Trevlig, roligt och avslaget
Blåvitt åkte ut mot Frölunda i Jubileumscupens semifinal. Turneringen som på förhand kändes oerhört avslagen, som förmodligen uppskattades av majoriteten av publiken, kändes efteråt som Göteborgshistoriens största parentes när det gäller idrottsevenemang.
Om man kan kalla det match- eller tävlingssammanhang är tveksamt. John Alvbåge gjorde hur som helst debut i den blåvita målvaktsdressen. Den första touchen, den första bollkontakten i den här debuten var i vilket fall som helst en rolig grej, som säkerligen kommer att nämnas som kuriosa i Blåvita matchprogram och alster när John klivit fram som den stora målvakt har kapacitet till att bli. Hemåtpass, en i full fart attackerande gaisare och ett par sekunder senare hade Alvbåge försökt sig på att dribbla av sin motståndare, tappat bollen och släppt in sitt första mål för IFK Göteborg. Gaisklacken sjöng heja samtidigt som de klappade i takt. På den blåvita sektionen hade nog de flesta svårt att inte skratta åt det hela.
Patrik Werner var en av de bästa i dagens unga Blåvitt. Den grabben blir bara bättre och bättre, även om inomhusfotboll inte säger ett smack. Han har oavsett tagit många steg sen han tog steget upp i reservlaget. De första matcherna där var inte stabila på det sätt som han visade upp ikväll då han skar av en indianare, skar in framför sin motståndarback och placerade in kvitteringen på de grönsvarta.
Tommy Lycén bjöd sedan på ett vacker fotbollsmål då han dribblade upp två Superettanspelare och avslutade med en retfull chipp över målvakten. Lycén var väldigt pigg över hela turneringen, och även om inomhusfotboll fortfarande inte säger ett smack så visade han upp mer än vad det första intrycket av Grimsås-pojken bjöd på.
De 5 000 i publiken verkade ganska nöjda över vad de fick se. Och visst, det bjöds på bra inomhusfotboll, Blåvitt spelade bra och det var absolut inte sämre än något annat år. Men det spelade ingen roll, det hela kändes mer avslaget än på förhand, och då ska det sägas att intresset inför turneringen varit näst intill obefintligt. När besökarna dessutom ska betala uppemot ett par hundra kronor för jippot känns det inte som en i fortsättningen återkommande grej.
Innefotboll - ett säkert vårtecken. Rubriken på en text i matchprogrammet. Om rubriken sattes av den lokala sportkrönikören eller av någon rubriksättare står osagt. Vad man med säkerhet kan konstatera är att rubriken har ungefär så mycket fel som man kan ha. Det enda som tenderar att likna något vårtecken är att turneringen är avklarad, att försäsongen kan gå vidare och att det är en dag till avklarad på kalendern där de Allsvenska fotbollssupportrarna räknar ner.
Jonathan Berg trivdes på vinterunderlaget i alla fall. Efter en lovande insats uppe i Norge tar han åter för sig och han är att räkna med lika mycket som brodern sin även om han inte fått något käckt smeknamn ur den blåvita historieboken.
Ozcar Wendt gillar en sådan här turnering, tillsammans med unga juniorspelare där han kan få briljera lite. Jag hoppas att han tar det tuffa steget och vågar blomma ut även på seniornivå, det finns allt för många som gått den andra vägen och slutat långt ner i seriesystemet där kompisarna spelar kvar. Ozcar är bättre än så.
Blåvitt lyckades bra det här året, förmodligen eftersom de yngre spelarna har spelat five-a-side-fotboll sedan de var sju och också tycker att det är förbannat roligt. Det har rullats boll förr på det hårda underlaget och det syntes när Jonathan Berg jobbade fram kortpassningsspelet där bollen spelades centralt, skarvades ut till höger, gick vidare på en stenhård passning in mot mål där Martin Smedberg i öppen kasse kunde avgöra den andra matchen mot Häcken. Publiken tyckte om det, och ändå längtar jag ut på ett kyligt Ruddalen där en träningsmatch för reservlaget ger mer förhoppningar om att våren är på väg med en Allsvensk premiär.
