Inför Assyriska FF - Örgryte IS

Assyriska och ÖIS drabbar samman i två matcher som direkt avgör vilket av de båda lagen som får spela i Allsvenskan 2005. I första kvalmatchen, onsdag kl 19, kommer Sällskapet till spel med samma startelva som senast mot Sundsvall.

Sällskapet tränade som vanligt på Öisgården dagen innan match, en träning som för ovanlighets skull fokuserade mer på anfallsspel än försvar (det brukar annars vara så att anfallsspelet nöts på näst sista träningen, försvarsspelet på den sista). Laget åkte sedan upp till Södertälje redan under tisdagen, för att ladda på bästa sätt inför onsdagens holmgång. ÖIS kommer, enligt tränare Jukka Ikäläinen, till spel mot Assyriska med följande uppställning:

Det är alltså samma startelva som i de senaste matcherna. Men på bänken har det hänt en del. Nytillkommen är Mentor Zhubi, som inte har varit med i truppen sedan i somras. Anledningen till att han är med nu, förutom att han har sett bra ut på träningarna, är enligt Jukka att han kan spela både yttermittfältare och anfallare. Framför allt är han den kanske ende riktigt offensive yttermittfältaren vi har att byta in om vi skulle behöva spetsa kantspelet.

Skadeläget är oförändrat sedan senast. Johan Anegrund har fortfarande lite problem med ljumskarna men kommer att spela. Johann Gudmundsson, Christian Hemberg och Boyd Mwila är fortfarande skadade. Resten av truppen är skadefri. (Jag kom dock inte ihåg att fråga Jukka specifikt om Tryggvi Gudmundsson, som ju hade ryggproblem inför förra matchen. Kanske glömde Jukka bara honom i skadelistan?)

Det skall bli mycket intressant att se med vilken inställning ÖIS tar sig an den här första kvalmatchen mot Assyriska. Vi har hela hösten fokuserat stenhårt på att hålla tätt bakåt och inte ta några risker, att tålmodigt vänta på kontringslägen och motståndarmisstag och inte anfalla med mer folk än att defensiven är säkrad. Det är kanske en lämplig taktik för ett bottenlag i kamp mot starkt allsvenskt motstånd. (Även om detta kan diskuteras - har vi verkligen material för den typen av spel?) Men kommer vi att spela det här spelet även mot ett lag som Assyriska, som kommer från Superettan och som det inte finns någon anledning för oss att känna oss underlägsna mot? Det faktum att Valter Tomaz Jr spelar på mitten igen tyder väl lite på att det är oförändrat defensiv grundinställning som gäller, men att han spelar där kan ju å andra sidan vara bara för att inte skapa oro i laget genom ändringar i uppställningen.

Oro har annars varit ett nyckelord i årets ÖIS. Sällan har man sett ett Örgryte så känsligt för motgångar, så beroende av ett gott psykologiskt utgångsläge för att kunna prestera. När motståndarna har större press på sig än vi, då gör vi en bra match. När så inte är fallet gör vi en dålig. Och vi kan inleda matcher bra, men får vi ett mål i baken så låser sig allt. Årets tränartrojka verkar inte alls ha lyckats med att få spelarna att fokusera på spelglädje istället för prestationsångest.

Att det psykologiska utgångsläget inför den här matchen inte är det bästa är det väl ingen idé att sticka under stol med. Assyriska har allt att vinna och inget att förlora, för ÖIS är det snarare tvärtom. Det är bara att hoppas att den skillnad i kvalitet och tempo som bör finnas mellan Allsvenskan och Superettan räcker till för att kompensera för detta. Att vi får börja på bortaplan känns helt klart som en fördel också. På Bårsta är det Assyriska som inför sin fanatiska hemmapublik kommer att känna kraven att prestera, medan ÖIS förmodligen inte skulle vara särskilt missnöjda med 0-0. (Fast det skulle jag vara, det skulle göra returen på söndag alltför nervslitande.)

Nu gäller det! Det här dubbelmötet är det garanterat sista som händer denna säsong. Det finns inga fler räddningsplankor, matcherna mot Assyriska avgör vårt öde. All kraft vi har kvar måste därför tas ut nu, just nu när den behövs som allra bäst. Och alla slitna rödblå nerver till trots, visst finns det också en stor tjusning i sådana här avgörande matcher, där precis allt står på spel? Dramatiken tär på en, men i gengäld blir glädjen så mycket större när man framgångsrikt lyckas ta sig igenom skärselden. Och om glädjen efteråt är direkt proportionerlig mot nervanspänningen innan, då ser jag fram emot ett alldeles fantastiskt lyckorus på onsdag kväll!

0 kommentarer