Lirarbloggen: Jag orkar inte med det här
Egentligen, så orkar jag inte med det här.
Jag orkar inte med ännu ett år i den svenska tredjedivisionen. Stämningen är förvisso god men allting annat – domarna, publiksiffrorna, arrangemangen – håller för det mesta beklämmande låg nivå och är mil från den standard vi borde ha. De som klagar på domarnivån i Allsvenskan, har inte sett något än.
Jag orkar inte med den konstanta turbulensen kring laget i mitt hjärta, de ständiga motgångarna och den så oerhört gnagande känslan vid framgång att det är dags att förbereda sig – för en ny käftsmäll är garanterat på väg.
Jag orkar inte med att någon jämt ska dra undan mattan när optimismen väl börjat spira så smått. Kanske borde man rannsaka sig själv och lära sig att inte få upp hoppet men ni vet precis lika väl som jag att det är smått omöjligt. Ett par-tre vinster på raken och allting är helt plötsligt guld och gröna skogar. Riktigt så enkelt är det dock inte, vilket verkligheten har demonstrerat allt för ofta på ett grymt sätt.
Jag orkar inte med den totala medieskugga vi lever i, den totala nonchalansen som uppvisas gentemot oss. De ständiga glirningarna från arbets- och klasskamrater samt kompisar som måhända gör det med glimten i ögat, men det hindrar inte orden från att kännas. Vi, Örgryte IS – Sveriges äldsta fotbollsförening – förtjänar inte den här behandlingen. Vi skall inte vara här. Vi hör inte hemma här.
Egentligen, så orkar jag inte med det här. Tur då att kärleken är blind och inte tar med något av det ovan med i beräkningarna.
När man ställs inför ett svårt val brukar man ofta säga att man har djävulen och ängeln på varsin axel, envist argumenterande för sin ståndpunkt i frågan. För min del, när det gäller ÖIS, har jag istället Lasse Granqvist och Lars-Gunnar Jansson på mina axlar. Vid tunga stunder, likt i måndags kväll när man bara har lust att ge upp, dyker de båda upp som på beställning. Lasse gestikulerar vilt och utbrister med hög, sprucken röst: ”Det är dags att ge upp. Du måste sluta med det här. Det går inte att hålla på! Det-går-inte-att-hålla-på!”. Varpå Lars-Gunnar replikerar med ett koncist ”Det går alldeles utmärkt”.
Hos mig får alltid Lars-Gunnar det sista ordet. Vi syns på söndag.