Afzelius och Lirarnas lag femtioårsjubilerar
På söndag, när ÖIS tar emot Djurgården hemma, är det på dagen femtio år sedan en annan match mellan DIF och ÖIS. Där, den 31 maj 1959 på Råsunda, befann sig en tolvårig Björn Afzelius. Han blev så upprymd av vad han såg att han blev Öisare livet ut.
Matchen den gången slutade 2-2 inför 28 260 åskådare, men det var inte intressant. Det intressanta enligt Afzelius var hur Sällskapet totalt spelade ut Djurgården i första halvlek, hur de lekte och dansade fotboll.
"Dom hade glimten. Dom hade finterna. Dom hade mungiporna uppe. Dom hade fantasin. Dom hade tekniken. Dom hade solen i sitt hår. DOM HADE ROLIGT."
Citatet är hämtat ur den fullständigt briljanta artikel som Afzelius skrev om den här matchen, om hur och varför han blev Öisare. Texten, med titeln "Att hålla på ÖIS är en fråga om livsfilosofi", är något av det bästa som överhuvudtaget skrivits om Sällskapet. Den lyckas på bara 8000 tecken sammanfatta allt det vi Öisare vill att klubben skall stå för, det vi vill se som just vår särart som skiljer oss från andra klubbar, allt det vi drömmer om under dystra tider som denna:
"Forwards, anfall, mål, teknik, fantasi, underhållning, spelets idé, spelets enda idé, FESTEN!"
DIF tog hem SM-guldet 1959. ÖIS hade inte vunnit guld sedan 1928. Men Sällskapet vann något annat detta magiska år, nämligen publikligan. Snittpubliken över årets elva hemmamatcher landade på närmast ofattbara 25 490 åskådare, vilket fortfarande är rekordet för svensk fotboll. Det rådde allmän fotbollsfeber i Sverige efter hemma-VM 1958, men att just ÖIS drog allra mest berodde inte på att man hade största antalet trogna supportrar, utan på allt "vanligt folk" som lockades av den kreativa, offensiva och publikfriande fotboll ÖIS spelade. Det var också under den här perioden, med Gunnar Gren som spelande tränare och Agne Simonsson och Rune Börjesson som livsfarligt anfallspar, som Sällskapet fick det smeknamn som (med varierande grad av berättigande) lever kvar ända sedan dess, "Lirarnas lag".
Jag har en önskan. Jag hoppas att ÖIS på söndag ärar detta 50-årsjubileum, att man hyllar Öisaren och humanisten Björn Afzelius, och samtidigt hyllar vår gemensamma dröm om "Lirarnas lag", genom att spela hans "Sång till friheten" i högtalarna inför matchen. Gärna som inmarschlåt, men det är inte nödvändigt den här gången. Inmarschlåten har ju varit en het potatis under våren, och diskussionerna kommer säkert att fortsätta, men den här matchen står utanför den debatten. Ett 50-årsjubileum inträffar bara en gång!
Låt oss hoppas att söndagens match blir en lika minnesvärd fotbollsfest som den gången för femtio år sedan. Låt det bli ett enda långt firande av världens vackraste sport. Låt oss hoppas att Sällskapet för första gången i år lever upp till allt vad det innebär att vara Lirarnas lag.
"ÖIS är inte ett lag som jagar titlar, eller som kallt kalkylerar med poäng, taktik, beräkning, defensiva system eller återhållsamhet. ÖIS vill vara som lustgas för åskådaren, han skall gå hem upprymd. Och den sanne fotbollssälskaren byter bort vilken titel som helst mot en frispark av Agne Simonsson eller en tvåfotsdribbling av Sören Börjesson."
PS. Björn Afzelius text om ÖIS kan läsas i sin helhet - här.
PPS. Läs gärna också Pontus Forslunds förnämliga sammanfattning av denna gyllene ÖIS-epok - här.