En behovsanalys del 2/2: kreativitet sökes
Fortsättning på behovsanalysen från tidigare, nu med mittfältet och framåt.
Även på mittfältet finns det behov av kantförstärkningar av en viss karaktär. Såväl Holländer som Björkeryd är fullt kapabla att ta hand om varsin kant även i Superettan, men ingen av dem är någon trollkarl med bollen. En genomgående känsla för mig under säsongen har varit att vi kommer till korta när det gäller kreativitet på mittfältet. Vi saknar någon som kan lura sin försvarare, som kan skapa någonting ur tomma intet – en Markus Anderberg utan glaskropp, om ni så vill. För att tillföra en dimension till vårt spel, få oss mer oberäkneliga och ge Hans Prytz fler trick att ta fram ur jackfickan borde vi ge oss på jakt efter en yttermittfältare med fart och teknik som främsta egenskaper.
Vem det skulle kunna vara? Bara i Söderettan finns namn som Bilos Yonakhir, Stefan Ilic (svårlöst dock) och en personlig favorit IFK-historiken till trots: Kamal Mustafa. Under säsongen i Qviding har Mustafa ofta visat sig från sin bästa sida och stundtals varit briljant från sin kantposition. Med sex mål vann han den interna skytteligan och levererade i övrigt irrationellt, fartfyllt spel. I forumet dök Degerfors Christoffer Brandeborns namn upp vilket säkerligen också skulle kunna vara ett tänkbart namn. Alternativen är många om man bara ger sig ut på marknaden och letar ordentligt, det är jag övertygad om – precis som jag är över vårt behov av en yttermittfältare.
Till sist: anfallet. Med 65 gjorda mål på 26 spelade matcher borde väl anfallsbesättningen vara vårt minsta bekymmer, eller? Fel! Låt gå för att vi har det tämligen bra förspänt men utrymme för förbättring finns det definitivt. Inte minst för att både Oskar Wallén och Emil Karlsson är oskrivna kort med egenskaper som inte självklart kan överföras till Superettan och per automatik innebära framgång. Om vi tar Wallén är han stor, stark och nyttig i straffområdet. Boxegenskaperna är universala och passar i vilken serie som helst men samtidigt är försvaren nu tuffare och bättre. Dessutom kommer vi nästa år att emellanåt tvingas ligga mer på kontring vilket går stick i stäv med Walléns relativa långsamhet.
Allt som allt tror jag dock att Wallén klarar nivåbytet väl liksom jag gör gällande Emil Karlsson. Dålig bollbehandling och iväghastade avslut utan finess säger ni? Förvisso, men den förmåga som Karlsson visat upp när det kommer till att rycka förbi sin försvarare gör sig bra även i Superettan, var så säkra. Att gå in till säsongen med anfallare utan någon som helst erfarenhet av elitfotboll är hur som helst ingen idé värdig ett nobelpris, utan en förstärkning av något slag bör vara av yttersta vikt. Förslagsvis någon som visat sig kapabel att prestera på den här nivån över en lite längre period.
En spelare som sägs vara väldigt intresserad av spel i ÖIS: Gabriel Altemark-Vanneryr (t.h.)
Spelaren som verkar vara på alla ÖIS:ares läppar just nu är Gabriel Altemark-Vanneryr och visst är det ett intressant alternativ. 34 mål på tre Superettan-säsonger är tillräckligt för att få även mig intresserad och att han, vad det verkar, har känslor för klubben är givetvis något som tippar vågskålen över i hans favör. Till intresselistan vill jag spontant också lägga Danny Persson, Umeås anfallare, som gjorde åtta mål och tre assist såhär under sin första säsong i Superettan. Som ni kanske minns har Persson varit uppe på vår tapet tidigare då han hyllades för sin målfarlighet vilket inte försvunnit sedan dess. Med Umeå degraderade till division 1 och med ett utgående kontrakt på Persson finns också de ekonomiska förutsättningarna för att ro en affär i hamn.
Kanske är Persson dock lite för otestad för vår smak. En spelare som i sanning inte är för otestad, snarare tvärtom, är Pär Cederqvist. En Superettansk målmaskin under de senaste fem åren men som nu tvingas gå från sitt Jönköping Södra. Hade det här skett för två år sedan hade det inte funnits ett uns av tvivel inom mig. Då hade jag likt männen i tjuren Ferdinand kastat min hatt (som jag först tvingats köpa) i luften och skrikit ”honom ska vi ha!” De senaste två säsongen har emellertid innehållit en fotskada som spolierade stora delar av 2011 och under det gångna året har han inte riktigt hållit den standard som vi vant oss vid. Man ska dessutom ha respekt för tidens tand som Hamrén sade och Cederqvist fyller i mars 33 år – för mycket för oss?
Både Persson och Cederqvist är resultatet av en blixtsnabb brainstorming från min sida. Kanske är de inte ens ett dugg intressanta för oss. Poängen är att en offensiv kraft nog behöver hämtas in. Vilken skepnad den sedan tar – ja, det är fråga att fundera vidare på.
Sammanfattningsvis så är våra behov förhållandevis tydliga och ser enligt mig ut som följer:
* Två mittbackar varav den ena är Carl Hawunger.
* En högerback för att täcka upp bakom Christofer Bengtsson.
* En yttermittfältare med förmåga att ”göra sin gubbe”.
* En anfallare med dokumenterat målsinne utan att för den sakens skull vara ekonomiskt betungande.
Klarar vi av allt ovanstående samtidigt som vi lyckas behålla våra unga diamanter och gör oss av med lite dödkött – vi återkommer till det – är det här transferfönstret ingenting annat än en ren och skär succé. Verkligheten ter sig dock sällan som ens önskescenario och något bakslag, någon utebliven värvning, lär vi få räkna med i detta hårt prövade ekonomiska tillstånd. Och det är också det som är viktigast – att inte ta oss vatten över huvudet utan leva efter våra tillgångar. Uttrycket ”man måste rätta munnen efter matsäcken” har aldrig passat bättre och värvningarna får te sig därefter. Men drömma är ju gratis.
