Spruckna drömmar på Olympia
Det är klart att man kan förlora på Olympia. Herregud, det finns väl inget ÖIS kan bättre än att förlora på Olympia. Men hur är det möjligt, hur kan det överhuvudtaget uthärdas, att Sällskapet gör en så bottenlöst usel insats just när det är som allra viktigast?
Det är mörkt i Göteborg idag. Mörkt och kallt, och isande vindar drar in från havet. Det har varit senhöstväder ett bra tag, men det är först nu det verkligen sjunker in. Den grå dysterheten hänger som tunga istappar från hjärtat.
Allsvenskan tog slut igår. Inte bara Allsvenskan förresten, hela året tog slut. Nu är det bara mörker. Fem månader av förbannat mörker och kyla innan man kanske, kanske kan börja leva igen. Fast det vete gudarna om fem månaders distans räcker för att döva smärtan. Är det verkligen värt att utsätta sig för det här ett år till?
Jag är relativt färsk som supporter. Jag har alltid hållit på ÖIS, men riktigt engagerad har jag bara varit sedan 1997. Ni som har varit med längre och blivit mer härdade skrattar väl åt mig, men gårdagens förlust mot Helsingborg är det värsta jag upplevt som supporter. Inte just för förlusten som sådan - det är ju inte direkt något ovanligt med sådana på Olympia - utan för att det är först nu som vetskapen om tingens sanna tillstånd har sjunkit in, trots massor med tillfällen såväl i år som tidigare att lära sig läxan: ÖIS sviker alltid. Så är det bara. Det är lika självklart som att stenar faller nedåt, att regn följer på solsken eller att IFK Göteborg tjongar. ÖIS kan inte vinna. Så fort det verkligen gäller, så fort triumfen finns inom räckhåll, så tappar ÖIS nerverna och bryter ihop.
För att vinna SM-guld krävs mycket, men framför allt krävs mental styrka. Skall man nå ända fram så kommer det oundvikligen matcher där man vet i förväg att man bara måste vinna. Klarar man inte det så har man inget att hämta. Och ÖIS klarar det inte. Enda chansen att vinna guld för Sällskapet skulle vara en vårsäsong så förkrossande bra att måstematcherna aldrig kommer, att det redan är avgjort innan dess. Och ni får förlåta mig, men det scenariot tror jag inte på.
Som igår till exempel. Visst, några viktiga kuggar (Johannesson och Jocke) var borta. Men jag tror inte för ett ögonblick att de hade gjort någon skillnad. Hela laget svek, utan undantag. Det hade dessa båda också gjort om de varit med. Är man så förlamad att man inte vinner några närkamper alls, är man så livrädd att man inte kan slå en enkel tiometerspassning, då vinner man inte. Vad denna Sällskapets panikångest vid blotta åsynen av guldglans kommer sig av vet jag inte. Lagets sinnesstämning är tränarens ansvar, men så enkelt som att det skulle ordna sig med en annan tränare, det tror jag inte att det är. Kanske sitter förlorarkulturen inpyrd i ÖIS-gårdens väggar?
Det enda som möjligen skulle ha kunnat hjälpa laget att höja sig över sin rädsla, det hade varit en riktigt röststark klack, ett stöd att bli eggad av och luta sig mot, både piska och morot samtidigt. Jag är normalt ganska skeptisk till hur mycket nytta det egentligen gör med klackar i fotboll. Det känns som om de finns mer för sin egen skull, och för den övriga publiken, än för laget. Men är det någon gång man verkligen kan påverka, då är det när laget lider av moralisk förlamning, när det är rent känslomässiga skäl till att de inte får igång sitt spel. I det läget kan en påminnelse till spelarna om att de inte står ensamma, att det finns många andra som brinner minst lika hett som de själva, göra underverk.
Men vi i klacken svek också igår. Vi var många, riktigt många för att vara ÖIS. Jag har inte sett några siffror, men det var säkert minst 300 Öisare på Olympias bortaläktare. Och vi klämde i rejält med sången "Ett enda rödblått" innan avspark. Sedan var det tyst. I nittio minuter var det knäpptyst. Spridda försök gjordes emellanåt att dra igång "Kom igen Rödblått", men gensvaret uteblev totalt. Det var inte som om vi kvävdes av en ogenomtränglig ljudkuliss från hemmaklacken heller. Är det någonstans vi verkligen har chans att göra oss hörda så är det på Olympia. Men nej. Ett enda baklängesmål räckte, sedan var vi resten av matchen för upptagna med att vältra oss i vår egen misär för att kunna ge laget det stöd som kunnat frälsa oss alla. Frågan är om inte det sveket svider ännu värre än lagets. Och att alla plötsligt börjar sjunga efter matchen, när laget kommer fram för att tacka för "stödet", att vi sjunger "Vi älskar Rödblått" som om vi aldrig hade gjort annat matchen igenom, det lägger bara ögontjäneri till raden av våra synder.
Det finns de som säger sig inte ha gett upp om guldet än. Djurgården kan ju förlora sina två sista matcher. Jag hånskrattar bittert åt sådana tankar. För det första kommer Djurgården aldrig att förlora två raka. De har precis den styrka som vi saknar. För det andra skulle vi, om DIF förlorar mot Sundsvall och vi slår BoIS, ställas inför ännu en måstematch borta mot Örebro. Och då är förlusten given. Och för det tredje: Även om undret skulle inträffa och vi ändå skulle ta guld så skulle min glädje vara grumlad. Vi är inte värda något guld. Varken ÖIS svaga lag eller ÖIS svagare supportrar förtjänar att vinna. Vi är inga värdiga mästare. Det smärtar något ohyggligt att skriva det, men så är det.
Nu gäller det bara att lägga det här bakom sig. Att dra in ett andetag och släppa ut det, och ett till, och ett till; att på något sätt få livet att gå vidare, det lilla man eventuellt har som kan kallas liv och inte kretsar bara kring fotbollen. Självklart kommer jag att gå på de resterande matcherna, jag är för mycket av ett vanedjur för något annat. Och laget har trots allt gjort en bra säsong, jag antar att de förtjänar att hyllas för det. Bitterheten skall jag försöka behålla för mig själv, efter att nu ha släppt ut en försvarlig del av den i denna text.
Men hoppet om att någonsin få se Örgryte IS som svenska mästare, det har fått sig en stor knäck. Det lilla hopp jag har kvar, det tyr jag till att en ny generation av ÖIS-lirare kommer in, frejdiga unga killar som förhoppningsvis inte har "Förlorare" stämplat i pannan redan från starten. Den lilla fladdrande livslågan kommer jag att bära med mig när jag ser ÖIS-juniorernas SM-semifinal mot Sundsvall imorgon. Jag kräver inte att killarna måste vinna, visst inte. De får bara inte ha förlorat redan på förhand, som A-laget igår.
Men om detta sista hopp också släcks, då blir det en ohyggligt lång vinter.
