När det goda triumferar över det onda
Trött på ÖIS? Trött på alla käftsmällar du åkt på under åren? Förståeligt. Att vara ÖISare är långt ifrån enkelt. Men ibland får man belöning för allt lidande, och det gör allt annat oväsentligt.
Ens om jag grubblat i resten av mitt liv, vete katten om jag skulle komma på så värst många saker roligare än att följa Örgryte IS. Dalarna i förhållandet oss emellan må vara avgrundsdjupa, hjärtskärande och allt som oftast (åtminstone under senare tid) helt horribelt uppkomna. ÖIS leverne har på andra sidan millennieskiftet varit trassligare än Palestina-konflikten och som supporter går det inte att undgå att dras med i sinnesstämningen. Mår ÖIS dåligt, mår jag dåligt. Mår ÖIS bra, ja, då svävar jag på moln.
Men även om dalarna tenderar att förekomma betydligt mer frekvent än topparna så gör det senare att ens supporterskap är värt varenda krona, varenda sekund, varje uppoffring. När ÖIS mår bra, när ÖIS presterar så pass att varenda rödblå kotte på läktaren och i resten av Sverige unisont brister ut i ett glädjevrål så vackert att ögonen tåras – ja, då kvittar det hur många minor vi gått på. Konkurs, negativ publicitet, spelar- och tränarflykt? Inga problem. För när en bespottad islänning snedsparkar oss kvar i Allsvenskan, när Patrik Fredholm via ett försvarsben lobbskjuter Söderstadion i sank en ljummen aprilkväll, när vår Gud går på vatten en i historieböckerna för alltid inskriven höstdag 2008 – då spelar det andra ingen roll. I sådana lägen triumferar det goda över det onda. I lördags var ett sådant tillfälle.
Det blev tennissiffror till slut – 6-1. Bildsköne Bengtsson satte ånyo en straff (se och lär landslaget), kapten Leinar visade hur enkelt fotboll kan vara ibland och svarade för ett studs- och snubbelmål självaste Petter Hansson skulle vara imponerad över. Vidare så hade Nicolas Sandberg för dagen lyckats skrämma iväg hjärnspökena som hastigt och olustigt brukar våldgästa festen som Nico precis är på väg att starta när han skall sätta foten/pannan till. Två mål, en ordnad straff och ett gott dagsverke i övrigt skvallrar om kvalitet och kanske, kanske kan vi klara oss även utan ett rutinerat sommarförvärv?
Vi har ju även Jakob Olsson, icke att förglömma. Vår comebackande rising star. Spelsugen som han var bestämde sig Jakob för att ta språnget ut ur anonymitetens vrå, som han tyvärr faller in i emellanåt, och in i handlingarnas förarsäte. Med det tillskottet till en för dagen välrustad arsenal kunde inte ens ”Vem är Zlatan, vi har Menthor” Zhubi rädda raset. Ridå. Schack matt. 6 jävla 1. Klara kontraster gentemot 0-3 i baken uppe i Trollhättan, och ett hälsobesked för Söderettan. För medan Allsvenskan brottas med det lägsta målsnittet på många år, och SvFF dribblar bort sig själva genom att lägga pinsamt mycket kraft på rent ut sagt idiotiska anmälningar i stil med felklippt gräs (!) och enligt dem felaktiga ordval på läktaren, tuffar division 1 södra på i ett behagligt tempo. Målen strömmar in i en strid ström, vi bjuds på oväntade resultat samt vändningar, och vart man än styr kosan möts man av en trevlig stämning på och runt läktaren. Charmigt. Gemytligt. Genuint. Detta innebär givetvis inte att jag är nöjd med tillvaron på svensk fotbolls bakgård, långt ifrån. Örgryte IS hör hemma i ”finrummet”.
Men när allt kommer omkring är tillvaron i division 1 betydligt angenämare än jag föreställde mig i våras. Med det sagt (jag började på den här texten enbart för att skriva av mig, men någon slags slutkläm är väl praxis) så vill jag gärna uppmana er att inte vika av från den väg Wilhelm Friberg anlade 1887 och som tusentals och åter tusentals frälsta vandrat på sedan dess. Ett liv med ÖIS är en skakig upplevelse, likt en berg- och dalbanefärd på inlines istället för i en trygg vagn. Men ÖIS behöver oss, behöver Dig, mer än någonsin. Och det händer faktiskt att ens kärlek blir besvarad vilket gör det hela värt det.Ta i lördags som exempel.
