En fråga om moral
Derbyt förlorades inte i första hand med fötterna utan i huvudet. Bristande självförtroende gör att hela laget underpresterar, och det är den demonen som måste fördrivas i ödesmatchen på lördag.
Moralen förhåller sig till det fysiska som tre till ett.
Så lär Napoleon Bonaparte ha sagt redan för sisådär 200 år sedan. Gamle Nappe pratade förstås om krig, men principen är i högsta grad tillämpbar även i fotboll. Det är klart att kondition, styrka, teknik, snabbhet etc är otroligt viktigt, men på allsvensk nivå är skillnaden trots allt inte så stor mellan spelarna. Alla är så väl rustade som de kan vara på det fysiska området. Det som gör den stora skillnaden mellan ett bra och ett dåligt lag är istället moralen, eller bristen på sådan. Och ÖIS moral är för tillfället i botten. Därmed givetvis inte sagt att spelarna inte kämpar, inte vill vinna, inte är beredda att offra sig. Men det räcker inte med vilja, det måste också till självförtroende. Om man inte tror att man kan så har man en enorm nackdel gentemot en motståndare som gör det.
Det här var väldigt tydligt nu i derbyt. ÖIS har haft det tungt i år och självförtroendet är sargat. Inte blev man heller gladare av att en del viktiga spelare saknades. Men man hade ändå så gott man kunde tagit sig samman inför matchen och inledde riktigt optimistiskt. Första tio minuterna var vi det bättre laget, och även om vi långt ifrån briljerade så såg anfallsspelet ändå löftesrikt ut. Men så kom då stackars Tommy Naurins första praktgroda för kvällen, som gav Kamraterna ledningen till skänks. Nu kunde man nästan se med blotta ögat hur tron började svikta hos de rödblå spelarna. "Fasen också, otur igen! Skall det bli en så'n match nu igen? Är det verkligen bara oflyt eller är vi kanske så här dåliga?" Men man fortsatte ändå kämpa, spelade ängsligt ett tag men hävde sig långsamt upp ur förtvivlans fallgrop och började komma in i matchen. Men just när ÖIS var riktigt på gång igen - då kom förstås Naurins andra groda som ett brev på posten. 0-2, självförtroendet ned i skorna igen och spelet som bortblåst. Efter det repade sig ÖIS aldrig riktigt, även om man med tunga hjärtan ändå fortsatte att kämpa.
Som sagt, det räcker inte med att bara kämpa, man måste tro på det man gör också. Om ÖIS-backen tror att han kommer att bli bortgjord av den anstormande anfallaren, då vågar han inte gå på utan backar och avvaktar istället. Om mittfältaren inte tror att han verkligen kan pricka rätt med den där djupledsbollen genom den smala luckan till den löpande anfallaren, då missar han den helt följdriktigt, eller låter kanske bli att alls slå den. Om en spelare är övertygad om att han bara kommer att tappa bollen om han får den, då går han hellre och gömmer sig än att göra sig spelbar. Och man förlorar inte bara tron på sig själv utan också på varandra. Varför skulle jag springa i den luckan, tänker ÖIS-anfallaren, när mina lagkamrater ändå inte kommer att lyckas få dit bollen? Varför skulle jag rulla upp bollen på våra mittfältare, tänker ÖIS-backen, när de ändå bara blir av med den direkt och den kommer tillbaka till mig igen? Bättre att tjonga den långt bort mot anfallarna, så kanske den håller sig borta ett litet tag.
Att just ÖIS har sådana problem med självförtroendet just nu har säkert en hel del att göra med lagets relativa ungdom. Äldre spelare har ofta lärt sig med åren att hantera de här situationerna och hålla humöret uppe inte bara på sig själv utan också på sina mindre rutinerade lagkamrater. Men vi har för tillfället lite för få spelare med den rutinen och lite för många ängsliga ungdomar. Kanske beror problemet också en del på bristande ledarskap, såväl utanför planen som på. En bra härförare kan inspirera och stärka sina mannar och göra hela skillnaden mellan seger och nederlag i fältslaget. (Fråga Napoleon så får ni höra!) Här finns det anledning för Jukka, Jesper och Sören att granska sig själva lite grann. Att just Dick Last var borta var också extra olyckligt med tanke på hans rutin och ledarroll, och kanske är det ännu mer som pådrivare än som spelare vi saknar Markus Johannesson.
Och hur skall vi ta oss ur det här hålet vi befinner oss i? Tja, vi behöver nog få första målet någon gång, tidigt i matchen medan vi fortfarande har självförtroendet uppe, och sedan ha tur och skicklighet nog att kunna kontra in en tvåa innan motståndarna hinner kvittera mot vår darriga backlinje. En seger skulle göra väldigt mycket för att bryta den nedåtgående spiralen. Men utan minsta tvekan kan supporterstöd spela en viktig roll också. Är det någon gång en röststark, oförtröttlig och positiv klack kan spela roll så är det när det är rent moraliska skäl till att spelet har gått i stå. Det är då spelarna verkligen behöver veta att det finns många som står bakom dem och brinner lika hett som de själva. Synd därför att upplösningstillståndet i supporterleden just nu tycks ännu värre än i laget...
Men samtidigt är det där med moralen inte hela sanningen. Alla lag drabbas av sviktande självförtroende och baklåst spel ibland, men det finns få lag i Allsvenskan som blir så usla i de lägena som just ÖIS. Anledningen är att de flesta lag har ett grundspel, ett enkelt och väl inövat sätt att spela som man kan ta till när finesserna inte fungerar. Det brukar inte vara speciellt vackert att se på, men det fungerar hjälpligt och alla spelare vet precis vad de har att göra när laget spelar på det sättet, de klarar att göra det även utan självförtroende. ÖIS däremot har inget grundspel. Jag kan inte minnas att vi har haft något heller, inte sedan Kalle Björklunds tid i alla fall. Det är ett slags arrogans som sitter inpyrd i väggarna på Öisgården. "Vi är Lirarnas Lag. Vi skall inte ha något jäkla grundspel, vi skall rulla ut motståndarna." Det är kanske så vi vill ha det också, men då får vi räkna med att vi är riktigt usla ibland.
Innan vi gräver ner oss alltför djupt i vår egen misär är det kanske på sin plats att påpeka att allt inte var nattsvart mot IFK. Det centrala mittfältet var rätt OK, i alla fall i början av matchen innan febersvage Robin Ganemyr kroknade. Hans ersättare Johan Karlefjärd gjorde inte heller bort sig, även om han egentligen inte är mogen för den här typen av matcher än. Det spelades för all del inte ...
[fortsättning i del 2]