För alltid stående bakom skölden
Redan som 10-åring började jag intensivt att följa ÖIS. Sedan år 2006 har jag bara missat en handfull hemmamatcher och kärleken till klubben växer för varje år. Visst, motgångarna har duggat tätt under de senaste åren, men ändå står vi bakom vårt lag i vått och torrt. Kan det verkligen vara så illa att det är en stor jävla motgång att vara ÖIS:are?
Vi spolar tillbaka bandet till år 2004. En åttaårig pojke vid namn Eric Andersson får ett erbjudande av ett par kompisar att följa med på det största av derbyn, ÖIS-IFK Göteborg. Även om jag då knappt visste vad ett derby var, så förstod jag att det skulle bli roligt. Vi hade fått biljetter i ÖIS-klacken och det var det häftigaste jag vart med om, dittills. ÖIS förlorade visserligen matchen med 4-0 och gjorde väl inga större avtryck rent fotbollsmässigt. Trots detta så blev jag helt fast. Jag försökte lära mig så många hejaramsor som möjligt som jag sedan gick och sjöng på i skolan. Dock gick jag bara på ett par matcher säsongen efter av olika anledningar. Det var säsongen 2006 som jag mer frekvent började besöka Gamla Ullevi.
Min första säsong som ”riktig” ÖISare skulle som sagt bli 2006. Jag hade hittat min favoritplats på arenan, bakom det ena målet. Där stod jag och pappa oavsett väder och motstånd. Anledningen var inte att man såg matchen på ett bra sätt därifrån, för det gjorde man verkligen inte. Det var ett kompisgäng som stod där som vi tyckte var väldigt roliga. De hade som hobby att stå och psyka motståndarnas målvakt. I 45 minuter stod ett antal män och skrek både det ena och det andra till den stackars målvakten. Även om underhållningen på läktaren höll en väldigt hög nivå så var det tvärtom rent sportsligt. ÖIS inkasserade den ena förlusten efter den andra och år 2006 slutade med en degradering till Superettan.
Kommande säsong, år 2007, är helt klart det värsta jag varit med om rent sportsligt. Många, inklusive jag, trodde att ÖIS lätt som en plätt skulle ta sig upp till Allsvenskan igen. Men ack så fel vi hade. Vi förlorade stjärnor som Ailton Almeida, Ola Toivonen och Valter Tomaz Junior. Detta kombinerat med en rad tveksamma värvningar från styrelsen skulle tillslut resultera i en svag tiondeplacering. Enda höjdpunken med detta år skulle jag vilja säga var Ken Fagerbergs genombrott. Talangen gjorde 12 mål på 22 matcher och såldes efter säsongen till Midtjylland för en stor summa pengar. Och vart f*n tog de pengarna vägen?!
Inför säsongen 2008 märktes det tydligt att ÖIS gjorde en satsning mot Allsvenskan. Spelare som Pavel Zavadil och Björn Anklev hämtades in inför säsongen och det skulle visa sig vara två riktigt bra värvningar. ÖIS gick som tåget och lagom till höstsäsongens start fick vi se det som alla ÖISare drömt om i flera års tid. Superstjärnan och ÖIS-profilen Marcus Allbäck drog återigen på sig den rödblå tröjan för att skjuta ÖIS tillbaka till Allsvenskan. Ett uppdrag som han lyckades med. I årets sista hemmamatch, mot Väsby United, gjorde Allbäck två mål vilket gjorde att avancemanget till Allsvenskan var ett faktum. När domaren blåste av matchen fylldes planen snabbt med överlyckliga supportrar. Utan att överdriva så kan jag säga att detta var en av de bästa dagarna i mitt liv. Att återigen få uppleva ett avancemang till Allsvenskan är en riktigt våt dröm..
Väl tillbaka i Allsvenskan var det bäddat för ännu ett fantastiskt år. ÖIS hade det som på förhand kallades för ”Allsvenskans vassaste anfallspar” i Álvaro Santos och Marcus Allbäck. Efter en förlust med 1-5 mot GAIS i premiären började det gå utför. Firma Santos/Allbäck var skadade större delar av vårsäsongen och ÖIS hade efter 14 omgångar endast spelat ihop två ynka poäng. Många hade redan då räknat ut ÖIS vilket var ganska förståeligt. Men, det var så otroligt nära att vi mirakulöst kunde rädda oss kvar i högsta serien. Efter ett tränarbyte och en panikvärvning av Bengt Andersson så förvandlades ett ÖIS utan självförtroende till en segermaskin. ÖIS tog poäng efter poäng och det räckte.. nästan. ÖIS åker ur Allsvenskan och det var nu helvetet började.
Säsongen 2010 påminde mycket om året 2007. Ett antal viktiga spelare lämnade klubben och vår succétränare Åge Hareide gav sig ut på nya äventyr. In kom Janne Andersson och han lyckades inte motsvara de förväntningar som fanns på ÖIS. Tillslut landade ÖIS på en niondeplats vilket absolut inte är godkänt. Detta var dock rena drömmen om man jämför med vad som skulle hända lite senare. Efter många försök att rädda den sjunkande skutan så gick ÖFAB i konkurs vilket gjorde att ÖIS degraderades till Division 1 Södra. Vi skulle få möta lag som jag tidigare hade skämtat om. Detta kunde inte vara sant..
Men sant var det, tyvärr. Vi supportrar visade direkt att vi står bakom laget i medgång och i motgång med ett vackert ”kaostifo” i premiären mot Skövde. Efter en svag vårsäsong låg ÖIS relativt långt efter täten när vi gick in i den andra halvan av säsongen. Det var först nu vi började visa att vi är för bra för blåbärsserierna. Vi hämtade upp det försprånget som Varbergs BoIS och Sylvia hade skaffat sig. Dock föll vi på målsnöret efter ett 2-2-resultat uppe i Skövde och en missad straff i slutminuterna. Ridå. Det var svårt att förstå. Vi skulle få ägna ännu ett år i denna serie.
Nu är vi här, i mitten av oktober 2012. ÖIS har endast förlorat en match på hela säsongen och Superettan är minst sagt nära. Detta är året då de äldre spelarna har visat vägen samtidigt som de unga spelarna tagit för sig allt mer. Det känns så otroligt skönt att säga att Division 1 är en avslutad epok, nästan i alla fall. Men jag kan verkligen inte se någonting som skall kunna stoppa ÖIS. Vi spelar i Superettan 2013, så är det bara.
Jag har nu delgett mig av mina åtta säsonger som ÖISare. Och om vi då skall svara på frågan som ställdes i början av denna text, är det en stor jävla motgång att vara ÖIS:are? Både ja och nej. Det senaste åren har det helt klart varit tungt men vi är nu på väg tillbaka och förhoppningsvis dröjer det länge innan vi får uppleva motgångar likt dessa igen. Jag vill avsluta denna krönika med följande ord: Det spelar ingen roll hur många divisioner vi åker ner eller hur mycket pengar styrelsen sätter eld på. Jag kommer alltid stå bakom mitt älskade ÖIS. Tillsammans är vi starka!
