Örgryte IS-Trelleborgs FF 2-1
Med en suck av lättnad kunde Sällskapet äntligen inkassera tre poäng, de första på bra länge. Nu bör vi inte behöva titta neråt i tabellen i höst. Mest minnesvärt med matchen var Martin Ulanders succé-comeback efter över tre månaders bortavaro.
I texten inför den här matchen bad jag om ett tidigt ledningsmål. Jag blev bönhörd! Det tog inte mer än fyra minuter förrän Martin Ulander kunde sätta bollen bakom Pål Lundin. Enligt radiosporten var det dessutom Ulas första bollkontakt för matchen. Snacka om succé-comeback! Målet kom till genom att Trelleborg tappade bollen på egen planhalva. Magnus Källander spelade ut den till Jeffrey Aubynn, som slog ett lågt inlägg från vänster. Bollen gick förbi de flesta, men nere vid bortre stolpen kom Ulas ångande med full fart och tryckte kulan i nät.
Vidare i min införtext skrev jag att om vi bara fick det där målet så skulle vi vinna lätt. Så fasen att vi gjorde! Visst, det blev nog en annan match än det annars hade blivit. Trelleborg var tvungna att försöka spela mer offensivt än de kanske hade tänkt sig från början. Men inte blev det lättare för det. ÖIS spelade inte bra efter målet. För det första var rörligheten utan boll under all kritik. Den Öisare som hade oturen att inneha bollen hade aldrig mer än högst ett passningsalternativ, för medspelarna stod still. För det andra var uppspelen dåliga. Gång efter gång spelades bollen ut till Bärkroth på högerbacken, varpå han tjongade iväg den på vinst och (oftast) förlust långt in på offensiv planhalva. Detta hängde förstås delvis ihop med den dåliga rörligheten. Det fanns knappt någon för backlinjen att spela upp bollen till. Men när den undantagsvis spelades från Valter eller Anegrund kort upp till Johannesson istället och vidare därifrån, då flöt allting oerhört mycket bättre.
Trelleborg å sin sida spelade enkelt. Det var bollar upp mot nästan löjligt långe Mika Kottila som gällde. Sagde finne är tyvärr inte bara lång utan också nickskicklig, så Valter och Johan hade stora problem med att hålla honom i schack. Det kom inte heller som någon riktig överraskning när Kottila inne i straffområdet, trots hård uppvaktning av Anegrund, kunde nickskarva en boll vidare till en anstormande Jonas Nilsson som petade in den i nät från kanske en meters håll. Typiskt att det alltid skall vara gamla Öisare som gör mål på oss!
Spelet fortsatte på samma sätt större delen av halvleken. När ÖIS skapade något så var det oftast på högerkanten, genom en härligt spelsugen Martin Ulander. TFF:s anfall å sin sida var fortsatt enahanda, dock kanske inte bara av egen vilja. Vårt för dagen mycket starka mittbackspar, i fint samarbete med liraren Owusu och starka Johannesson och Bärkroth, höll Andrijevski och eventuella uppstickande mittfältare i strama tyglar. Det enda som återstod för Trelle var "långa bollar på Mika". Han vann också (oundvikligen) en och annan nickduell till, men hindrades effektivt från att ställa till någon större skada med sina skarvningar.
Sista kvarten började ÖIS få lite bättre ordning på spelet och komma fram i snabbare och mer varierade anfall. Det för dagen (eller kanske alltid?) virriga trelleborgsförsvaret började få svårt att freda sig. Jocke fick till exempel ett helt fritt läge strax utanför straffområdet efter väldigt fint kombinationsspel med många Öisare inblandade. Tyvärr visste han inte hur ren han var utan drämde till med vänstern på volley och missade målet. Utdelning på tempohöjningen kom dock ändå ganska omgående. ÖIS fick en frispark ute till vänster. Den slogs av Johannesson och i straffområdets luftrum var Anegrund starkast och kunde nicka in den, trots uppvaktning (dock inte från Kottila!). Efter målet blev det en aning panik i ÖIS spel, precis som det alltid tycks bli när vi gör mål, men den här gången redde det snabbt upp sig innan någon olycka hann ske. Mycket skönt att kunna gå till halvtidsvila med ledning!
Direkt från avspark i andra halvlek visade ÖIS upp lite mer av sitt rätta jag. Man dominerade eftertryckligt och tillät ytterst lite Trelleborgsspel. Faktiskt kändes det ett tag riktigt tryggt på läktaren, man väntade bara på att tredje målet skulle trilla in. Anfallsspelet såg rappare ut än på länge och mittfältarna fyllde på bra. Återigen var det Ulander som var allra bäst. En del chanser skapades också, om än kanske inga riktigt heta. Två goda skottlägen och hyggliga skott av Jocke är det jag minns bäst. Ett knippe bra skottlägen hade också Källa, men nästan undantagslöst valde han något annat alternativ istället för att kruta på. Våga skjuta, tufft att göra mål!
Sista sisådär tjugo minuterna föll ÖIS tillbaka. Det kändes mycket onödigt, för Trelleborg var inte bra nog att av egen kraft ha kunnat åstadkomma scenförändringen. Men nu blev det som vanligt när ÖIS har en ettmålsledning; en nagelbitande avslutning! En enda riktigt rejäl chans minns jag att de hade. Det var en hörna där ÖIS-försvaret samlades i klasar runt Mika Kottila. Döm om deras förvåning när hörnan inte gick mot honom! Istället gick den vidare till en helt omarkerad Ola Larsson vid bortre stolpen. TFF-backen blev dessbättre lika förvånad själv och missade målet. Svagt gjort av honom, och turligt för ÖIS! I övrigt skapade TFF inget nämnvärt i slutminuterna, men hade för mycket boll för att det skulle kännas skönt. Domarens signal kom som en befrielse!
Det var mycket skönt att ta tre poäng igen. Det är ett betyg på allsvenskans jämnhet (och dåliga kvalité?) att vi nu bara är sex poäng efter täten, trots ytterst få poäng de senaste månaderna. Men guldstriden känns ändå rejält avlägsen. Tre raka förluster, bara sju poäng (plus två till skänks) på nio matcher och nu en mycket knapp seger hemma mot tabelljumbon - det är inte kännetecken på blivande Svenska Mästare.
(Trelleborgs betyg nedan är satta av TFF-redaktionen.)
