2000-talets triumfer mot IFK
Inför helgens derby stannar vi upp ett slag och blickar tillbaka på det som varit. Mötena med IFK under 2000-talet har bjudit på en del besvikelser men också gränslös glädje, och det är det senare vi fokuserar på i den här artikeln.
Låt gå för att vi träningsspelade emot dem förra året, men den matchen skedde mitt under brinnande säsong och präglades av ett lojt intresse och halvdan skärpa. Sommarkvällen på Hjällbovallen räknas inte riktigt in i våra IFK-möten, och då är det inte mindre än 1 292 dagar sedan vår senaste drabbning. Över tre år! Morgondagens match kommer därför som ett högst välkommet inslag och vi kan räkna med en intensiv match med en häftig inramning. Som uppladdning tar vi en titt på en kvartett av derbyn som vi minns med något drömskt i blicken.
18 september 2006
ÖIS – IFK Göteborg 3-2 (1-1)
1-0 (23’) Ola Toivonen
1-1 (31’) Marcus Berg (Niclas Alexandersson)
2-1 (47’) Aílton Almeida (Ola Toivonen)
3-1 (50’) Magnus Källander (Dominic Yobe)
3-2 (64’) Marcus Berg (Andres Vasques)
I vår färskaste seger mot IFK för hela sex och ett halvt år sedan var knappt 30 000 med och skapade en rätt tafatt publikkuliss. Vänta nu, tänker du. Tafatt? Ja, för med 30 000 menar jag inte åskådare – utan plaststolar. Endast 13 221 personer begav sig till det senaste derbyt på Nya Ullevi mellan oss två, men vi ÖIS:are på plats fick åtminstone rejäl valuta för entrépengen. ÖIS jagade desperat en seger i kampen för att undvika nedflyttning medan IFK kämpade i tabellens andra ände, och det skapade bra förutsättningar för en underhållande match. Vilket det också blev.
En stor av underhållningen stod Ola Toivonen för som troligtvis svarade för sin bästa match i ÖIS-tröjan. I den 23:e minuten smekte Toivonen in en frispark på huvudtränare Börjesson-manér. Marcus Berg kvitterade dock kort därefter varpå IFK tog över initiativet och var även nära fler mål. Istället fick vi se några rödblå lyckominuter efter pausen då Toivonen först serverade Aílton och sedan hockeyassisterade Källander som fri i straffområdet dunkade in 3-1. IFK blåste sedan på offensivt och fick också in en reducering, återigen genom Berg. De avslutande 25 minuterna spelades med hjärtat utanpå tröjan för spelarna och i halsgropen för oss som tittade på.
Att säga att avslutningen blev dramatisk är en grov underdrift. Bråk utbröt i ÖIS straffområde, Sören Börjesson blev uppvisad på läktaren och IFK fick in en kvittering – som blev bortdömt för ruff på Jonas Wallerstedt. Klockan stod då på 93:55. Knappa minuten senare blåstes matchen av, ÖIS tog första segern mot Blåvitt på drygt tre år och firade storstilat framför en euforisk klack vars hopp om Allsvenskan levde vidare ett tag till.
ÖIS: Dick Last – Martin Strömberg (Ivica Skiljo 87’), Marcus Dahlin, Elias Storm, Anders Prytz – Valter Tomaz Jr – Robin Ganemyr (Alexander Mellqvist 81’), Magnus Källander, Ola Toivonen, Dominic Yobe (Henri Scheweleff 85’) – Aílton Almeida
IFK: Bengt Andersson – Adam Johansson, Mattias Bjärsmyr, Alejandro Lago (Jonas Wallerstedt 53’), Hjalmar Jonsson – Niclas Alexandersson, Pontus Wernbloom, Magnus Kihlberg (Thomas Olsson 66’), Andres Vasques – Stefan Selakovic, Marcus Berg
30 september 2003
ÖIS – IFK Göteborg 4-1 (3-0)
1-0 (31’) Boyd Mwila (Anders Prytz)
2-0 (33’) Afonso
3-0 (45’) Paulinho (Boyd Mwila)
4-0 (89’) Afonso
4-1 (90’) Tomas Rosenkvist (Magnus Johansson)
En hyperoffensiv ÖIS-uppställning med fyra anfallare, ledd av genombrottsmannen Boyd Mwila och trollkarlen Afonso, hade det jobbigt under den första halvtimmen. Därefter; inte speciellt. En nyss kontrakterad Mwila nickade (!) in en Prytz-frispark och två minuter senare visade Afonso upp sitt kunnande i frisparkslåendets ädla konst. Från en position 20 meter från målet slog han till bollen, upp över muren, en mellanlandning i ribbans underkant och sedan in i mål bakom Bengt Andersson som redan inför hade konstanta mardrömmar om Afonso.
Även 3-0 inföll innan pausvilan. Mwila utnyttjade Magnus Erlingmarks tveksamhet vid en långboll och sprintade ner mot kortlinjen. Väl där spelade han fram Paulinho som inte gjorde något misstag framför målet utan gav ÖIS ett ointagligt försprång in till halvlek nummer två. IFK hade reduceringsmöjligheter men Dick Last storspelade i målet, och istället ökade Afonso på till 4-0 i slutskedet genom en frispark som seglade in i mål via försvarsmuren. Tomas Rosenkvists tröstmål var av akademisk betydelse; det här var ÖIS match trots ett visst blåvitt övertag. Effektiviteten fanns helt enkelt inte hos de randiga – den fanns hos ÖIS.
Hamréns offensiva och modiga laguttagning blev med facit i hand en lyckoträff, och den andra storsegern mot IFK på kort tid kasserades in. Till stor glädje.
ÖIS: Dick Last – David Marek, Valter Tomaz Jr, Marcus Dahlin, Anders Prytz – Markus Johannesson – Robin Ganemyr, Christian Hemberg – Afonso – Boyd Mwila, Paulinho
IFK: Bengt Andersson – Magnus Johansson, Mikael Antonsson, Magnus Erlingmark, Hjalmar Jonsson – Sebastian Johansson, Martin Ericsson, Håkan Mild, Mikael Sandklef – Jonas Henriksson, Patric Andersson
8 maj 2002
ÖIS – IFK Göteborg 2-1 (1-0)
1-0 (28’) Joachim Karlsson (Jeffrey Aubynn)
2-0 (54’) Patrik Fredholm (Magnus Källander)
2-1 (60’) Tomas Rosenkvist
Det första moderna derbyt på Nya Ullevi blev en jämn och laddad tillställning. Dick Last klev av gräsmattan med ett ansikte värdig en boxare efter en huvudsmäll som tvingade fram en hophäftning av ena ögonbrynet, men det rörde Last garanterat inte i ryggen efteråt. Inte efter millenniets första derbyseger. Det var dock IFK som var närmast mål inledningsvis då de på diverse olika sätt träffade ribban inte mindre än tre gånger. Istället tog ÖIS ledningen efter knappa halvtimmen genom kraftpaketet Joachim Karlsson som styrde in ett inlägg från Jeffrey Aubynn.
IFK tryckte sedan på för en kvittering och prickade överliggare ytterligare två gånger genom Sebastian Henriksson och – Magnus Källander, faktiskt. Källas tå orsakade sånär ett 1-1-mål men ställningen stod sig halvleken ut. Källander äntrade sedan handlingen på ett trevligare sätt, när han i minut 54 drev bollen från egen planhalva till IFK:s straffområde och levererade en passning till Patrik Fredholm. Pang, boom, så var 2-0 ett faktum.
IFK svarade nästan omgående genom Tomas Rosenkvist som tog hand om en retur Last släppte efter skott från Gustaf Andersson. Den sista halvtimmen blev en anstormning mot Dick Last, men utan blåvit lycka. Risp, Henriksson och Andersson försökte alla tre men gick bet och ÖIS avgick med segern.
ÖIS: Dick Last – David Marek, Valter Tomaz Jr, Johan Anegrund, Robert Bengtsson-Bärkroth – Markus Johannesson – Martin Ulander, Jeffrey Aubynn – Magnus Källander – Joachim Karlsson, Patrik Fredholm
IFK: Bengt Andersson – Mikael Antonsson, Magnus Erlingsson, Fredrik Risp, Jon Inge Höiland – Jonas Henriksson, Sebastian Henriksson, Martin Ericsson, Jimmy Svensson – Gustaf Andersson, Tomas Rosenkvist
10 september 2002
IFK Göteborg – ÖIS 2-5 (0-1)
0-1 (23’) Jeffrey Aubynn (Paulinho)
0-2 (76’) Afonso
1-2 (78’) Tomas Rosenkvist (Jonas Henriksson)
1-3 (84’) Afonso
1-4 (85’) Afonso
1-5 (90’) Morgan Nilsson (Afonso)
2-5 (92’) Sebastian Henriksson (Martin Ericsson)
Ursprungligen var min tanke att bara ta med de tre matcherna ovan men det är OMÖJLIGT att se förbi den här magiska höstkvällen oavsett hur många gånger den har avhandlats. 1998 vann vi mot IFK med 5-2. Fyra år senare upprepade sig historien. Med en tro om att precis allt var möjligt, en extra portion energi från de 42 386 på plats och en brasilianare med fäbless för Bengt Anderssons vänstra hörn sprang ÖIS ifrån sin lillebror och skapade minnen som för många tas med i graven.
Det här var Afonsos kväll, men det var Jeffrey Aubynn som inledde den. Efter en inledning i rasande tempo inledde Aubynn målskyttet med ett skott från 25 meter som satte tonen för matchen. En ton som blev än vackrare den sista kvarten, då alla murar raserades och gladfotbollen släpptes lös. Afonso sköt en, två, tre gånger och gjorde ett, två, tre mål på nio minuter – alla i Bengans vänstra hörn. Rosenkvist må ha hunnit emellan med ett mål och visst reducerade Henriksson på stopptid, men vem minns väl det? Afonsos show är det som fastnade i minnet.
Allsvenskans bäste spelare på 2000-talet hann också med att assistera ingen mindre än Morgan Nilsson till 5-1-målet och det var grädden på moset på löken på laxen på allting. Afonso 3, Bengan 0. ÖIS 5, IFK 2. Jag ser gärna en liknande uppvisning på lördag men accepterar likväl en krigarseger som avgörs med ett brötmål á la Petter Hansson.
IFK: Bengt Andersson – Jon Inge Höiland, Fredrik Risp, Magnus Erlingmark, Mikael Sandklef – Jonas Henriksson, Martin Ericsson, Sebastian Johansson, Tomas Rosenkvist – Patric Andersson, Sebastian Henriksson
ÖIS: Dick Last – David Marek, Johan Anegrund, Atli Thorarinsson, Robert Bengtsson-Bärkroth – Markus Johannesson – Martin Ulander, Jeffrey Aubynn – Magnus Källander – Afonso, Paulinho
14:00. Lördag.
