Ett sundhetstecken i novembermörkret
Om dagens presskonferens, nyförvärven och vägen in i framtiden.
Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att kolla mobilen. Så även idag. Uppe i det vänstra hörnet lös symbolen för nya mejl och ett av dem fångade min uppmärksamhet lite extra. Nej, inte det om att jag vunnit oräkneliga miljoner på något obskyrt lotteri i Gambia. Det om ÖIS. Det om fyra nyförvärv som skulle presenteras bara några timmar senare på ÖIS-gården. Inledande morgonrusig extas förvandlades dock så sakteliga till en mer ÖIS-skeptisk syn på det hela. ”Det är säkert Hawunger, Paulson och ytterligare någon Tipselit-spelare”.
Så fel jag hade. Så rätt ÖIS har.
Dagens värvningar gör mig både upprymd och ger mig framtidstro. Har ni läst mina tidigare texter gällande Silly Season vet ni att både Adam Rosén och Johan Lundgren är namn som jag har lobbat för och rapporterat om. Men det är inte för den sakens skull som dagens händelser gör mig så tillfreds. Det är inte bara för deras talang och spelmässiga kvalitéer som en annars rätt intetsägande och innehållslös onsdag i mörka november plötsligt blev intressant.
Det är signalerna värvningarna skickar som gör mig så glad. Dels de mot Sveriges alla unga spelare; vi tar emot er, satsar på er, litar på er. Men också de mot oss supportrar med avsändare alla på ÖIS-gården, de signaler som säger att ”vi har lärt oss läxan – vi har svängt in på rätt väg”. Borta är dåligt scoutade chilenare, finnar och brasilianare som lika gärna hade kunnat ersättas av en kägla från bowlingsektionen. Som tar plats från våra egna talanger och kostar ofantligt mycket mer än de smakar. Den tiden är över. Vi har inte råd att värva ihop ett lag. Under en längre period i varierat omfång försökte vi med den strategin. Vad det mynnade ut i behöver jag inte påminna er om.
Ett nytt och sundare budskap har hamrats in såväl i väggarna på ÖIS-gården som i huvudet på alla anställda där. Vägen framåt är utstakad, utan möjliga avfarter i stil med videojuggar och stora värvningar. Vägen framåt, in i framtiden – en framgångsrik sådan – består av att satsa ungt, billigt, utvecklingsbart och i stor mån lokalt. Rosén, Lundgren och Nilsson passar alla in i den bilden. De tre är utmärkta exempel på hur Kent Carlzon och övriga måste tänka när det kommer till spelarförvärv. Selakovic, Stiller och Aubynn – för att ta några exempel – är alla duktiga fotbollsspelare och hade säkerligen tillfört spets till laget, men de tillhör en spelarkategori som inte är kompatibel med den filosofi som vi måste anamma.
Det här vet ÖIS. Det här var dagens presskonferens ytterligare ett tecken på. Och det är vetskapen om deras vetskap som gör att jag för första gången på mycket länge känner mig trygg i tillvaron som ÖIS:are.
Rosén, 22, Lundgren, 21 och Nilsson, 17, förstärker en trupp som redan bärs upp av 19-åriga mittfältsduon Jakob Lindström och Filip Holländer, 24-årige Peter Abrahamsson och 20-årige Oskar Wallén. Det här är en ÖIS-upplaga som redan är kompetent nog att hänga kvar i Superettan, men som också har kvalité och talang nog att växa med uppgiften och utvecklas som lag.
ÖIS som klubb har redan utvecklats. Reinkarnerats. Från ohälsosam och spenderande till sund och affärsmässig. Se bara på idag.
