Ernst möter Jens Fjellström (3)
Jens Fjellström har förutom Gimonäs-, Djurgården-, Malmö- och Dalian Wanda-tröjorna även fått dra på sig den svenska landslagsdressen ett femtontal gånger. Debuten skedde i början av nittiotalet borta mot Norge då han också gjorde mål. Men han trivdes aldrig i det svenska landslaget. ”Jag tyckte inte om att åka på landslagssamlingarna”, säger han frankt. Han kände sig som kusinen från landet och hittade aldrig in i någon av de tre gängbildningarna som regerade i landslaget: Malmö, IFK Göteborg och proffsen. Det gick så långt att han faktiskt tackade nej till landslaget vid ett tillfälle:
- Det var när Olle Nordin var förbundskapten. Jag ville inte ens åka dit för att jag tyckte det var så jobbigt.
Men det kan du väl inte ha angett som skäl?
- Nej, jag sa att jag hade sträckt mig, hehehe… Vi hade vunnit borta mot IFK Göteborg med 3-1 och jag hade skjutit ett skott från trettio meter i krysset på Ravelli och säkert gjort en av mina bästa matcher någonsin, men jag fuskade och linkade ut när det bara var lite kvar, av den enkla anledningen att jag inte vill åka till landslagssamlingen... Och då ringde jag till Olle Nordin på söndagskvällen från Landvetter, vi skulle samlas på måndagen, och sa ”tyvärr, jag har känningar i baksidan och kan inte komma”... då blev han skitsur och sa ”kan du för helvete spela i allsvenskan så kan du spela i landslaget också”, hehehe... ”Ja, men nu gör jag bedömningen att det här är så pass allvarligt att jag inte kan”... men han var väl inte dummare än att han fattade vinken, så jag slapp åka...
Varför kände du på det viset?
- Det tar tid att växa in i kostymen. Jag var duktig som junior och pojkspelare också, men då plockar man aldrig några grabbar från Norrland. Jag hade väl för känsliga känselspröt. Men jag tror att jag hade kunnat bli en bra landslagspelare om jag hade klarat att bryta den barriären.
Jag läser vidare i den där lappen över Jens Fjellströms allsvenska karriär och vi är nu inne på MFF-åren. Han har representerat den himmelsblå tröjan i 204 matcher och gjort 43 mål: 1993, tia i allsvenskan, tre mål... 1994, trea i allsvenskan, nio mål... 1995, fyra i allsvenskan, ett mål... 1996, tvåa i allsvenskan, sex mål...
- 1993 var ju ett jobbigt år, även om det kändes som att det var något rätt bra på gång, nu blev det en tiondeplats det året men det kunde lika gärna ha blivit en femteplats om vi slagit Frölunda i sista matchen hemma, så jämnt var det… men siffran tio gjorde att Viggo fick gå. Jag kommer ihåg när Cavalli ringde till mig och sa ”vi sitter i styrelserummet, vi vill höra vad du tycker”... och då sa jag till honom att ”om ni låter Viggo vara kvar eller om ni tar någon annan tränare, så kan jag garantera er att det blir ett bra resultat nästa år i vilket fall som helst, för grunden är redan lagd”. Viggo tränade oss så att vi var som jakthundar hela högen. Jag har aldrig tränat så hårt. Men vi fick inte ut det. Och så gick inte truppen riktigt ihop med Viggo...
Du menar: Niclas Nylén gick inte riktigt ihop med Viggo...
- Jaaa...det var tre spelare faktiskt: Niclas, Axeldahl och Patrick "Trelleborg" Andersson... de var starka personligheter allihop, och tyvärr personligheter som drar med sig andra spelare som egentligen inte har någon åsikt i frågan. Det ledde till slitningar i truppen och det är ju aldrig bra. Det blev Viggos fall. Men som tränare ute på planen är han en av de absolut bästa jag haft. Sättet på vilket han la upp träningen så att man utvecklades som spelare var superbt. Så jag visste att det skulle bli bra året därpå...och det ska Roffe tacka Viggo för. Han tog över en trupp som var som hungriga vargar.
De tre närmsta åren så tränade alltså Rolf Zetterlund Malmö FF. Bra resultat, men inte så fantastisk personkemi mellan spelare och tränare. De flesta saker som Jens säger om Roffe lämpar sig inte för tryck. Han har kanske inte så mycket kritik att komma med när det gäller träning, matcher eller laguttagningar men rent fotbollspsykologiskt så framgår det att RZ var en katastrof. Men en sak hade Roffe: vinnarinstinkten. ”Tittade man Roffe i ögonen i omklädningsrummet innan man gick ut så visste man att det var match”, säger han skrattande.
1994 så gjorde du nio mål, det är imponerande för en yttermittfältare...
- Ja, fast de var lite för dåligt utspridda bara. Jag gjorde klumpaktigt med mål. Och fast man vet att det finns andra lika viktiga saker att göra, spela fram till exempel, nicka undan på mållinjen eller blocka ett skott som Peter Skoog inte gjorde, hehehe...så dom där målen ger en en extra tro på det man gör. Och man får en annan status, såväl inom gruppen som bland supporters… Många av dom där målen jag gjorde 1994 var kul mål också, sådana där mål man vill göra...ett roligt mål var mot Hammarby på Malmö Stadion, Per Fahlström ska kasta ut bollen, och jag ser det, men springer med ryggen mot honom och låtsas som att jag inte är med på det, och i samma veva som han kastar så vänder jag mig om och skär bollbanan och så på halvvolley lobbar jag den perfekt...det är ett sånt där mål som man kan njuta och skratta åt nu långt efteråt... Eller att få göra två mål på Helsingborg...
Det är väl din stora stund i MFF-tröjan...den 31:e augusti 1994 på Malmö Stadion, vinst med 2-0 och du gör bägge...
- Jag har fått en sak av en supporter som jag har sparat och som jag alltid kommer att vilja titta på lite då och då… ett foto på anslagstavlan, med bengaliska eldar och rök, det är lite dimmigt, och så ser man resultatet: MFF-Helsingborg 2-0, och så står det...
1-0 Fjellström (57) och 2-0 Fjellström (59)...
Just precis, hehehe... Det är stort, det är det. Den var riktigt bra, den matchen. Det var jättekul. Min pappa var nere och såg matchen och sånt känns alltid bra. Och så var det en fånig Rune Smith-artikel i Kvällsposten där pappa och son står och kramar om varandra, hehehe...
Hur pass lätt har det varit för dig som kommer från Gimonäs uppe i Norrland att kunna anamma rivaliteten i dina nya klubbar, att det är viktigast att slå AIK och Bajen när man spelar i Djurgården och att HIF är skönaste vinsten för MFF?
- Det där får man av andra kring klubben… om man vill det. Och jag har tyckt om att representera de föreningar jag har spelat för, både på planen och utanför, och försökt göra det på ett så snyggt sätt som möjligt, för det där är ju någonting man bär med sig hela livet... Det är ju någonting jag kommer att vara riktigt stolt över den dagen jag blir riktigt gammal: att jag var en del av Djurgården och Stockholms Stadion och Malmö FF och Malmö Stadion...det är jättefina saker. Och därmed kommer också, jag kanske inte ska säga hatet, men fejden med grannarna, det kommer på köpet. Man får bara tre poäng för en seger i dom matcherna, men det känns som det dubbla...
Klicka här för att läsa fortsättningen av Ernst möter Jens Fjellström
