Lirarbloggen: En haltande kärleksaffär
Att hålla Örgryte IS närmast hjärtat är något som medför en del konsekvenser. Att försvara laget, färgerna, insatserna och spelarna är lika med ett destruktivt beteende. Det kan ibland kännas som ett olyckligt förhållande. Man försvarar sin partners agerande. Men till sist tar ursäkterna slut och då ställs allting på sin spets – Varför fortsätta?
Så kändes det den 22 oktober 2011 när jag gråtandes lunkade ifrån Södermalms IP. Min dåvarande flickvän sneglade på mig med en besvärad uppsyn. Hon var förbryllad över att fotboll kunde betyda så mycket för mig. Hon kunde inte för sitt liv begripa varför jag inte var glad längre. För det var jag inte. Allt man gjort för laget kändes nu tämligen onödigt, alla pengar, all tid, all kraft och all kärlek. Alla mina förhoppningar hade raserats.
Efter ett sådant debacle gällde det att samla kraft. Så jag började grubbla lite på varför jag fortfarande kämpar. Så jag funderade lite på vilket som är mitt finaste ÖIS-minne på senare år. Det fanns några stycken. Men ett som etsat sig fast är bortaförlusten mot Elfsborg 2009. Jag håller med, som fotbollsminne är det för jävligt. Men som supporterminne finner jag inget vackrare.
När slutsignalen hade gått och spelarna traskat av planen. Då stod vi kvar i cirka 20 minuter. Vi sjöng om att vi aldrig skulle ge upp. Vi sjöng om att vi älskade Örgryte. Och för mig var det ett löfte. Jag kände samhörighet till spelarna och till mina vänner på läktaren. Till sista blodsdroppe skulle vi kämpa. För vi är något annat, tänkte jag, något vackrare. För oss är våra ideal viktigare än framgång.
Fast nu skulle man snart tillbaks till skolan, där de blåvita huserar. Och där få utstå mindre intelligenta kommentarer som ”Vilka är ÖIS? Ha ha!” ”Kom igen nu, det är la änna blåvitt som gäller!” Då fortsätter jag att försvara min partners beteende, dock utan större framgång. Men jag fortsätter att rabbla historia, om en anrik förening och om Sveriges äldsta lag. Jag håller en monolog om samba-lir och om kärlek och trohet. Men då har de redan slutat lyssna.
Sådana personer kan ibland få mig att tappa hoppet för mänskligheten. Personer som inte ens är fotbollsintresserade dras med i en slags jargong och väljer att gå med strömmen. De går alltid med strömmen. När vindarna vänder och herren på täppan skiftar färg, då skiftar även kameleonten färg. Detta är inte bara signifikativt för fotbollen. Utan även för samhället i övrigt. Det är ett farligt beteende, ett beteende som jag föraktar.
Där är vi ÖISare en motpol. Oavsett division skall målet vara det samma – en vacker fotboll. För mig innebär det kombinationer, spel efter marken och dribblingar. Men även spelare som brinner för fotboll och för Örgryte IS. Jag vill se spelare som med stolthet bär den rödblåa tröjan.
Det är andra premisser nu än i Allsvenskan. Lite mer skit under naglarna, trä-läktare och andra saker som hör en gärdgårdsserie till. Jag är övertygad om att de här säsongerna blir de vi kommer ihåg i framtiden. Detta blir kult-säsongerna alla pratar om när vi är tillbaks i finrummet. Och att ha fått vara med på den resan är en ynnest i sig.
