför få) chanser vi har skapat. Tvärtom skulle jag vilja utse anfallet till vår klart bästa lagdel under året. (Men kanske kan mittfältet nu äntligen börja ge dem en match!) Dock skulle jag föredra att inte spela med Boyd Mwila från start ännu. Han är fortfarande lite grön, tar en hel del felbeslut - passar när han skulle ha skjutit, dribblar när han skulle ha passat, skjuter när han skulle ha dribblat - och har en tendens att mattas ju längre matchen lider (bytet kom inte ett ögonblick för tidigt!), men framför allt är han helt enkelt för ofarlig framför mål, vilket gör att han i mina ögon passar bättre som inhoppare. Boyds tid kommer, utan minsta tvekan, men den är inte riktigt här än. Ailton gör visserligen också en del liknande missar - hur i hela friden kunde han misslyckas med att ens få iväg ett skott efter att han hade rundat målvakten? - men är redan en riktig klasspelare som bör få fortsatt förtroende från start. Och nästa år blir han bättre än Afonso!
Missnöjet har haglat över klotterplanket efter matchen. Jag har nog aldrig sett planket surare (eller med lägre inläggskvalitet, för den delen). Jag är uppriktigt förbryllad! Enda slutsatsen är att alla de som klagar så högljutt inte såg matchen mot Örebro utan bara knappade fram resultatet på text-TV. Det är ju så här vi vill se Sällskapet! Själv var jag visserligen besviken över att vi inte fick en enda poäng trots att vi förtjänade tre, men den besvikelsen förbyttes redan i bilen på vägen hem i djup tillfredställelse över att Liret är tillbaka. Det har verkat under stora delar av året som om ÖIS inte bara har misslyckats med att lira utan faktiskt inte ens har försökt. Nu vet jag bättre, vi både vill och kan. Därmed kan jag se resten av säsongen an med tillförsikt, oavsett det lite brydsamma tabelläget. Jag kan till och med hysa vissa förhoppningar inför nästa veckas derby, och det är första gången på bra länge som jag vågat tro att vi kan ha en chans där.
För det första: Spelar vi så här även i fortsättningen så kommer poängen, jag lovar. För det andra: Är vi då inte Öisare? Det är Liret som är det viktigaste, det är skönhetsupplevelsen som är det bestående. Poängen är bara en bonus. Så har det alltid varit i Rödblått, så skall det förhoppningsvis förbli. Varför skulle man annars hålla på det vackraste av fotbollslag?
Nu hämtar vi styrka ur allt som var bra med den här matchen och tar nya tag. Tappar vi bara inte sugen så finns det inte en chans att vi inte reder ut det här. Och skulle det värsta mot all förmodan inträffa så grejar vi det också. Vi har ju gjort det förut! Det är precis som de 76 Öisarna på Eyravallens bortaläktare sjöng oavbrutet under de knappa tio minuter som återstod efter Örebros ledningsmål (melodin är, för dem som är bekanta med italienska läktarsånger, Non mollare mai):
Vi ger aldrig upp
Vi ger aldrig upp
Rödblå tills vi dör
Rödblå tills vi dör