En vårsäsong som får oss att drömma
Minnet är en märklig funktion ändå. Egentligen minnesvärda saker från mitt liv är fullkomligt bortraderade från systemet, medan jag minns utvalda händelser med en noggrannhet och exakthet som fått självaste Rain Man grön av avund. Vissa saker som etsat sig fast vill jag inte ens ha där – de gör mig bara olycklig. Men i takt med försöken att skaka sig av dem blir de bara tydligare och tydligare.
Som tur är finns en hel drös med ljusa, positiva minnen lagrade inom mig, som allt som oftast vinner kampen mot de mer dunkla. Utseendet på dem varierar. Skratt med kompisar, avgörande mål i innebandyn, lyckliga familjesemestrar när jag var ung och oförstörd. För att inte tala om ÖIS.
Detta Idrottssällskap grundat av Wilhelm Friberg har gett mig så många dystra stunder, att man egentligen borde tagit sitt pick och pack och sagt farväl för länge sedan. Men vi är ju ett särskilt släkte, vi fotbollssupportrar. Förnuft och sans ingår inte i vårt vokabulär när 22 män sätter igång och springer efter den där runda tingesten. Tacka fan för det. För ÖIS har samtidigt gett mig några av de finaste minnen som jag har, som jag vårdar lika ömt som en mamma gör med sin nyfödda bebis.
Jag minns Morgan Nilssons 5-2-mål mot IFK Göteborg 2002 med en förbluffande detaljrikedom. Derbyviktorian mot grönsvart den annars hemska säsongen 2006, som fick oss att glädjas och återfå hoppet om fortsatt spel i Allsvenskan. Alla vackra mål, alla vackra tifon. Jag minns. Och den inledande tiden i årets Söderetta får oss att drömma om nya högtidsstunder att lägga till minnesbanken. Något som sannerligen behövs efter de senaste åren som har varit en prövning av rang, där ljusglimtarna i mångt och mycket fått finna sig i att spela birollen. Huvudrollsinnehavare blev istället en bitter, surmulen gubbe som lyssnar till namnet ”Misär”.
Men nog om det. Det här skulle ju handla om drömmar.
Obesegrade i 13 omgångar. Överst I Serien. Flesta antal gjorda mål, bäst målskillnad, en harmoni i supporterleden och ett hälsosamt tänk uppe på ÖIS-gården. Allt detta har gjort att en dröm börjat näras inom mig. Jag vill uppleva 19/10 2008 igen. Förutom läktarraset. Men trots den incidenten blev det en lycklig dag, där vi rödblå gemensamt fick glädjas. Den dagen, och kvällen, var slutpunkten på ett känslomässigt crescendo som pågått under hela säsongen. Vi sade hej då till en tuff period som vi då lade bakom oss, farväl till en serie som vi inte hörde hemma i, och sade istället hej till nya äventyr och förhoppningar.
Om tre månader, 20/10, möter vi Karlstad hemma i den näst sista omgången. Det jag har sett under den här säsongen får mig att både tro och hoppas på en liknande dag som den för fyra år sedan. Då vill jag vinka av Söderettan, säga ”tack för de här två åren, men jag hoppas att våra vägar aldrig korsas igen”. Jag vill kompensera mig själv och alla andra ÖIS:are för allt negativt som vi tvingats genomlida sedan ÖIS-tåget började spåra ur på riktigt 2009. Sätta punkt för ett kapitel i ÖIS historia och fyra iväg startskottet för ett annat. Ett sundare och lyckligare sådant.
ÖIS första halvlek på 2012 får oss att drömma om spel i Superettan nästa år. IFK och GAIS kräftgång i Allsvenskan får oss att göra det om riktiga derbyn igen. Jag ber dig, snälla fotbollsgud: låt de vara sanndrömmar.
