Amor et fides - För rödblått in i framtiden
Idag fyller ÖIS 123 år och det är dags att se över vår vackra klubbs historia.
Amor et Fides är ett latinskt uttryck som ofta förknippas med Örgryte IS och dess supportrar. Översatt till svenska betyder det ungefär kärlek, hopp & trohet. Säkert kan en sådan bombastisk hyllning till det vi Öisare kallar för vårt favoritlag verka lätt patetisk och onödigt klichéartad för utomstående. Kanske har de rätt i det. Men även om det är så finns det inga ord på denna jord som bättre kan beskriva min och tusentals andra Öisares relation till Sveriges finaste och äldsta fotbollsförening än just dessa. Amor et Fides, kärlek, hopp & trohet.
Det hela började idag för 123 år sen, i ett rum på andra våningen i Carlslund, ett större trähus i nordvästra hörnet av Balders Hage. Året var 1887 och en grupp på tolv män hade samlats till möte. Syftet med mötet var att bilda en skridskoklubb i Carlslunds igenlagda trädgård. Efter en knapp timmes överläggningar hade gruppen bildat Örgrytes Idrottssällskap, efter namnförslag från sällskapets första ordförande, Wilhelm Friberg. Två veckor senare slog man fast att sällskapet skulle beklädas med de rödblå färger vi bär med oss än idag.
Sällskapet kom under sina första år att ägna sig åt fler idrotter än skridsko och 1891 hölls den första allmänna idrottstävlingen på Balders Hage med bland annat gymnastik, skytte och tennis på programmet. Året därefter lyckades sällskapet locka till sig de två skottarna John Lawson och William Scott som instruktörer för den i Sverige då fortfarande ganska okända sporten fotboll.
Det blev startskottet för bildandet av Sveriges äldsta, ännu aktiva fotbollsförening. Den 22:e maj 1892 spelades den första "riktiga" fotbollsmatchen i Sverige på Heden i Göteborg. ÖIS mötte Lyckans Soldater, vann matchen med 1-0 och med det börjar historien om fotbollsklubben i våra hjärtan. En historia om kärlek, hopp & trohet, Amor et Fides.
Sällskapets första Allsvenska säsong blev 1924 och landslagsspelaren Sven Rydell fanns med laget. ÖIS lyckades snabbt bli en framgångsrik vinstmaskin i serien och stod som slutsegrare både 1925/1926 & 1926/1927. Serien räknades på den tiden dock inte som Svenskt Mästerskap. SM avgjordes då istället som en separat turnering som ÖIS redan hade hunnit med att vinna hela elva gånger mellan åren 1896 - 1913.
Mot slutet av 1930-talet började det dock gå sämre och klubben pendlade mellan division 2 och 3 i hela 19 år. En trend som skulle vändas först på 1950-talet då de rödblå, med bland annat Gunnar Gren (spelande tränare), Lennart Wing, Rune Börjesson & Agne Simonsson, tillbaka till eliten igen. Agne Simonsson fick bragdguldet för en stormatch mot England på Wembley 1959 och allt var frid och fröjd. Så skulle det fortsätta under de kommande tio åren då Sällskapet befäste sin plats som ett topplag i Allsvenskan innan man under 1970-talet återgick till att pendla mellan Allsvenskan och division 2.
Under 1980-talet skulle ÖIS återigen ta sig tillbaka till fotbollens finrum. Nu under ledning av det nya stjärnskottet Sören Börjesson som i supporterkretsar gick under smeknamnet "Mäster Sören". 1983 tog Agne Simonsson över tränarsysslan i klubben, då i skymundan av rivalen IFK Göteborgs framgångar i UEFA-cupen. Något som skulle komma att förändras två år senare då ÖIS, mycket oväntat, besegrade IFK Göteborg i SM-finalen med totalt 6-5 efter att ha slutat på tredje plats i Allsvenskan.
Början på 1990-talet blev dock inte lika nöjaktig för de rödblå då laget återigen föll ur Allsvenskan och även inkasserade sin största förlust någonsin (1-7 mot Djurgårdens IF). Det skulle dröja fram till 1995 innan man var tillbaka under ledning av Torbjörn Nilsson och en viss Marcus Allbäck. Med i laget fanns också profiler som Karl Corneliusson, Erik Johansson och kultspelaren Joakim "Jocke" Karlsson.
Under slutet av 1990-talet tog nuvarande landslagstränaren Erik Hamrén över tränarsysslan i klubben och "Brasiliensatsningen" inleddes vilket resulterade i spelare som Afonso Alves, Paulinho Guára, Aílton Almeida m.m. ÖIS spelade bländande "brassefotboll" och var vid flera tillfällen en hårsmån från att plocka hem SM-bucklan till ÖIS-gården. Början av 2000-talet blev också framgångsrikt för andra sektioner än fotbollen. Brottaren Mikael Ljungberg tog OS-guld i Sydney 2000 och Christian Olsson sopade hem såväl VM-guld som OS-guld i tresteg under 2003 och 2004. Samtidigt fick svenska folket lära känna en viss höjdhoppartjej vid namn Emma Gren.
Men i november 2004 skulle framgångssagan köra rakt in i en bergvägg. Brottaren och OS-guldmedaljören Mikael Ljungbergs självmord på Mölndals sjukhus utanför Göteborg innebär att de rödblå förlorat en av sina allra största och mest älskade profiler.
Efter det skulle Sällskapets livsgnista prövas hårdare än någonsin. Fotbollen drabbades hårdast av alla. Ekonomin försämrades, spelet fallerade och ett gärdsgårdsgäng från Hisingen smet ikapp och förbi i seriesystemet.
Då ni läser det här på årsdagen av klubbens bildande är vi mitt uppe i en företagsrekonstruktion där kostnader dras ner och spelare lämnar till höger och vänster för spel i andra föreningar. Det är en tid då supportrar, ledning, massörer, tränare och alla de mammor & pappor med barn som leker fotboll på ÖIS-gården med sina bästa kompisar en gång i veckan året om prövas. Det är 4:e december och vinden blåser kallare än på mycket länge längst Kallebäcksmotet.
Då är det skönt att ha 123 år av kärlek, tro & hopp bakom sig. Dags att bygga nytt, dags att bygga vackert, dags att bygga rött och blått. Amor et fides i 123 år till!
