Derbyvånda
Derbyn är inte som vanliga matcher, långt därifrån. Dagarna innan match vänds hela tillvaron på ända. Det är nervöst och sömnlöst och eländigt - men till sist rätt underbart ändå.
Måndag. Dags för Matchen med stort M. Det började för en dryg vecka sedan när man träffade alla polarna igen efter semestern. Gliringar om resultat i diverse matcher fick man både ta emot och ge. Det hela nådde sin klimax när ÖIS presenterade sin nye (enligt de blåvita) target player som visade sig vara 167 cm lång.
För de flesta Öisare var det nog mest att ta emot som gällde. För så är det ju, det finns mycket fler blåvita än rödblåa, det kommer vi inte ifrån och kommer nog inte göra på många år framöver. På arbetsplatsen kan man allmänt vara känd som "Öisaren" bland de andra kollegorna som oftast håller på Blåvitt och ibland på GAIS och ibland inte på någonting (hur nu det kan gå till). Nåväl, allt eftersom veckan går börjar ens "vänta bara till derbyt, då sa vi visa vilka som är bäst i stan"-repliker att nå löjligt höga siffror i antal sagda gånger.
När man så nu dagen innan börjar inse vad man har ställt till med är det redan för sent. Detta leder till att man i ren paranoia vankar av och an utan att hitta på något vettigt att göra. Läsa en bok? Glöm det. Man börjar fila på eventuella bortförklaringar. "Ni hade tur som vanligt" eller "Den j-vla domaren måste ha varit mutad". Man inser dock snart att dessa inte kommer att hjälpa ett dugg. De skoningslösa hundarna kommer bara att skratta mer åt alla patetiska bortförklaringar.
Istället får man en idé, nu ska vi se vilka saker som faktiskt pekar på ÖIS. En checklista görs.
Hemmastöd, vi har ju trots allt hemmamatch. Hmm, nej det började inget vidare. Det är kanske runt 20% Öisare på ett derby, speciellt nu när det inte har gått något vidare och alla de eventuella medgångssupportrarna inte finns där. I brist på fantasi ger man upp ganska snabbt.
Vaknar upp måndag morgon efter max tre timmars sömn. Läser de sedvanliga inför-derbyt-texterna i GP, kollar hur många (eller i detta fallet få) biljetter som är sålda. Funderar på om de preliminära laguppställningarna i tidningen kan stämma. Man funderar på om man ska ta sin ÖIS-tröja på sig till arbetsplatsen/skolan. Är man modig (eller kanske dumdristig) så gör man det, annars låter man bli. Arbetsdagen går förbi utan att man ens minns vad man läst på lektionerna eller jobbat med under dagen, man höjer förmodligen inte ens på ögonbrynen åt en löneförhöjning.
Så är det då snart dags för sanningens ögonblick. Rastlösheten är nu värre än någonsin. Sedan några timmar tillbaka har man oroligt sneglat på klockan och funderat på om man ska åka till Ullevi snart. Man inser att det inte finns någon återvändo. Och det är runt den här tidpunkten som det hela vänder. Man kan äntligen behärska sig själv. Man inser att våra snabba anfallare kommer att springa slalom genom det tröga IFK-försvaret. Man förstår att Magnus Källander kommer att mala ner Håkan Mild till stoft. Valter och Anegrund kommer att ge herrar Selakovic och Berg mardrömmar i flera decennier. Och allas vår käre Big Dick Last kommer att bli ett spöke på Kamratgården. Ett litet leende sprider sig över läpparna och man tänker "F-n vi är ju rätt så bra ändå, det här kommer ju att gå vägen".
Fylld av återupprättad stolthet tar man på sig sin ÖIS-tröja och ger sig av för att möta sina likasinnade vänner på VXY. På vägen mot arenan nynnar man på hejarramsor och funderar på hur otroligt snyggt vårt tifo kommer att vara. Man känner en värme i bröstet och man kommer att tänka på texten i sin favoritsång:
"En enda känsla fyller Östra Stå, och elden brinner i hjärtats varje vrå, ett enda lir, ett enda lag, en enda kärlek röd och blå"
Kom igen nu ÖIS, det här gäller mer än bara 3 poäng!
