Redaktionens julkalender #1
Fjolårssuccén, ”Redaktionens julkalender”, fortsätter givetvis i år. Under den allra första luckan gömmer sig goda minnen av en burvaktande trotjänare: vår alldels egna, Dick Last.
Dick Last kämpade tidigt med att få sitt riktiga erkännande, samt ett lag där han kunde prenumerera på startplatsen i buren. I början blev det en åskådarplats för Dick, hos de regerande europamästarna: IFK Göteborg.
Att slå sig in som 18-åring i ett lag som nyligen bärgat hem ett UEFA-Cupguld, är givevis nästintill omöjligt. Dick vände sig därför till den klubb som han tillhört innan Blåvitt; IK Oddevold. I Uddevalla var Last det självklara valet och han startade således i princip alla matcher under säsongen. Inte illa, med tanke på att Oddevold – även då – härjade i division ett. Succén undgick givetvis inte Blåvitt som kallade tillbaka talangen och förpassade honom till bänken – än en gång.
Under fem år fann sig Dick i att vara andravalet – och under dessa fem år, skrapade han endast ihop elva starter. Så när IFK Norrköping hörde av sig, tvekade varken Blåvitt eller Last en sekund. En säsong i en annan Allsvensk klubb, där han faktiskt kunde få spela lite, lät ju alldeles strålande.
Säsongen 96-97 var Dick Last kung. 49 matcher blev det för ”Dicken” under säsongen, och även om Peking slutade åtta – så blev han utsedd till årets målvakt. En perfekt säsong med andra ord, vilket borde vara tillräckligt för att vinna förtroende nere i Göteborg – eller? Dick for hemåt med näven knuten i en segergest. Men ”Kamraterna” var allt annat än kamratliga, då förstaplatsen tilldelades någon helt annan än fjolårets bästa målvakt.
Det var droppen för kortväxta målvakten – nå, kortväxt för yrket åtminstone. Han flydde landet och lirade boll för det danska laget Vejle BK. En internationell säsong räckte för Last, innan han packade väskorna och reste hem till Göteborg igen – nu till Blåvitts ärkerivaler; Örgryte IS, och resten är historia.
198 matcher, Lilla silvret 2002 och brons 2003 – däremellan hann han även bli ännu en i raden av Rödblåa landslagsmän. Tjusningen med Dick Last var egentligen att även om hans längd hämmade honom i luftrummet, och en och annan hörna ibland kunde slinka in – så besatt han fotbollssveriges, utan tvekan, sjukaste reflexer. Nummer ett var många gånger skillnaden för klubben som tog honom till sitt hjärta, efter att han kastats runt som en målvaktshandske. När han tidigare haft problem med att slå sig till ro, så blev Örgryte Lasts självklara hem.
Åtta år som spelare, blev det i ÖIS för trotjänaren. Sejouren sträckte sig från år 2000 till 2008. Hans sista säsong blev således den då man säkrade biljetten tillbaka till Allsvenskan, en säsong då talangmålvakten Peter Abrahamsson tog allt mer plats. Kanske var det alldeles lagom för den gamle räven att lägga handskarna på hyllan – men scenerna då han byts in mot Väsby 2008, kommer alltid att finnas fastetsade på de Rödblåas minnen. Scenerna då hela Valhalla IP hyllar Dick Last – som omfamnas av efterträdaren, Abrahamson – en allra sista gång.
Det sägs att vi inte minns dagar, utan ögonblick. Må isåfall minnet av scenerna från Valhalla, leva vidare för alltid.
Dick Last fortsatte i klubben som sportchef, innan han år 2011 återvände till IK Oddevold som back-upmålvakt.
