Tankar efter BoIS-ÖIS 3-1
Lite lösryckta funderingar från seriefinalen på Landskrona IP.
* Det har sagts på flera andra håll, men förtjänar att sägas här också: ÖIS backlinje låg alldeles för högt upp i första halvlek! Frågan är bara varför. Det kan ju knappast komma som någon överraskning att BoIS kör hårt med djupledsbollar bakom backarna. (Faktum är att vi t o m varnade för det i vår text inför matchen, som vi råkar veta att Hamrén har läst...) Det skulle säkert ilsket förnekas av tränare och trupp, men det är svårt att värja sig mot misstanken att det rörde sig om underskattning. För inte hade det väl hänt om motståndarna inte varit en nykomling, om de haft blå istället för svarta ränder...?
* Det var en minst sagt tvivelaktig situation som föregick första målet. Det hade från början vinkats ÖIS-inkast men blev plötsligt BoIS-frispark istället. Medan Öisarna diskuterade detta med linjemannen - dvs de av Öisarna som överhuvudtaget märkt det ändrade domslutet - så passade BoIS på att slå en snabb frispark som den för offensivt inkast uppställda backlinjen inte kunde värja sig mot. Dock var Anegrunds tackling - vare sig han träffade bollen eller gubben - onödig i det läget och straffen var självförvållad.
* Men det var ingalunda domaren som förlorade matchen åt oss. BoIS fick ett flertal ytterligare frilägen genom sitt ständiga djupledsspel, och det kunde mycket väl ha blivit ännu fler baklängesmål.
* I andra halvlek tätades det dock mycket bra bakåt. BoIS skapade ganska lite, och sista målet var en följd av att ÖIS chansade med vild offensiv i slutminuterna. Hade vi spelat som i andra halvlek hela matchen så hade vi vunnit den (trots vissa problem att skapa riktigt heta lägen framåt).
* Bäst i ÖIS var nog David Marek. Efter sin tveksamma start har David verkligen gått från klarhet till klarhet, och om utvecklingen fortsätter i den här takten kan han bli näste Öisare i landslaget. (Efter Jeffrey Aubynn då, vill säga...)
* Landskrona imponerade. Det var inte alls svårt att se hur de kan ha gjort så många mål. Men samtidigt var deras spel ganska enahanda. Från i stort sett alla positioner - backlinje såväl som mittfält - slog de en snabb stickare mot anfallarna så fort de vunnit bollen. Dessa djupbollar var i allmänhet slagna med berömvärd precision, och anfallarna sprang rätt på dem. Om Nannskogs skott till 2-0 inte var en enstaka lyckträff så håller avsluten också allra högsta klass. Men det är trots allt ett lättläst spel, och BoIS visade i alla fall i den här matchen inga tecken på att behärska något annat sätt att spela. Så när alla lag till slut lärt sig att ta "Skånes uruguayare" på blodigt allvar, då kan BoIS börja få problem. (Dock är chansen stor att de vid det laget redan säkrat platsen i nästa års allsvenska. Kul!)
* Lite trist att den lille liraren Håkan Söderstjerna visade sådana divalater. Ständiga filmningar, elaka tjuvnyp och gnäll på domaren. Daniel Nannskogs ytterst provokativa målgest framför ÖIS-klacken var också allt annat än snygg, och om sånt uppviglande beteende inte är förbjudet så borde det vara det, och kunna rendera minst en varning.
* Landskrona IP var en positiv överraskning. Sittplatsläktaren hade prytt sin plats på vilken allsvensk arena som helst, och ståplatserna var härligt höga och branta. Det enda som saknades var tak över ståsektionerna. Bortasektionen var, trots traditionsenlig placering på kortsidan, en av de bättre man varit på, hög men ändå nära och med fin överblick över den excellenta gräsmattan. Dessutom var personalen vänlig och hjälpsam, kiosken välförsedd och toaletterna förbluffande rena och fina. Högsta betyg!
* Till sagda bortasektion hade uppåt 300 Öisare tagit sig. Vi kan vi med, när vi bara vill! Sången var också, bortsett från bristen på variation i repertoaren, av gott märke. Vi sjöng både högre och oftare än BoIS-klacken. Sånt är vi Öisare minsann inte vana vid på bortaplan!
* Extra plus till klacken i slutet av matchen. En stigande irritation mot domaren (som var dålig) hade märkts under matchens gång, och när BoIS fick sin andra straff och Dick Last blev utvisad, då nådde den sin kulmen. Men när vi sedan insåg att ÖIS redan hade gjort tre byten och vi skulle få ställa en utespelare i mål, då började ilskan skifta över i galghumor. Jocke Karlsson, som började byta om till målvakt, stöttades med högljudda ramsor. Men när sedan Hamrén ändrade sig (eller hur det nu gick till) och vi istället fick se lille Valter av alla människor dra på sig handskarna, då brast jublet löst. Efter att ha skanderat den osannolike keeperns namn ett tag stämde klacken mangrant och röststarkt upp i "Så skönt å va Öisare", och den sången fortsatte rätt igenom BoISarnas måljubel efter straffen, den bar vidare fram till slutsignalen, den ökade om möjligt i styrka när ÖIS-spelarna kom fram och tackade för stödet, och ta mig tusan om den inte fortsatte en bra stund till på läktarna när spelarna gått in, och dessutom hela vägen in i bussen. Så, precis så, skall man ta en förlust!
