Tretton är respekt!
En fundering kring vad som krävs för att ÖIS skall nå ända fram i höst och bärga Sällskapets trettonde SM-guld. Och hur bra är egentligen konkurrenterna?
Måstematcher är obehagliga saker, det vet vi ju allihop. Men trots det utpekar jag utan att tveka matchen mot Halmstad som just en sådan. Bättre att ta tjuren vid hornen än att låtsas att den är en kviga. Skall vi verkligen kunna räcka ända fram i år, för första gången sedan Nådens År 1985, då måste vi vinna mot HBK idag.
Och jag går faktiskt betydligt längre än så. Efter en titt på det återstående spelprogrammet hävdar jag att vi måste vinna våra kommande fyra matcher, som är mot i tur och ordning Halmstad, Kamraterna, Sundsvall och Elfsborg. Efter dessa relativt "lätta" matcher är de fem sista nämligen betydligt värre. Jag tror att vi, om vi skall ta guld, kommer att vara helt beroende av det lilla försprång som fyra raka nu förhoppningsvis ger.
Och vi skall ta guld! Det bara är så. Jag ser i allmänhet ett par tre matcher per omgång på TV, så jag har åtminstone hygglig koll på de andra lagen, och jag skulle vilja sticka ut hakan och hävda att ÖIS i år är seriens bästa lag. Och då vore det ju ytterst onödigt om vi inte greppade detta unika tillfälle och faktiskt vann också.
* * *
Malmö är lite för mycket en tvåmansshow - nej, säg en tremansshow förresten; Ijeh, Skoog och Prahl. Förutom de två anfallsstjärnorna är MFF i år ett ganska medelmåttigt gäng, som presterar rätt bra ändå pga skicklige Prahl, men som knappast är av riktig mästarkvalitet. När det räcker att få fram bollen till anfallarna så ordnar de resten, då duger ett habilt gäng utan större svagheter ganska bra. Men Malmö är för beroende av de två där framme. Nu är Ijeh avstängd ett tag - har de förresten bestämt än hur länge? - och det skulle inte alls förvåna mig om MFF tappar många poäng under den perioden. Än värre går det om Skoog skulle falla ifrån. Däremot är jag övertygad om att MFF har något stort på gång, och att man kan bli otäckt bra redan nästa år. Men "Prahls bygge" - en uttjatad liknelse, jag vet - är inte färdigt än, så om MFF vinner guld redan i år är det ett svaghetstecken för Allsvenskan.
(Det bör väl inflikas när jag ändå skriver om MFF:s lag att jag fortfarande är mycket förtjust i Samba-Erik. Jag drömmer ibland om ett ÖIS där han spelar till höger istället för Ulander, med resultat att båda kanterna skulle bli lika giftiga som vänstern med Aubynn redan är. Men förmodligen skulle det inte funka i praktiken. Två obekymrat anfallsglada spelevinkar på mittfältet är nog en för mycket för att defensiven skall funka. Men tanken är ändå kittlande!)
* * *
Djurgården spelar - ofta, fast inte på sistone - mycket trevlig fotboll, men deras stora bollinnehav och fina passningsspel har de vunnit lite grann på bekostnad av anfallet. Deras 4-3-3 är snarare 4-5-1, då de yttre anfallarna är mer mittfältartyper och ganska ofarliga framför mål. Om de skaffade två målfarliga spelare - eller lärde sig att använda dem de redan har rätt, t ex den märkligt felanvände Mattiasson - och övergick till 4-4-2 så skulle de förmodligen bli flera klasser bättre. Även om mittfältet skulle försvagas en aning. Det har de förmodligen råd med, de har massor av bra spelare i den lagdelen. Johan Elmander t ex, som dock av någon outgrundlig anledning tycks ha värvats som anfallare.
Men med nuvarande uppställning, och med nuvarande våldsamt pendlande form som tyder på en viss brist på grundspel att falla tillbaka på när finliret klickar, så är Djurgården sämre än ÖIS. Även här är det dock stora saker i görningen. Hittar de en bättre balans i sin uppställning mellan mittfält och anfall, som inte berövar anfallet all udd, och får de fram en riktig målskytt eller två, då blir de en kraft att räkna med i många år framöver.
Jag gillar verkligen DIF:s sätt att spela, som inte är helt olikt ÖIS. Det är uppfriskande, och förmodligen väldigt nyttigt för svensk fotboll, att det kommer fram lag som vågar vårda bollen och inte bara spelar på andras misstag. Något som hade varit riktigt kul att se vore om de, istället för ovan nämnda 4-4-2, löste anfallsproblemet genom att gå tillbaka till sin superettauppställning, 3-4-3. Jag tror att DIF kan ha material för det, faktiskt, om de bara får tillbaka Magnus Pehrsson eller skaffar en annan lika bra defensiv mittfältare. Och om de lyckades så vore det verkligen en befriande spark i skrevet på den närmast allenarådande steg 4-diktaturen!
Men i år, för att återgå till ämnet, är DIF alltså inte bättre än ÖIS enligt mitt förmenande.
* * *
Övriga lag är det svårt att se kunna utmana på allvar om guldet i år.
BoIS börjar uppvisa nykomlingens typiska dalande höstform. När man inom kort når sitt mål på 30 poäng och garanterat nytt kontrakt finns också risken att man tappar lite fokus. Jag tror ingen i den klubben riktigt vågar eller klarar av att tro på guld i år, och då blir det inget heller. Satt färg på årets allsvenska har de dock gjort, och hänger kvar gör de - lätt. Det kan ingen ta ifrån dem!
Örebro är seriens bästa hemmalag, men det är chockerande stor skillnad på bortaplan. ÖSK räcker därför inte till.
Helsingborg skulle fortfarande kunna bli en utmanare, de har i alla fall potentialen, men om ÖIS och MFF vinner sina hängmatcher idag så är HIF för långt efter för att komma ikapp. Det skall hur som helst bli spännande att se hur stor skillnaden blir utan Cratz.
* * *
Kontentan är alltså att det står mellan MFF, DIF och ÖIS.
De andra två lagen har jag behandlat, men hur är det med oss själva? Ser vi verkligen så förtvivlat bra ut? Har vi ...
[Fortsättning i del 2]
