Lirarbloggen: Att sparka uppåt
Göteborgs utsända till årets Allsvenska lämnar de första omgångarna med en bitter eftersmak. Blåvitt kom ur andra omgången med två snöpliga förluster och GAIS med en poäng. Föga imponerande måste man väl få säga. Men det finns ett undantag, Häcken, där vår egen Anklev gjorde deras första mål för säsongen. Samtidigt sitter vi ÖISare två trappsteg ner och sneglar uppåt mot våra allianskollegor med nöjda leenden. Vi försöker hasa oss upp för trappan samtidigt som vi febrilt gör allting i vår makt för att få in välriktade sparkar mot dem på översta trappsteget. Andras problem gör ens egna lättare att hantera. Så är det alltid.
Det råder en positiv känsla inom ÖIS för tillfället. Vi verkar för första gången på länge dra åt samma håll. Tränare, spelare, supportrar och alla andra inblandade har nu ett gemensamt mål. ALLA vet vad det är som gäller och vad som krävs för att vi skall nå toppen av serien. En kraftig utrensning har gjorts. En välbehövlig vårstädning, gamla trädgårdsstolar har kastats ut, det vingliga parasollet likaså och nu sitter vi på verandan i väntan på solen. Med en kall öl i handen och med lite väl optimistiska kläder märks det att sommaren är på väg.
En liknande känsla hade de blåvita och de grönsvarta inför årets säsong. Med deras nyförvärv kunde ingenting gå snett. Allt borgade för en framgångsrik period. Förväntningarna var skyhöga, medvinden gav en extra knuff och de varma vindarna viskade om en god framtid. Men på verandan märkte de snart att ölen var ljummen och de behövde snabbt springa in för att hämta varmare kläder. Inom fotbollen kommer inte sommaren av sig själv. Det gäller att vara självsäker, men för den sakens skull inte naiv. Det är en svår balansgång och det är lätt att ramla av den instabila plankan som ett fotbollslag för jämnan står på.
Det är lätt att se tendenser på försäsongsmatcher. Men när det verkligen gäller och spelarna klivit ut på Gamla Ullevis gräsmatta är det andra faktorer som spelar in.
Ett topplag vill alla lag slå vilket gör förutsättningarna lite knivigare. Motståndarlaget har absolut ingenting att förlora och de kan således spela utan en dömande hand på sin högra axel. För bottenlagen är det annorlunda, för de lagen är seger endast en positiv överraskning. Men för ett topplag bör seger vara standard. Sådana är kraven. Samma situation är ÖIS i (inga jämförelser i övrigt) fast i Söderettan. Den gemensamma känslan är nog att vi gjort detta nu, vi har haft vår sejour på detta obskyra vandrarhem och vill nu byta upp oss. Nu vill vi till ett hotell med spa och bekväma sängar. Om detta råder det nog konsensus oss supportrar i mellan.
Nu när lagen ovan befinner sig i en tillfällig svacka är det lätt att skratta. Att peka och fnissa. Skadeglädjen sköljer över oss, likt en våg full utav välbehag. Fast när det verkligen kommer till kritan har vi ingenting att komma med. Och jag tror att - i alla fall - blåvitt kommer hämta sig. Dock kan det få gå dåligt ett tag till, för ni kan behöva känna hur riktig motgång smakar.
Vi måste acceptera vart vi ligger för att kunna ta de kliv uppåt som behövs för att vi skall hitta hem. För vi hör hemma i finrummet. Men vi kan inte längre leva på att vi är Sveriges äldsta klubb, trots att det är djupt ingraverat i våra supporterhjärtan. Glansdagarna ligger nu bakom oss och hoppet om en ny era lever fortfarande, drömmar som vill förverkligas och ett ihärdigt suktande efter storslagna segrar. Nu har ÖIS en gyllene chans att långsiktigt forma det lag som återigen skall ta Göteborg och Sverige med storm.
Snart kanske vi möts där igen, man mot man på Ullevi. För där föddes mitt intresse på ett näst intill fullsatt Ullevi. Det kanske aldrig inträffar igen, men glömmer det gör jag aldrig. Rivalitet driver lag framåt och jag hoppas att vi snart ses igen.
Om några år kommer vi att vara själaglada över att vårstädningen ägde rum.
