Krönika: "Det skiner om ÖIS-gården"
Örgryte IS har under de senaste åren förknippats med motgångar. Jo, tack – det vet vi. Men för en gångs skull är det vår tur att njuta av lite framgångar och rivalernas tur att lida pin.
År 2006 började eländet - vårt älskade idrottssällskap degraderades till Superettan, men detta var endast ett smakprov på den vånda som föreningen skulle komma att tampas med. 2009 var vi tillbaka i finrummet. Vi var stoltast, vi var vackrast, vi var revanschsugna och det var: ”här kommer vi, laget ni skrattade åt för tre år sedan”. Vi ville hämnas, rentvå vårt namn och visa de alla att nedflyttningen endast var en bläckplump i ÖIS historiebok. Idag vet vi bättre. Idag vet vi att det inte riktigt gick som planerat och att ridån gick ner än en gång – Superettan 2010, varje ÖIS:ares mardröm, hade nu blivit verklighet.
Ekonomin krånglade och Rödblått var i brygga. En tiondeplats i Superettan 2010 smutskastade alla drömmar om allsvenskt spel, och som löken på laxen ekade det numera i pengakistan. Krisen var ett faktum och efter många om och men, gick ÖFAB i konkurs – vilket innebar en tvångsnedflyttning till Division 1 Södra. Kan ni förstå? Sveriges första och anrikaste klubb, härjande i en j-vla ”blåbärsserie”.
Under hela denna tid, skrattade de andra Göteborgslagen åt oss. Okunniga, smått dåraktiga, Kamrater och Makrillar fick för sig att deras lag i självaverket var ”storebror” till ÖIS – eftersom att de sistnämnda höll till två divisioner under de bittra rivalerna. ÖIS bildades 1887, GAIS år 1894 och Blåvitt 1904 – detta är fakta och man helt plötsligt skulle bli ”storebror” för att man upplever mer framgång… Ja, det är ju knappt värt att lägga energi på sådant struntprat.
Hur som helst. ÖIS reste sig – och det kan alla skriva upp, ÖIS reser sig alltid. Enade bakom samma sköld påbörjades resan mot ljusare tider och efter ett sent fall på mållinjen 2011, gick man All-in inför 2012.
Idag är ÖIS ett segertåg som skulle få ”Maskinen” att rodna. Vi är i toppen av serien med siktet inställt på Superettan och vi gick obesegrade genom första halvan av säsongen (ja, serien hade ju faktiskt vänt när fösta förlusten noterades). Men vad är det egentligen som gör att årets upplaga och fjolårets upplaga av ÖIS, är som dag och natt? Det ser sannerligen helt annorlunda ut nu, ÖIS är så dominanta som de skall vara.
Jag tror att det beror på ett antal faktorer. Vi har en oerhört bra trupp, med en god mix mellan rutinerade rävar och pigga ungtuppar. Vi har även en bra blandning av karaktärer på plan – där finns rivjärn, men där finns även finlirare och för en gångs skull; riktiga målskyttar. Vi har ett mittbackspar och en målvakt som är alldeles för bra för den här divisionen. Vi har Bengtsson till höger och Sahlin till vänster, som tillsammans utstrålar lugn. Vi har ett spännande mittfält, samt en inlånad ”J.P” som jag gärna ser en förlängning med. På det finns även ett gäng hungriga anfallare, inte minst målfarlige Wallén eller krigaren Karlsson.
Bakom ratten har vi även, i mitt tycke, en riktigt bra tränare. Hans Prytz är anledningen till att ÖIS à la 2012 spelar den vackra fotbollen som ÖIS en gång var kända för och som är raka motsatsen till det vi fick se förra året. ”Hasse” får mig att tro att vi även kan behålla detta, förhållandevis, vackra spel när vi i framtiden möter bättre lag och behålla vår stämpel som ”Lirarnas lag” – vilket leder oss till den främsta faktorn: mentaliteten.
Hans och hans trupp, har tillsammans med supportrar som andas, älskar och lever ÖIS – byggt upp en mentalitet som skrämmer besökare. För oavsett om det är Gamla Ullevi, Valhalla eller ÖIS-gården man spelar på, så möts man av ett lag med höga mål. Spelarnas ögon vittnar om hunger och revanschlust och än viktigare; självförtroende. Det skall dock tilläggas att spelarna behåller fötterna på jorden, vilket är vitalt – det är Söderettan, och inte Premier League, som vi härskar över.
Det skiner om ÖIS-gården för första gången på länge. Ekonomiproblemen har visserligen lämnat sina ärr, gården är t.ex. hyrd nu för tiden – men den står kvar och det är det viktiga.
Stadens rödblåa fanatiker avnjuter framgångar för första gången på länge. Rivalerna har det motigt två trappor upp – ja, det är egentligen inte så konstigt att man njuter lite extra av att vara ÖIS:are i tider som dessa.
Vi må spela i en allt för låg serie, men vi har åtminstone ångan uppe och tycks inte stanna förrän vi når vårt mål.
”Vi ger aldrig upp, vi älskar ÖIS.”
