Nimble little minx, isn't she?
De senaste säsongerna har vi ÖIS:are utvecklat en speciell relation till ett visst lag. En relation mestadels byggd på ilska och frustration efter idel poängtapp i prekära lägen. Imorgon möts vi igen. Bered er på ÖIS egna ghostbusters, Trollhättan.
”Nu vill jag inte skriva om dagens match längre. Vi glömmer eländet och blickar framåt istället”. Orden är Fredrik Hanssons efter bortamatchen mot Trollhättan 2010 men skulle kunna vara skrivet efter vilken match som helst mot laget från Håkan Milds födelsestad. Redan där går det att ana oråd. Ytterst lite som har någon koppling med IFK:s före detta bollvirtuos (blink blink) är av positiv karaktär. I samband med att vi degraderades till Superettan efter fiaskosäsongen 2009 dök de upp i våra liv och sedan dess har de varit ett återkommande inslag i detsamma. Ett till början smått charmigt fotbollslag med några ex-ÖIS:are hos sig, som gjorde dem till en slags minnessten över svunna tider, har efterhand förvandlats till ett spöke för oss.
I träningssammanhang har vi jagat tillbaka dem upp på vinden både en och två gånger, men så fort det vankas seriematcher dyker spöket upp, retfullt fladdrandes till synes ostoppbart. På fem försök har vi inte vunnit en enda gång utan tvingats genomlida förnedrande förluster och rönnbärssura kryss – i vanskliga situationer dessutom.
* 12/6-10. ÖIS jagar ordentlig kontakt med topplagen när Trollhättan kommer på besök. En viss Victor Sköld vill annat och pangar in två mål innan pausen, varefter Luka Mijaljevic och Björn Anklev kvitterar bara för att se Petrit Zhubi sätta 2-3 med kvarten kvar. Kapten Anklev kvitterar dock på övertid, men känslan var mer att två poäng förlorats än att en poäng vunnits.
* 20/9-10. Hade vi något hopp om Allsvenskan vid den här tidpunkten dog det i samband med slutsignalen. På ett regntungt Edsborgs IP segrade Trollhättan rättvist med siffrorna 4-2 och förseglade vårt öde som sade att avancemang inte var menat för oss. Att ÖIS rent spelmässigt svarade för en av årets sämsta insatser gjorde inte det hela bättre.
Deppigt värre hos Abrahamsson, Leinar och Eriksson. Vanliga scener mot Trollhättan.
* 12/6-11. 0-3. Så mycket mer behöver egentligen inte sägas. Slarvigt spel och ett effektivt Trollhättan sänkte ÖIS och skickade oss sex poäng bakom Varberg – ett försprång som aldrig åts ikapp.
* 29/8-11. Återigen regn. Återigen ett bevis på att släkten är värst. Och på nytt tappade poäng. I ett läge där vi behövde i princip idel segrar för att sno kvalplatsen stjälpte ett taffligt försvarsspel oss och orsakade tappade ledningar två gånger om. Den sista kvitteringen, till 2-2, regisserades dessutom av Edwin Phiri av alla människor. Efter matchen vinkade många av oss farväl till Superettan, även om hoppet faktiskt skulle visa sig leva ett tag till.
I år har vi hunnit med att stå för ett av få poängtapp mot Trollhättan och man kan ju inte låta bli att undra: varför har vi så svårt mot just dem? En del av förklaringen till nederlagen tidigare säsonger ligger i att Trollhättan är ett kvickt och tekniskt skickligt lag med spelartyper för ett stundtals dödande effektivt djupledsspel. Ett ofta högt stående försvar, till följd av att vi ofta är det spelförande laget, innehållande kvicksilver som Leinar, Dennis Jonsson och Valter med klara brister i just vändningarna – därtill oklara och obekväma rollfördelningar– har orsakat onödigt många baklängesmål. Ett något stabbigt lag har också haft svårt att fullt ut kontrollera mindre och kvickare motståndare likt Petrit Zhubi, Victor Sköld och Boyd Mwila, för att nämna några. Gräset på Edsborgs IP, långt och strävt, har inte heller varit till vår fördel utan har tillåtit FCT att bevaka sina positioner lite längre bak i planen för att sedan slå till när lägen uppstår, som de gör så bra.
Imorgon finns det dock klara chanser för ett trendbrott, för en första seger – för att driva ut ett envist spöke. Proton packen är redo; frågan är bara who you gonna call, Hans Prytz? Flera positioner i startelvan är osäkra, men oavsett vilka elva som väljs är förutsättningarna bättre än någonsin för att besegra Trollhättan. Prytz har arbetat in ett säkrare försvarsspel och adderat snabbhet och positionssäkerhet i form av Hannes Sahlin och till viss mån även Robin Jonsson som gör att vi står bättre rustade mot Trollhättans tänkta spel. Det ska också sägas att Trollhättan årgång 2012 troligtvis är den svagaste upplaga som vi har mött efter de ekonomiska bekymren i vintras med spelarflykt som följd. ÖIS har under de senaste åren heller aldrig varit så självsäkert och så starkt som nu – och då menar jag inte främst fysiskt, utan psykiskt. En avstängnings- och (nästan) skadefri trupp som dessutom verkar börja hitta tillbaka till den spelmässiga elegansen har alla chanser i världen att ta död på den mörka sviten mot det mörkklädda laget. Om utdrivningen blir lyckosam, det vet vi snart.
Som den enkla man jag är, vill jag avsluta med en simpel önskan. Att imorgon vid 21-tiden få anledning att med min bästa Dr. Peter Venkman-imitation utbrista i ett glädje- och lättnadsfyllt ”we came, we saw, we kicked its ass”! Och fira att Superettan-platsen knutits tätare intill oss på köpet.
