Redaktionens julkalender #11
Få spelare är så förknippade med ÖIS som #11 är. Få spelare har visat upp ett sådant stort hjärta, en sådan lagkänsla som den här personen har. Inte konstigt att Marcus Allbäck är så populär som han är.
Ända sedan Marcus födsel har hans namn på något sätt funnits i ÖIS. Marcus hade bara varit i livet en kort stund innan hans far, Stefan Allbäck, registrerade Marcus som medlem i Örgryte IS. Debuten som spelare skulle dock dröja fram till 1992, då var han 19 år. Han kom till ÖIS från moderklubben Ljungby IF och det var något av en dröm för Allbäck att för första gången få representera sitt favoritlag ÖIS. Första sejouren skulle bli sex år lång innan det blev tal om ett lån till Danmark och klubben Lyngby FC för Marcus. Under den korta tiden i Danmark gjorde han såpass bra ifrån sig att dåvarande Serie A klubben Bari ville låna Marcus. I Italien gick det lite tyngre och på 16 matcher blev det inga mål vilket innebar att klubben inte valde att förlänga med Marcus som packade väskan och åkte hem till Göteborg igen.
Det var de två kommande säsongerna som hans stora genombrott skulle komma. År 1999 vann Allbäck Allsvenskans skytteliga vilket ledde ÖIS till en fjärdeplats i tabellen. Under detta år blev han också uppringd av förbundskapten Tommy Söderberg för första gången och blev kallad till sin första landslagssamling. Ett bra år för Marcus får man säga. Säsongen därefter skulle inte bli sämre. En tredjeplats i Allsvenskan kryddat med ett guld i Svenska Cupen. I cupfinalen hade Allbäck en väldigt avgörande roll. Efter en förlust på Gamla Ullevi med 0-1 i första matchen krävdes seger på Råsunda. Allbäck gör två mål i den kommande matchen och slutresultatet blir totalt 2-1 vilket innebär ett guld för ÖIS. Samma år som cupguldet, 2000, blev Marcus uttagen till den svenska EM-truppen. Dock blev det ingen speltid för honom, i det mästerskapet. I och med framgångarna kom det intresse för utlandet och det var dags för en flytt från Göteborg. Nästa destination: Heerenveen.
I och med flytten till Holland fick fotbollsvärlden upp ögonen för Marcus. Han skulle komma att lyckas otroligt bra i Holland och han snittade nästan ett mål varannan match under de två säsongerna han spenderade i Heerenveen. Ett målsnitt som skulle ge Marcus möjligheten att förverkliga pojkdrömmen, att spela Premier League. Aston Villa blev den nya klubbadressen men Allbäck fick genomgå en tuff period i England. Under hans andra säsong i klubben fick han inte mycket speltid och valde återigen att utforska ett nytt land. Denna gången var det Tyskland och Hansa Rostock som var nästa stopp på resan. I och med att Hansa Rostock hade ett tungt år fick Marcus svårt att få ut sin maximala kapacitet så han valde att flytta hem till Norden igen.
Under resan i vårt grannland Danmark gick det otroligt bra för Marcus. Säsongen 2006 spelade Köpenhamn Champions League för första gången och slog självaste Manchester United. Inte nog med det så var det Allbäck som sänkte dem med det avgörande segermålet. Det var i Köpenhamn som Marcus och Alvaro Santos fann varandra. Tillsammans bildade dem ett ruskigt vasst anfallspar som spottade in mål i Superligan. Ett anfallspar som skulle återförenas, men inte riktigt än.
Från det rödblå vattenhålet The Flying Scotsman i Göteborg åkte hundratals rödblå supportrar ner till Danmark för att hämta hem sin ikon. Och hem skulle han komma. Det dröjde några månader mellan supportrarnas resa till Danmark och beslutet från Allbäck, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. När jag en dag klickade in på ÖIS officiella hemsida stod det med stora bokstäver ”Cirkeln är sluten” och en bild på Marcus ögon. Glädjen spred sig i kroppen och det var faktiskt en och annan glädjetår som kom fram. Comebacken gick av stapeln i matchen mot Jönköpings Södra inför fulla läktare på Valhalla IP. Jag har aldrig sett en sån uppståndelse för en match när det gäller ÖIS tidigare. De personer som inte var där i god tid fick skitplatser bakom mål eller inte ens komma in på arenan. I samband med inmarch var det tifoverksamhet på ståplatsläktaren. Texter som ”Nummer 11 – En av oss” och ”Dagens fotboll styrs av pengar – Du styrs av kärleken. Välkommen hem Marcus!” visades upp och det hade helt klart vart ett av de vackrare tifon om det inte hade vart på den mediokra arenan. Matchen i sig var inget att jubla över men glädjen att återigen se Marcus i ÖIS vägde upp det kan man lugnt säga.
I den näst sista matchen för säsongen ställdes ÖIS mot Väsby United på Valhalla IP. En seger i denna match skulle innebära avancemang till Allsvenskan och Allbäck skulle i och med detta lyckas med det han kom hem för, att ta ÖIS tillbaka till finrummet. Det dröjde bara en dryg minut innan Marcus hade nickat in 1-0 till Sällskapet och livet var en fest. I samband med detta rasade också läktaren vilket var en oerhört obehaglig upplevelse. Men jag väljer att inte gå in närmare på det utan i stället fokusera på Marcus. I mitten av den andra halvleken kom 2-0 till Sällskapet, återigen signerat Marcus Allbäck. Sedan kom spiken i kistan från Magnus Källander, ett mål i klass med Danny Erviks frispark mot Motala i år.
Matchen blåses av och Allbäcks uppdrag slutfördes. ÖIS var tillbaka i Allsvenskan. Väl där skulle Allbäck återförenas med gamle lagkompisen från Köpenhamn, Alvaro Santos. Två spelare som på förhand målades upp som Allsvenskans kanske hetaste anfallspar, med all rätt i och med deras meriter. Tyvärr hade båda en väldigt skadedrabbad säsong och ÖIS sejour blev bara ettårig. Inför säsongen 2010 fick Allbäck ett erbjudande från Erik Hamrén att bli player manager i landslaget. Ett erbjudande som Marcus tackade ja till och la därmed skorna på den berömda hyllan. Men helt slut skulle det ändå inte vara. I år var Allbäck, liksom 2010, uppskriven i Örgrytes trupp. Löftet från Marcus var att han skulle vara med och spela om det inte krockade med sitt nya arbete eller något annat viktigt. Sista hemmamatchen för säsongen, den mot Motala AIF, hade Allbäck ”ingenting att skylla på” som han så fint sa det. Vi skulle få se ännu en comeback.
”Marcus Allbäck går på vatten” sjöng klacken när Allbäck återigen joggade in på Gamla Ullevi för att värma upp inför matchen. Det var sagt innan att han inte skulle starta varken den första eller den andra halvleken, men ett inhopp skulle väll ändå inte Marcus slinka undan? Nejdå. Efter 70 minuter stod han där, redo för inhopp. #11 skulle återigen visa upp sig inför de rödblåa supportrarna. Och det var inget dåligt mottagande han fick. Varken jag eller någon annan på läktaren har tagit i så mycket när det gäller sång som vid det ögonblicket. Men det fick vara värt några dagars halsont, för en legend ska hyllas oavsett pris. Inhoppet i sig är väll inget som går till historieböckerna men det var mer en mental tillgång att ha med Mackan i truppen. Men detta, mina kära vänner, var med största sannorlikhet slutet på Allbäcks aktiva karriär. En karriär som vi ÖISare inte glömmer i första taget. Tack för allt Marcus!
Marcus Allbäck – ”Jag föddes blå och röd och det skall jag vara till min död”.