Lirarbloggen: 2008 var det rutinen som avgjorde, 2012 kan det bli ungdomarna
När seriesegern bärgades hem 2008 var det rutin som avgjorde i form av en hemvändare och en trotjänare. Imorgon är det ungdomarna som förtjänar stående ovationer vid eventuell vinst.
Det är förbannat trist att snacket inför matchen mer handlat om ifall planen skall stormas eller inte. Trots att det inte ens är klart än.
Fast det är också ett tecken på vilket fantastiskt år det här har varit. Ett år fyllt av framtidshopp. Ett år där självförtroendet på planen spridit sig ända upp till den allra mest avlägsna sittplatsen på Ullevis läktare. Ett år där man med stolthet har kunnat sjunga ”Så skönt att vara ÖIS:are” på ett övertygande sätt igen. Och då menar jag så klart inte Peter Simsons bisarra inmarschlåt från 2009, utan då när vi tillsammans på läktaren sjunger, med halsdukarna uppsträckta mot skyn.
Ni kommer så klart ihåg senast vi var i en liknande situation. Det är något jag aldrig kommer att glömma. Delvis på grund av uppflyttningen, men desto mer på grund av de surrealistiska scenerna som utspelade sig efter Allbäcks 1-0 mål.
Det var många komponenter som gjorde den matchen minnesvärd. Säcken knöts ihop på ett makalöst vackert sätt när hemvändaren Markus Allbäck och trotjänaren Magnus Källander hjälpte oss upp till finrummet i svensk fotboll. Det är sådana dagar i livet då verkligheten överträffar fiktionen, då ingen författare i världen kan skapa en liknande scen.
Om det var rutinen som var den avgörande faktorn det året, så är det exakt det omvända i år.
2012 har de yngre spelarna hamnat i strålkastarljuset. Lovande ungdomar har slipats till och omvandlats till ovärderliga kuggar i årets lagbygge. Prytz har gett dem ett stort ansvar. Ett ansvar de tagit på ett sådant sätt som ingen trodde var möjligt.
Och det är denna nya generation vi firar med imorgon. Det är dem vi hyllar. Dessa unga spelare är symboler för den nystart ÖIS gått igenom. Föreningen har försökt dammsuga bort minsta lilla dammtuss från konkursen, och skulle vi lyckas vinna imorgon är det nya höjder vi siktar mot, tillsammans med en nu stabil förening vid vår sida. Det är en trygghet att kunna luta sig emot de gångerna då livet i övrigt känns tungt.
Det känns förbannat skönt att ens kunna få drömma om högre serier igen. Vi har verkat i skymundan allt för länge nu. Att ens kunna få spekulera om en eventuell planstormning känns vid närmare eftertanke fantastiskt.
Går vi upp imorgon är det inte en vanlig vinst eller en vanlig uppflyttning. Det är all ångest och oro som funnits där i oss alla, en vägran att ge upp som äntligen bär frukt. Att vi aldrig gav upp gör mig så jävla stolt och jag hoppas att alla uppe på ÖIS-gården är minst lika stolta. En eventuell seger är lika stor, om inte större för oss än för laget.
Fyra år av dekadens har sprungit förbi. 2008 har blivit 2012. Vi har tackat av våra hjältar från förr och berett plats åt nya lysande stjärnor. Hoppas bara de klarar av att göra det sista som krävs för att säkra det där avancemanget, det vi så länge suktat efter.
Då finns det en risk att det går att skymta någon tår från mina ögon.
