Grattis, Djurgården!
Rätt lag vann, inget snack om saken. Ni var som bäst när det gällde som mest, och det är mästarnas signum. (Men vi slog er i båda matcherna, glöm aldrig det!)
Djurgården blev alltså svenska mästare - en seger inte bara för DIF utan också för den gladfotboll som vi (hemmablinda?) Öisare anser att bara två lag i årets allsvenska har stått för - ÖIS och DIF. Följaktligen finns det inget lag jag personligen hellre hade sett som mästare än Blåränderna, nu när ÖIS inte nådde ända fram. Stort grattis!
För ÖIS del slutade säsongen i besvikelse. Förutsättningarna inför sista omgången var att Malmö behövde förlora och ÖIS vinna för att vi skulle knipa andraplatsen. MFF förlorade mycket riktigt (Tack, Halmstad!), men Sällskapet var aldrig i närheten av andraplatsen. Vi gjorde en riktigt usel insats mot Örebro, som ledde med 3-0 innan de i princip lade av och "lät" ÖIS knappa in till 3-2. Detta var nog årets tredje sämsta match, efter Helsingborg och Halmstad.
Trist för de 75 tappra bussåkare och uppskattningsvis lika många privatresenärer som stöttade sitt kära Sällskap från bortaläktaren. Men vi fick i alla fall glädjen att efter matchen tacka laget för en fin säsong. Tredjeplatsen är lagets bästa resultat sedan guldåret 1985. Extra tack förstås till Thomas Perstedt och Morgan Nilsson, som nu har gjort sina sista matcher i Sällskapet. Ni gav oss många fina år, tack killar! Klara pluspoäng också till Afonso, som först gav bort sina benskydd, sedan sina skor och t o m strumpor till klacken, och sedan fick gå barfota över den iskalla (och tragikomiskt usla) Eyramattan.
Nu får man väl även som heltidssupporter unna sig några veckors semester från fotbollen. Men sedan börjar det om! Nästa säsong drar igång redan med Luciacupen 13:e december. Därefter (och redan dessförinnan) finns ju alltid Silly Season att roa sig med, och innan vi vet ordet av är det sedan dags för de första iskalla, härliga träningsmatcherna på ÖIS-gårdens grus.
I år blev det Djurgården. Men nästa år, då jäklar...
